Hungerspelen

24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.

Rätt så catchy tag line det där.
Kan jag tycka rent objektivt.
Men för mig personligen var det nog snarare så att den höll mig borta. För om jag ska gå med hjärnan säger den efter att ha läst baksidestexten: "Gå vidare, ta en annan bok."
och enda anledningen till att jag började läsa var att Johanna L på Bokhora skulle göra det och att serien verkar nämnas i varenda bokblogg jag läser. Rent grupptryck alltså.

Och är det inte konstigt det där? Varför man gillar en bok och inte?
För jag gillar ju det här. Trots att det utspelar sig i en framtid där världen som vi känner den har utplånats och människor med extrema peruker roas av att se ungdomar från sämre förhållanden slå ihjäl varandra. Utan att kunna sätta fingret på varför, mer än att handlingen driver med mig framåt, sida efter sida, kapitel efter kapitel, bok efter bok. Läsbegärsframkallande, läste jag någonstans. Oh, ja.

Jag gillar huvudpersonen Katniss som är så olik kvinnliga huvudpersoner i böcker jag brukar läsa. Hon är inte superverbal, velande, upptagen av sina egna tankegångar och funderingar. Hon har liksom inte tid med det. Hon behöver koncentrera sig på att överleva och hålla människorna runt omkring sig vid liv. Utom dem hon måste ta livet av. Vilket jag också gillar. Att hon inte står över det. Att när hon deltar i Hungerspelen gör hon vad som krävs.
Jag gillar också Peeta, den andra deltagaren från Katniss distrikt. Att han är den som kan uttrycka sig. Att han bakar. Och att han är rätt så värdelös att ha med sig på jakt, men rätt superb vad gäller mycket annat.

Så nu väntar jag bara på att den onda människan som lånade Revolt på biblioteket ska lämna tillbaka den så att JAG får läsa den. Ibland, får jag medge, är det jobbigt att behöva dela böcker med andra.

Läsdopning

Vanligtvis brukar jag inte dricka svart te på kvällen för jag inbillar mig att koffeinet håller mig vaken, men igår kväll ville jag först se Sherlock och sen läsa klart Hungerspelen, så jag skippade rooibos och tog en kopp svart. Lite prestationshöjande medel, läsdopning, i all enkelhet.
Och, jodå, det hjälpte mig att hålla mig vaken till sista sidan. Men kanske hade själva boken varit nog? Mer om den i ett senare inlägg.

Idag hade jag tänkt låna både Fatta eld och Revolt, men bara Fatta eld fanns inne. Befarar att del två kan vara starkt beroendeframkallande och att jag får problem sen när jag måste vänta på sista delen.
Fortsättning följer...

Om jag stannar

Mia har ett beslut att fatta. Ska hon släppa taget om livet och sin skadade kropp som ligger medvetslös i sjukhussängen eller ska hon stanna. Och vad finns i så fall kvar för henne om hon stannar?

"Om jag stannar" växlar mellan ett dygn då Mia kliver ur sin kropp efter den förödande bilolyckan och tar in vad som händer bland människorna som sluter upp vid hennes sida och tillbakablickar på det liv hon levt dittills. Familjen, bästa vännen, musiken och pojkvännen.

På under 200 sidor ska stora känslor hinnas med. För mig håller det inte helt på alla bitar och även om det värmer till i mig på vissa ställen sveps jag inte helt med. Och även om fokus inte ligger på förhållandet mellan Mia och Adam eftersom annat som är viktigt i Mias liv ska rymmas så vill jag alltid bli lite förälskad när jag läser och det blir jag inte den här gången.

En annan sak som jag inte riktigt kan förklara är stämningen i boken. I mina tankar var det bästa jag kunde komma fram till "Det här känns som B. Wahlströms." med vilket jag inte menar mer än att det var som att läsa något från mina dagar med Läslusen. Först 100 sidor in i boken kom jag på tanken att kolla omslaget och såg att det faktiskt var B. Wahlströms. Nu kan naturligtvis inte alla böcker på förlaget ha samma känsla, men "Om jag stannar" har alltså något som någon kände var rätt för dem.

"Om jag stannar" av Gayle Forman finns på en hel massa bibliotek över hela Sverige (till exempel i Ängelholm och Arvidsjaur), så kila dit och låna hem ett ex.

Från biblioteket

...lånade jag med mig tre ungdomsböcker.

• Gayle Formans "Om jag stannar" som gillas på bland annat Tonårsboken.
• "Hungerspelen" eftersom jag är en av dem som fortfarande inte stiftat bekantskap med Suzanne Collins och februari verkar vara månaden att göra det.
• "Linnea, kom hem!" som jag inte läst trots att den funnits ute några år och trots att Anita Eklund Lykull blev en av mina första favoriter när jag började läsa ungdomsböcker. 

Intro

Ja, idag startar jag en ny bokblogg. Nej, den kanske inte behövs och jag kanske inte klarar av att hålla den vid liv och eventuellt kommer inte en enda människa att läsa den, men här är den iallafall.
unga vuxna - en bokblogg
Jag ger det en chans.

Vad är tanken bakom bloggen? Vad kommer jag skriva om?
Ungdomsböcker. Såna jag gillar. I första hand "vanliga" ungdoms. Inte så mycket övernaturligt, inte så mycket vampyrer (men, jo, jag har läst Twilight).
Översatt och oöversatt amerikansk och brittisk. Svensk. Det är mina trygga jaktmarker.
För att testa gränserna för min bekvämlighetszon tänker jag utforska mitt lokala biblioteks hylla för unga vuxna och samtidigt få en aning om vad deras definition av litteratur för målgruppen är.
Jag drar min gräns för ung vuxen vid gymnasieåldern vad gäller huvudpersoner. Om inte annat för att högstadieböcker har en tendens att ge mig ångest.

Okej. Ska vi stanna där så länge?