Om en bok: THE MOON AND MORE

av Sarah Dessen

Det här är Sarah Dessen. Har du läst henne förut kommer du att känna igen dig. Speciellt om du läst någon av böckerna som utspelar sig i kustsamhället Colby för det gör även The Moon and More. Många välbekanta namn och miljöer dyker upp igen, precis som de brukar i Dessens böcker. Jag har alltid gillat det inslaget, men här hade det lätt kunnat kännas för mycket för det kryllade praktiskt taget av gamla karaktärer. Det räddades dock av att just det välbekanta och igenkänningsfaktorn är en viktig del av boken.

För nu handlar det inte om en tjej som kommer till Colby över sommaren utan om Emaline som bott där hela sitt liv och sett sommargästerna komma och gå. Det är småstadsperspektivet, alla vet allt om alla (tror man i alla fall, tills ett filmteam dyker upp för att dokumentera en berömd konstnär som tydligen finns mitt ibland dem!) och man kan inte lämna huset utan att se någon man känner. Därför köper jag namedroppandet.

Det är sommaren mellan high school och college och Emaline befinner sig i skarven. Mellan det välbekanta och det nya. Mellan familjen som hon både lever och jobbar med och sin biologiska far och halvbror som plötsligt tar plats i hennes liv. Som tolk och guide mellan storstad och småstad när filmteamet sveper in i Colby till allmän förödelse.

Jag vet att många säger att Dessen skriver samma bok gång på gång. Och jag säger inte att de inte har en poäng i det. Men det här är lite annorlunda. Till exempel är inte Emaline totalt skadad av sina föräldrar. Hon må vara resultatet av en sommarförälskelse som inte överlevde, men hon har växt upp med en stabil mamma och en styvpappa som hon ser som sin pappa och hon har till och med någon sorts relation till sin biologiska far.

Dessutom är The Moon and More, som Caroline påpekade i en kommentar, en av de böcker som har minst fokus på romantik - även om beskrivningen av boken lyfter fram inte bara en utan två killar (kanske kan man se dem som representanter för olika val Emaline kan göra, men jag läser mest beskrivningen och befarar triangeldrama) - och det är inte så att Dessen ställt farthållaren på swoon och sen kört. Jag lämnar inte boken med en ny crush à la Wes (<3!) eller Eli.

Jag lämnade heller inte läsningen med en ny favoritbok, men att skriva om den nu (och påminnas om hur lite jag minns) ger mig god lust att plocka ut den ur bokhyllan och ta med ut i solen skuggan.

Finns nu på svenska som Allt och lite till.

Om en bok: The Lucy Variations

av Sara Zarr

Lucy spelar inte piano längre. Länge var det den största delen av henne som styrde hela hennes uppväxt, men sen slutade hon (och jag kommer ärligt inte ihåg varför) och hon försöker hitta sin plats i en tillvaro med jämnåriga vänner och normal skolgång.

Nu spelar hennes lillebror och hans nya, unga, manliga, pianolärare lockar Lucy att börja igen. I hemlighet. Bara för sin egen skull. Och Lucy har en tendens att dras till män snarare än jämnåriga pojkar. (Men det är inte alls så sleazy som jag förmodligen får det att låta!)

Dessutom blev jag avundsjuk på Lucys dusch.

Sara Zarr är sååå värd att läsa. Hennes böcker skiljer sig från varandra men det är alltid välskriven och tänkvärd contempo.

Chans att jag läser om: stoooor

Om en bok: Going Vintage

av Lindsey Leavitt

Här är en bok som fick mig att tröttna på YA. Den är inte dålig på något sätt. (Inte som när jag läste världens mest fruktansvärda episka kärleksroman och bestämde mig för att aldrig någonsin mer läsa eller skriva något så uselt.) Men den har heller inte det där lilla svårdefinierade extra som gör den värd det. En dussinbok? Kul idé men ganska ointressant resultat?

En tjej upptäcker att hennes kille är gift med en annan tjej. I alla fall i ett onlinespel. Hon bestämmer sig för att dumpa honom och alla moderna hjälpmedel och gå tillbaka till 60-talet. En helt rimlig reaktion.

Släng in lite familjedrama, några projekt som kan tänkas leda till personlig utveckling och en ny kille (för det måste ju finnas åtminstone ett nytt potentiellt kärleksintresse om det nu inte går att rädda den gamla relationen?) och du får en helt okej amerikansk YA. Men jag vill ju ha meeer!

Det här är högst sannolikt en väldigt snedvriden och orättvis bild, men det är lite så jag minns Going Vintage, så här ett år senare. Jag minns också några av de mer udda ingredienserna, men de kan jag väl inte avslöja. Anna har dem i sin spoilerruta om du vill gå och läsa en mer detaljerad recension hos Boktycke.

Om en bok: LOVE AND OTHER PERISHABLE ITEMS

av Laura Buzo

Jag läste om den här boken för att kunna skriva om den men skrev inte om den då heller. Så kan det gå. Men det är en av mina favoriter även om den inte fällde mig så totalt som jag hoppats på.

Om Amelia och Chris som jobbar extra i samma affär. (side note: insåg just att jag tagit på mig koftan med avigsidan ut) Hon är jättejättekär. Hon är också 15 och han är 21. De är på helt olika ställen i livet och skulle förmodligen aldrig ha träffats om det inte vore för jobbet. I Amelias ögon (och kapitel) är Chris den här fantastiska, sofistikerade personen, men i Chris' dagbok får vi en kompletterande bild. Han bor hemma hos sina föräldrar, tänker fortfarande på sitt ex och är i desperat behov av förändring. Han behöver inte en femtonårig flickvän.

Men de blir vänner på något sätt. Pratar om böcker och feminism. Har sin lilla bubbla av ömsesidig... beundran? Idealisering?

Och allt är väldigt australiskt och bra.

Chans att jag läser om: jättestor. Seriöst. Den förtjänar bättre.

Så här skrev jag en annan gång i ett inlägg jag hittade bland mina utkast:

Det känns nästan lite fånigt att säga att en bok känns så verklig, men så känns det här. Det är inte rosenskimrande och perfekt.

OK, det var några ord från mig nu och då. Vi får se om mitt framtida jag vill bidra efter en eventuell tredje läsning.

Om en bok: IF HE HAD BEEN WITH ME

av Laura Nowlin

Autumn och Finn. Hon och han. Grannar och vänner sedan barnsben precis som deras mammor. Men något händer som gör att allt förändras.

Boken täcker in hela deras high school-tid där Autumn bär tiaror och brottas med depression. Hennes kompisgäng är av det intensiva och dramatiska slaget som säkert kan vara fantastiskt att vara en del av men som verkar sjukt irriterande för andra. Finn är en sån där kille som alla gillar om jag minns rätt. De lever olika liv som ibland korsas.

Det spännande med den här boken är att den utspelar sig under flera år till skillnad från de flesta ungdomsböcker. Men det kan inte ha varit det enda som var bra för jag minns att jag gillade och det borde finnas fler skäl till det. Men slutet. Slutet. Nej.

Chans att jag läser om: halvgod. Jag blir definitivt mer sugen när jag nu skriver om den och inser hur lite jag minns. För att jag inte minns ska inte ses som ett tecken på att den inte var värd att lägga på minnet.
Med andra ord - tycker jag att du ska läsa: jaaa. Slutet till trots. Om du är beredd på lite deppigare YA och inte räknar med fluff.

Läs recensionerna jag länkar till i det här inlägget om du vill ha en mer detaljerad bild.

Popcornsläsning à la Ally

Ni vet hur popcorn passar bättre till vissa biofilmer? Actionfyllda, spännande, underhållande. Och Ally Carters Heist Society-serie är precis så. Fast i bokform. Actionfylld, spännande, underhållande och smart. Jag har läst alla tre delarna (Heist Society, Uncommon Criminals och Perfect Scoundrels) i år och de är supercoola.

Handlar om ett gäng tonåriga tjuvar. När serien börjar har huvudpersonen Kat dragit sig tillbaka från "familjeföretaget" och försöker ha en vanlig skolgång, men hon dras tillbaka in i det (tack Hale, tack så mycket) och ställs inför ett omöjligt uppdrag när hon ska bevisa sin pappas oskuld.

Det handlar inte om småstölder utan om avancerade och välplanerade kupper. Allt är gentlemannamässigt utfört och med en hedervärd historia bakom när Kat och hennes gäng flänger över världen i jakt på konst och ädelstenar. Privatplan och exklusiva miljöer och så hjärtat i hela operationen, ett kök i Brooklyn.

Eftersom jag är jag gillar jag förstås relationsbitarna. Det lågmälda pirret mellan Kat och Hale som finns där men utan att ta allt fokus. Hur serien handlar om familjer, de man fötts in i på gott och ont och de man skapar åt sig själv.

MEN jag gillar också de hisnande äventyren som är så snillrikt uttänkta av Kat och Ally Carter. Favoritscenerna är kanske när gänget sitter samlat och försöker komma på vilken metod som är bäst lämpad för det de försöker uppnå. Just de diskussionerna målar upp en bild av en händelserik bakgrund som man bara får glimtar av. Det är en så intressant värld Carter byggt upp. Där finns traditioner, koder och historia och Heist Society är ett fint exempel på hur världsbyggande inte bara hör till fantasygenren.

Huruvida det kommer fler böcker i serien har jag inte riktigt koll på. Tredje boken slutar på ett sätt som är helt okej som punkt för serien som helhet, men stänger inte dörrarna för en fortsättning.

Om en bok: RAW BLUE

Raw Blue var ett impulsköp som kunde ha gått väldigt fel. På pappret har den alla typiska New Adult-klichéer som jag hann tröttna på i början av året. Tjej med mörk hemlighet. Kille med mörk hemlighet. Tatueringar. Sex. Men allt handlar ju om hur man sätter ihop det. Kirsty Eagar sätter ihop det på ett bättre sätt än de flesta. Men...

Surfing. Väldigt mycket surfing. Carly surfar. Det är hennes grej, hennes happy place. Hon har hoppat av universitetsstudierna och tagit ett kvällsjobb som gör det möjligt för henne att surfa så mycket som möjligt. Och jag unnar verkligen Carly ett happy place. Men jag tycker det är så tråkigt att läsa surfscenerna. Rent allmänt tycker jag att beskrivningar är trista för mitt visuella tänkande funkar så där och jag orkar inte riktigt föreställa mig det som beskrivs. Det gäller dels miljöbeskrivningar men framför allt beskrivningar av fysiska aktiviteter och i synnerhet beskrivningar av fysiska aktiviteter jag har noll koll på. Att läsa om surfing är som att läsa ett helt annat språk. Så jag skummar mycket och det drar naturligtvis ner mina känslor för boken. Tyvärr.

Jag unnar Carly ett happy place för hon har som sagt en mörk hemlighet och jag tänker avslöja den för det framgår ganska snart i boken att hon blev våldtagen en kväll när hon var nästan medvetslös på en fest. Hon har aldrig anmält, aldrig pratat om det och lyssnar fortfarande efter röster från männen som gjorde henne illa. När Ryan kommer in i hennes liv - via surfingen - är hon inte pigg på att öppna sig. Hon är spänd och misstänksam och ingenting går lätt. Men Ryan ger inte upp. Det finns något där mellan dem och han är ganska säker på sin sak. Äldre och nyss ute ur fängelset försöker han starta upp sitt liv på nytt och han vill väldigt gärna att Carly är en del av det. Alla har ett förflutet men alla förtjänar också en framtid.

Det jag gillar bäst med boken är Carly och Ryans relation. Det går väldigt trögt först (men oj som jag gillar de där scenerna som är så besvärande att man vill begrava huvudet i kudden och kvida), sen fort och sen... Ja. Det är inte helt lätt och det är en ovanlig relation att läsa om. Ryan är inte en tatuerad bad boy med våldsamma tendenser. Det är ingen svartsjuka och inga löjliga förvecklingar.

Det är en rätt så mörk bok, väldigt australisk och väldigt intensiv. Sen är det dessutom väldigt frestande att använda adjektiv som rå och salt med tanke på titeln så jag tänker ge mig själv tillstånd att använda dem. Och surfscenerna till trots - klart lyckat impulsköp för min del!

Om en bok: JUST ONE DAY + På min önskelista

I den oskrivna regelboken som styr hur den här bloggen ska skötas står det att ett "På min önskelista"-inlägg inte får följas av ytterligare ett "På min önskelista"-inlägg utan att minst en bokrecension kommer däremellan. Den regeln har jag verkligen inte följt, men jag kan ju börja lite smått nu. Idag blir det nämligen en kombinerad Om en bok/På min önskelista!

I Just One Day tillbringar Allyson sommaren innan college på en väldigt schemalagd gruppresa genom Europa. Stad efter stad bockas av, men det är något som fattas. Först på slutdestinationen Stratford struntar hon plötsligt i schemat och drar med bästisen på en gratisuppsättning av Shakespeares As You Like It.

I pjäsen är Willem med. En fri och fängslande kille från Holland som spontant tar med Allyson till Paris för en dag. Som låter henne få vara någon annan; han kallar henne Lulu. Naturligtvis blir Allyson förtrollad och förälskad.

Men dagen efter är Willem försvunnen som om det de haft inte spelat någon roll. Helt förstörd återvänder Allyson till USA och börjar på universitetet men ingenting känns rätt. Inte skolan, inte relationen med bästa kompisen. Och hon kan inte släppa tanken på Willem.

Okej, så det här är en sån där vanlig bok om en duktig tjej som behöver hitta sin egen väg och sig själv och där en supercharmig kille fungerar som katalysator och andra intressanta människor dyker upp längs vägen. Jag råkar gilla sådana böcker. Men jag föredrar när de görs bra och det klarar Gayle Forman naturligtvis av. Jag sträckläste Just One Day en dag i juni och så här tre månader senare har jag lite svårt att fånga in känslan den gav mig, mer än en längtan att dra ner genom Europa. Tänk att vara i London och bara spontanåka över till Paris! Eller göra den andra resan Allyson gör!

Men! SPOILER! Om du har en fantastisk natt med någon som plötsligt försvinner: titta om hen lämnat ett meddelande. Och om du måste gå: lämna ett meddelande på ett väl synligt ställe. OK?

I Just One Year som kommer ut den 10 oktober berättas Willems historia. Om jag ska gå efter tidiga recensioner, och det faktum att jag gillade Adams bok väldigt mycket mer än Mias i Formans första bokduo, så tror jag att jag kommer tokgilla JOY. (Hur nöjd måste förresten inte titelmakaren vara med den akronymen idag när alla titlar ska förkortas à la TFIOS och TMI?! Tror ni att det är en sak de tar med i beräkningen nuförtiden?)

Om en bok: VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

Hanna och Jens befinner sig på helt olika ställen i livet. Hanna är på väg att avsluta ett kapitel (och ser sååå fram emot nästa). Jens har nyss, verkligen just precis nyss, avslutat ett helt annat och försöker komma på fötter i det nya.

Rent geografiskt befinner de sig dock på samma plats. Den där kvällen de träffas hamnar de faktiskt så nära varandra man bara kan komma och sen... Ja, sen är det en smula besvärande när de upptäcker att de liksom inte blir av med varandra. Men samtidigt fint ju? Och pirrande och fantastiskt och lovande? Och när de är där tillsammans kanske de andra avstånden inte spelar så stor roll. Eller?




Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har tillsammans skrivit en bok om kärlek i crossoverland. För mig har det här samarbetet alltid verkat så logiskt för jag tycker att författarna har mycket gemensamt i sitt sätt att skriva. Roligt, fräscht, smart, dialogskickligt.

Så det borde ju fungera utmärkt att förenas i en bok.
Det skulle också kunna bli tårta på tårta.

Nu kan tårta på tårta vara underbart (till exempel fryst halloncheesecake på kladdkakebotten) eller så kan det bli lite tröttsamt (som när man fikar varenda dag under en vecka). I det här fallet hamnar det någonstans emellan. Det finns ett flyt och en samstämmighet mellan berättarperspektiven samtidigt som jag aldrig riskerar att blanda ihop vem som är vem, rösterna skiljer sig trots allt åt. Det roliga, smarta och fräscha finns där. (Dialogerna kommer jag till för det här kan bli en evighetslång epistel.) Men samtidigt infinner sig en viss trötthet. För mycket tårta. Under en period står det mesta och stampar eftersom Jens och Hanna inte riktigt vet hur de ska gå vidare. Det blir en del upprepningar dels inom kapitlen när allt ska analyseras, återupplevas och sugas på, och dels mellan när den ena karaktären ska kroka i den andra. Och jag älskar upprepningar precis som jag älskar tårta, men jag blev lite trött.

Dialogerna! Det pratas i den här boken. Och det pratas fascinerande nog om totalt ointressanta saker. Totalt ointressant retande av Jens för hans fotograferande och musiksmak. Totalt ointressant (och odrägligt) nyförälskat nojsande på café. Om det inte vore för att allt det här gestaltar Jens och Hannas trevande steg in i kanske-något-mer där de nosar på varandra.
Så många gånger i böcker känns det som att varenda samtal handlar om något Viktigt eller Driver Handlingen Framåt. Naturligtvis finns det sånt i den här boken också, men det är intressant hur mycket som inte är av den varan. För hur många samtal har vi inte som handlar om totalt oviktiga saker men ändå säger så mycket om vilka vi är och hur vi interagerar med varandra?

De totalt oviktiga samtalsämnena är också ett exempel på det Bjärbo och Lindbäck är så omtjatat bra på. Det vardagsnära. Detaljerna som gör allt levande. Menskläder och extratandborstar. Mandeltårtor och psykbryt på ICA.

Mer då? Karaktärerna. Hanna är 18 och Jens är 24. Och jag upptäcker att jag fastnar lite mer för Jens historia när det kommer till delarna av deras liv som inte går in i varandra. Egentligen har jag närmast noll och ingenting gemensamt med honom, men det kanske är ett mognadstecken att jag finner hans situation mer fängslande än Hannas. (Hanna förresten, naturligtvis är det inte Lovisa som är din bästis! Vem är det du berättar allt för? Vem är det du planerar att åka till Paris med? Kom igen!)
Man får en bra bild av vilka de är här och nu, i den här tidsperioden där deras liv krokar i varandra, men jag kan sakna lite bakgrund. Mer Jens och Kajsa. Mer Märta. Vem är Märta? Jag vet typ ingenting om Märta mer än att hon gillar inredning och har en lillebror som inte direkt tillför något. Hur känner hon Hanna?

Vi måste sluta ses på det här sättet skulle kunna ta så många vägar och jag är glad för varenda en av dem den inte tar. För att vara luddig. Jag är helt tillfreds med händelseutvecklingen. Makes total sense. Slutet är helt okej. Och sen en epilog. Epiloger är alltid knepiga (lex "Nineteen Years Later") och just den här hade jag personligen kunnat klara mig utan, men jag förstår att andra kan behöva den.

Vad jag kan behöva mer av är den här typen av böcker. Ung vuxen i den vuxnare änden av skalan. Böcker som känns men samtidigt är trivsamt underhållande. När tjugoplusåren ska skildras i böcker görs det ofta av debuterande tjugoplussare och allt ska helst vara lite svårt. Eller så ser åldrade författare tillbaka på något nostalgiskt skimrande. Men det är inte vad jag behöver. Det här är vad jag behöver. Om Bjärbo och Lindbäck återvänder till Jens och Hannas värld och låter oss lära känna Manny och Märta bättre så är inte jag den som protesterar. Mer Kajsa också för den delen. Och så Rut då. Men det är en helt annan historia.

----------------------------------------
Det är här någonstans jag ska berätta att Gilla Böcker skickade mig ett ex av den här boken i hopp om att jag skulle skriva några rader. Och tänk, det gjorde jag!

Om en bok: I BEGYNNELSEN VAR BOB

Egentligen har jag bara haft den här boken i knappt ett år, men jag är inte van vid att ha olästa böcker så lång tid. Jag brukar köpa och sen läsa ganska snart. Men BOB har alltså blivit liggandes och jag har haft lite dåligt samvete. Väldigt löjligt. Men desto skönare nu när den är läst.

Meg Rosoffs  I BEGYNNELSEN VAR BOB utgår från premissen att gud/Gud är en tonårskille vid namn Bob. Tellus låg och skräpade i ett hörn av universum och ingen var intresserad av planeten. Bobs mamma vann den på poker och gav den till Bob som hafsade igenom skapelsen på en vecka och som sen låtit sin arbetspartner mr B styra upp i kaoset efter bästa förmåga. Bob själv är totalt ointresserad av att lyfta ett finger. Dessutom fortsätter han att skapa kaos genom hormoner och humörsvängningar som sätter hela klotet ur balans. Inte minst när han blir kär.
Och ecken! Den sista ecken är hotad efter ännu ett ödesdigert parti poker!

Det är fullständigt crazy, men också tankeväckande. Det är inte så roligt att jag skrattar högt, men småkul. Det känns dessutom som en väldigt vuxen bok? Vuxen humor. Blinkningar till bibelberättelser och historiska händelser.

Mest vill jag bara wow:a själva tanken bakom den här boken. Att få idén och sen göra något av den. "Hm, ibland är det som om världen skapats av en 15-årig kille i ett utbrott av genialitet och sen lämnats på grund av total slöhet." Och att det sen funkar. Förverkligandet av en sån idé kan kanske aldrig bli lika fantastiskt som själva idén, men det är ändå smått otroligt.

PS. En annan av Meg Rosoffs böcker har filmatiserats nästan lite i skymundan. Inte alls läst lika mycket om den som om TFIOS, The Mortal Instruments och allt vad det nu varit. Men jag ser i alla fall fram emot HOW I LIVE NOW/SÅ HAR JAG DET NU. Föga troligt att den kommer upp på svenska biografer, men brittisk premiär i oktober enligt Entertainment Weekly.

Om en bok: Becoming Bindy Mackenzie

a.k.a. The Betrayal of Bindy Mackenzie (AUS)
a.k.a. The Murder of Bindy Mackenzie (US)

av Jaclyn Moriarty (a.k.a. en av de intressantaste författarna du inte läser)

Bindy Mackenzie är smart. Sjukt smart. Dessutom är hon vänlig nog att dela med sig av goda råd till sina skolkamrater. En annan hobby hon har är att transkribera samtal hon snappar upp. Hon är kvick vid tangenterna.
Bindy Mackenzie är dock inte någon tonåring, tacksåmycket. Inte heller är hon omtyckt, något som blir tydligt när skolans nya påhitt, Friendship and Development, drar igång och tvingar eleverna att varje vecka umgås i konstruerade vänskapsgrupper tänkta att hjälpa dem genom tonårstidens kaos.
Ingen i Bindys grupp gillar henne. Upptäckten gör att något brister i Bindy och hon går till en märklig attack mot sina gruppvänner. Sen tappar hon greppet totalt.
Men vad beror hennes okaraktäristiska beteende egentligen på? Är det så att Bindy håller på att krokna under kraven på perfektion som hängt över henne hela livet, eller är det någon som långsamt håller på att förgifta henne?

Jag har tidigare läst de två första delarna i den här fristående serien böcker om Ashbury och Brookfield. Bindy Mackenzie har skymtat förbi där. Hon har inte varit en karaktär man gillat, annat än som en stunds comic relief, så det är ett spännande val att göra henne till huvudperson i denna väldigt märkliga bok. Man gillar inte precis Bindy här heller. Först. Sen kan man inte låta bli.

Precis som övriga böcker i serien består boken av olika dokument och en viktig del utgörs av Bindys dagboksanteckningar från tidig ålder. Här får man ökad förståelse för Bindy och dessutom guldklimpar från Bindy, 8 år, som upptäcker Faulkner och läser Stolthet och fördom: "I don't know what prejudice is yet, but Jane Austen seems quite witty." och nioåriga Bindy som kommenterar Ulysses. "I think a good editor might have made a world of difference to this book."

Tonåriga Bindy Mackenzie är awkward och socialt otränad. Hon har alltid varit fokuserad på skolan, på att prestera. Men hon är inte den klassiska YA-tjejen som stått lite utanför och betraktat men sen blir uppsvept av coola kompisar och visar sig vara helt perfekt normal och cool hon också. Riktigt så smidigt går det inte här och det är uppfriskande.

Becoming Bindy Mackenzie känns svårare än de tidigare böckerna och är bra mycket konstigare. Länge känns det segt eftersom jag inte riktigt vet vad som är på gång. Så vill man trots den starten läsa alla nästan 500 sidor? Jo, det vill man ju. För när bitarna i det intrikata och skruvade pusslet börjar falla på plats är det kul. Men vill du bekanta dig med Moriarty skulle jag ändå rekommendera en mjukare start med Celia eller Cassie.

För kärlek, ära och snygghet

Hej och hå! Ska jag berätta lite kort om tre böcker jag läste i MAJ? Ja, det ska jag.

The Things We Did for Love av Natasha Farrant
Den här boken såg jag på varenda bibliotek jag besökte och till slut tog jag med den hem. Jag hade läst och älskat Code Name Verity och tänkte att ett återbesök i andra världskrigets Frankrike kunde vara trevligt.

Handlar om ett ungt kärlekspar. De pratade en gång som barn, men sen försvann pojken och nu är han tillbaka. Det är krig och vissa är hjältar och andra förrädare. Allt kulminerar under en hemsk dag.

Jag lovades storslagen och episk kärlek, men kände mig besviken. Inte tillräckligt Storslagen. Inte nog Episk. Det som berörde mig mest var författarens efterord där hon berättar om den verkliga händelse som inspirerade till boken. Där var verkligheten mer sorglig och gåshudsframkallande än dikten.



In Honor av Jessi Kirby

Road trip! Död familjemedlem! Tim Riggins i bara underkläderna! Tre saker jag gillar och här är en bok som håller dig varm för stunden men inte mycket längre.

Honors bror har just dött i kriget i Irak. I sitt sista brev hem skrev han skämtsamt att Honor borde leta upp den kända popstjärnan (tänk Taylor Swift) de båda gillar och berätta om honom, sin snygga bror. Honor ser det som ett viktigt uppdrag och bestämmer sig för att ta en extrem omväg via Los Angeles inför collegestarten i Texas. Med på resan kommer broderns bästa vän, Rusty/Tim Riggins, som gör sitt bästa för att dränka sina sorger. Längs vägen börjar de bearbeta sin sorg och medan bilen krånglar och extrema väderförhållanden råder kommer de förstås närmare varandra.

Som road trip-bok känns denna lite otillräcklig. Inte tillräckligt många stater korsade, inte tillräckligt många nya människor mötta, men alla ingredienser finns ändå där. Jag gillar bokens första slut som känns äkta och ärligt, men sen kommer ett avsnitt till som är liite för mycket.


Sjutton år och skitsnygg av Emma Granholm

Jag läste en svensk ungdomsbok! Och den var så svensk på ett "och sen hade vi sex"-sätt. Inte så mycket av det i amerikansk YA och jag hade nästan glömt bort att det går an att skriva så.

Den som har sex är Felix. Han är sjutton år och skitsnygg. Äger världen. Det har inte alltid varit så, men nu lindar han tjejerna runt lillfingret och skrämmer slag på killarna. Men så kommer en ny spelare in på plan medan Felix är på semester. När han kommer tillbaka pratar gänget bara om Zäta och Felix känner marken börja skaka. Kan det vara så att någon är snyggare, starkare och coolare? Någon som kan ta hans tjej, hans kompisar och hela hans värld ifrån honom?

Felix är en så skönt kaxig huvudperson. Jag är inte van vid dem, men här gillar jag det. Här får man den snygga killen inifrån och får höra hur mycket tänk och strategi det ligger bakom statusen. Och slutet är coolt.


Okej. Jag vet inte hur mycket det här gav er, men det lättade lite av mitt dåliga samvete så att jag kan köra vidare. Go me!

Om en bok: SHINE

av Lauren Myracle

I en inskränkt håla i den amerikanska södern går livet sin gilla gång en vecka efter den brutala misshandeln som lämnat Cats vän Patrick i koma. Polisen tror att förövarna är några utifrån men Cat tror att de finns närmare än så och bestämmer sig för att själv rota i saken. Det är dock inte helt populärt i ett samhälle där man håller varandra om ryggen och där Cat sedan några år tillbaka dragit sig undan allt och alla, till och med Patrick, men nu måste återknyta gamla kontakter för att hjälpa sin vän.

Boken är indelad i veckodagar och följer Cats undersökningsarbete när hon pratar med gamla vänner och försöker komma underfund med vad som egentligen hände den där natten. Vem ljuger och om vad?
Det är spännande och ibland känner jag "Herregud, Cat, sluta med det här! Du kan råka illa ut!" Men det finns inte en chans att Cat tänker sluta, inte ens när hon tvingas ta itu med obehagliga minnen.

Det här är en bok som förtjänar att vara känd för mer än det faktum att den under några dagar var nominerad till National Book Award för att någon hörde fel i telefon. Det är en bra bok. Den är dessutom inte lika tung och mörk som jag förväntat mig. Misshandeln som beskrivs i en inledande tidningsartikel är vidrig, men efter den starten känns allt hanterbart. Berättelsen lyfter över det svartaste svarta. Det finns vänskap, kärlek och hopp. Ljus.
Men visst, det är inte den muntraste av miljöer. Inskränkthet, homofobi, fattigdom, missbruk, låg utbildningsnivå och trasiga livsöden skapar en miljö jag sällan ser i min vanliga YA-läsning där de flesta böcker tycks utspela sig i ett anonymt, det-kunde-vara-din-hemstad, medelklassamerika. Samhället är en så viktig del av berättelsen här, och bilden av det blir slående när man ser den genom Cat som ser den dels med nya ögon eftersom hon står lite utanför, dels med en självklarhet eftersom det är hennes hem.

SHINE är för övrigt bok 1457 (ungefär) som nämner TO KILL A MOCKINGBIRD, men till skillnad från många andra känns det här helt rätt att Cat läser om boken för miljonte gången och gråter över den för miljonte gången. Miljön med den amerikanska södern har de gemensamt och Cat och Scout känns som systrar från olika decennier. Fullt godkänt användande av MOCKINGBIRD och mer än godkänt för SHINE som helhet.

PS. Vill jag läsa Myracles kommande, THE INFINITE MOMENT OF US? Ja, det vill jag.

Om en bok: GE MIG ARSENIK

av Klara Krantz

Med några veckor kvar av den helvetiska högstadietiden kliver en tjej in i en bokhandel och hittar den perfekta skrivboken. Plötsligt faller bitarna på plats! Hon heter Elsa (inte Elisabeth som hennes föräldrar haft den dåliga smaken att kalla henne) och är ett geni och en författare. Samma dag snubblar hon också över Håkan Hellström som promotar sin debutskiva i en skivbutik.

Det finns ett visst skydd i att vara ett geni. Skolan är inte direkt rätt plats för genier så skolk är naturligt. Genier är ofta ensamma eftersom ingen riktigt förstår dem. Och det där med kärlek är komplicerat för ett geni kan naturligtvis bara vara tillsammans med ett annat geni och de går ju inte så tätt. Speciellt inte i lilla stockholmsförorten Säby där de flesta är idioter. I synnerhet den onda sidan som hennes tvillingsjäl uppslukats av. Möjligtvis är den fladdrande mentorn Anders ett undantag.

Hjälp, vad jag gillar den här boken och Elsa! Jag var Elsa, eller jag kände Elsa eller hon är bara så jäkla där och verklig. Jag vet att du tror att ingen förstår och att det är smartast att hålla allt inom dig, men det är det inte. Du behöver skriva. Du behöver prata. Du behöver spruta ur dig snäs och snark och du behöver undvika situationer som kan skada dig. Men du vet också vad du inte behöver så stanna borta därifrån.

Den här debuten är både språkfin och känslofin när Elsa nästan motvilligt delar med sig av det som varit tufft. Sveken och uppbrotten. Ensamheten. Hon både bygger upp och skalar bort sköldar under resans gång.

Och jag som skyr högstadieskildringar faller lite smått för denna, trots jobbigheten! För det är en så gnistrande skriven jobbighet.

Om en bok: BEING FRIENDS WITH BOYS

av Terra Elan McVoy

Char är tjejen som hänger med killarna. Oliver och hon har alltid varit vänner och sen kom Trip som hon kan ha långa telefonkonversationer med och Abe är Abe. De har haft det så fint hemma i Olivers källare. Killarna har varit bandet som spelat medan Char varit med på ett hörn som lyssnande öra, manager och låtskrivare. Men mest har de ändå varit kompisar som haft kul, det har inte varit så seriöst. Men nu har Trip plötsligt lämnat bandet och tydligen också gänget, wtf? Nya bandmedlemmar kommer in och allt förändras. Bandets satsning, Char och hennes roll och vänskapen med Oliver. Det visar sig plötsligt att det är minst lika svårt att vara vän med pojkar som det är att vara vän med flickor.

Det är inte så himla längesen jag läste BEING FRIENDS WITH BOYS, några veckor på sin höjd, men jag kom inte ihåg vad en enda karaktär hette. Inte så gott tecken kanhända. Då var det ändå inte en dålig bok. Helt okej. (Mina omdömen om böcker är för övrigt helt fantastisk, helt värdelös eller helt okej och mycket är det som hamnar här i mellanmjölkens land.) Bara inte tillräckligt för att jag direkt skulle bry mig.

Precis som med den bok jag tidigare läst av McVoy tycker jag att den officiella synopsisen överdriver kärleksinslaget som för att sälja extra till tonårstjejer som måste ha kärleksböcker. Jo, Char crushar lite på en av de nya bandmedlemmarna och råkar dejta sin oväntade pluggkompis, men båda dessa är kanske mer lämpade som just vänner medan det egentliga kärleksintresset är märkligt frånvarande större delen av boken och ganska fånigt och oengagerande när det väl får spelrum.

Det är ju främst Chars bok, hennes resa att hitta ett sätt att vara en person bland alla andra utan att låta sig trampas på. Vare sig det är tjejer eller killar hon umgås med. Att våga sticka ut och ta plats och förstå att det är okej och inte något som ska behöva ses som ett hot av eventuella så kallade vänner.

Om en bok: BITTERSWEET

av Sarah Ockler

Hudson brukade vara: en lovande isprinsessa innan hon abrupt lade konståkningsskridskorna på hyllan i samband med föräldrarnas skilsmässa
Hudson är idag: Queen of Cupcakes på mammans nedläggningshotade diner där hon skapar fantasifulla cupcakes efter eget huvud
Hudson är också: extramamma till sin gulliga lillebror eftersom mamman jobbar så mycket och pappan flytt sin kos
Hudson vill: desperat lämna den nergångna gamla industriorten som är hennes hemstad och ett konståkningsstipendium kan vara vägen ut
Hudson kunde aldrig tro: att hon skulle bli rådgivare och maskot för skolans ständigt förlorande hockeylag, men efter att ha stött ihop med gulliga Josh på sin hemliga skridskobana är det just vad som händer

Hudson är dessutom: sjukt irriterande, men det är bara som jag tycker. Okej, Hud, jag fattar att du kanske skulle vilja välja lite mer själv hur ditt liv ska se ut och inte tvingas rycka in på mammas restaurang hela tiden. Men du är ju Queen of Cupcakes! Och nej, det är inte något negativt och jag fattar inte varför du tror att hela stan tycker det.
Och sluta tjata om hur mycket du längtar bort! Jag förstår mycket väl att din kompis blir less på det. Visst, staden har kanske sett sina bästa dagar, men du kanske kan hitta något i den ändå? Kanske öppna dig lite och ta dig ur ditt självpåtagna utanförskap. Du kanske inte har tid att gå på alla fester/matcher/aktiviteter, men så synd är det inte om dig.
Och visst, du får gärna hångla med Will, det är inte det som är problemet, men kanske ta reda på vad dealen är med Josh och den där tjejen som alltid ringer till honom, istället för att bara ta saker för givet.

Bortsett från det är det en helt okej bok. Sarah Dessen light. Den första jag läste på ett tag med lite vanligt, enkelt, traditionellt lagomromantiskt swoon och sånt är ju alltid trevligt.

PS. Om man nu ville ha ett bakverk på omslaget kanske man kunde ha valt något annat? Inte vet jag, men kanske något så vågat som en cupcake?

Om en bok: ARISTOTLE AND DANTE DISCOVER THE SECRETS OF THE UNIVERSE

av Benjamin Alire Sáenz

Sommaren 1987. De två femtonåringarna Ari och Dante träffas vid poolen och Dante lär Ari att simma. De är två ensamvargar som snabbt blir vänner med någon sorts självklarhet. Sen händer något som sätter stopp för den enkla sommaren och för alltid knyter dem till varandra.

Ibland "vet" jag så väl på förhand hur en bok kommer att vara att jag blir en smula vilsen när den sen visar sig vara något annat. Här "visste" jag till exempel att boken skulle utspela sig under en enda sommar. Killarna skulle bli kompisar, vara ute på massa (filosofiska) äventyr, kanske strula lite med några tjejer men sen bli ihop. Fel, fel, fel. Och när jag upptäckte hur fel jag hade kunde jag ändå inte låta bli att jämföra med boken jag trodde jag skulle läsa och ville läsa. Ja, det blir lite konstigt ibland.

Både Dante och Ari har familjer med fattig mexikansk bakgrund men deras föräldrar har klassrest med olika stor framgång. Dantes pappa undervisar i engelska på universitetet och hans mamma är psykolog. Dante och pappan har ett nära förhållande som står i stor kontrast till Ari och hans pappa där pappan är ärrad av kriget och har svårt att kommunicera. Ari är det överbeskyddade sladdbarnet som funderar mycket på sin bror som sitter i fängelse och som ingen någonsin pratar om. Han är en trulig grubblare och tyst fighter som inte riktigt vet hur han känner för sina föräldrar, för sig själv eller för Dante. Dante har närmare till sina känslor och lättare att uttrycka dem vilket inte alltid är så lätt för Ari att hantera.

ARISTOTLE AND DANTE är en bra bok. Stillsamt poetisk och överhöljd-i-utmärkelser-bra. Men det finns ju den där skillnaden mellan rent objektivt bra och jag älskar dig. Jag kommer inte in i Aris berättarröst. Jag tycker att han ägnar alldeles för mycket tid åt att grubbla över sin bror och alldeles för lite åt Dante. Boken jag förväntade mig och boken som den faktiskt är. Så dumt att jämföra och så svårt att låta bli.

Om en bok: BOY MEETS BOY

"You don't have to write a book in order to reflect reality. You can also write a book to create reality."

Det var David Levithans svar när människor kritiserade BOY MEETS BOY för att inte vara tillräckligt realistisk. Han ville inte skriva ännu en bok där homosexualitet alltid följdes av problem och skapade istället en verklighet där människors olikheter accepteras och osämja inte beror på sexuell läggning. Ett utopiskt litet samhälle där fotbollslagets lagkapten blir homecoming queen och regnbågsflaggan vajar stolt i vinden.

I centrum står Paul som snabbt blir kär i den nya killen, Noah, men vad som kunde varit enkelt kompliceras av den uppklarade historien med ett ex och plötsligt pågår en vadslagning om vem av dem Paul ska bli ihop med. Eller om han ska klanta till det ännu mer och inte få någon av dem.

Om man plockar sönder den här boken så finns det många delar jag gillar. Humorn. Enskilda rader som "sometimes you just have to dance like a madman in the Self-Help section of your local bookstore". Att alla förhållanden inte befinner sig på en perfekt punkt när boken tar slut. Infinite Darlenes bråk med karaktären vars namn jag glömt. Många av Tonys repliker som är hjärtknipande.

Men när alla bitar läggs ihop blir det ändå aldrig mer än okej. Kanske för att jag aldrig riktigt fastnar för berättelsens nav/klister/kitt som är Paul. Han är perfectly fine, men vi klickar bara inte. Jag bryr mig inte riktigt om vad han gör eller vad som händer med honom.

Jag skulle väldigt gärna skutta runt på molnen med alla som älskar BOY MEETS BOY, men jag kommer inte upp på de höjderna. Supertrist men så är det.

Om en bok: THE DIFFERENCE BETWEEN YOU AND ME

av Madeleine George

Jesse och Emily är två personer som är olika på alla sätt men ändå tillsammans. Typ. Åtminstone varje tisdag på bibliotekets oanvända handikapptoalett. För det de har gemensamt är att båda är tjejer och medan Jesse är väldigt ute ur den så kallade garderoben är Emily långtifrån redo. Dessutom har hon en pojkvän.
Det hemliga förhållandet börjar skava för Jesse och när de båda har olika åsikter om den stora lågpriskedjans inflytande över skolan och staden blir allt ännu mer komplicerat.

Det är sällan man läser om samhällsengagemang i contempo. I dystopier och annat finns det onda krafter att bekämpa, men i contempon ligger svårigheterna mest på det personliga planet. Och nu säger jag inte att jag vill tillbaka till 70-talets politiska problemböcker, men lite kul är det ändå att läsa om personer som tänker större.
Både Jesse och Emily vill vara med och påverka och förändra, även om de naturligtvis väljer olika metoder. Jesse vill göra världen till en bättre plats för alla misfits och affischerar skolan med sina budskap. Emily väljer de rätta kanalerna med elevrådsarbete, skolengagemang och volontärarbete som både ger henne en känsla av makt och kommer se bra ut på CV:t.

Men det handlar också om kärlek. I skissen till det här inlägget har jag skrivit "Angela & Jordan, pannrummet. Hålla handen i korridoren?" och hur många som förstår den referensen vet jag inte, men lite så kände jag att det var med Jesse och Emily. De har sina hemliga träffar och även om det känns åh så bra så känns det till slut ändå fel för Jesse. Att vara den som inte går att visa sig tillsammans med. Att vara någon som måste passas in i schemat. Vill man som läsare att Emily ska ta Jesses hand inför alla i korridoren? Räcker det att Emily älskar henne (vilket jag tror att hon gör) om hon inte är beredd att förändras? Och vad vill Jesse?

En ovanlig ungdomsbok och en ovanlig kärlekshistoria.

Om en bok: THE BERMUDEZ TRIANGLE

av Maureen Johnson (nyutgiven under titeln ON THE COUNT OF THREE)

Nina Bermudez, Avery Dekker och Melanie Forrest. Likt systrar i jeans ska dessa tre vänner för första gången tillbringa en sommar på olika håll. Nina ska plugga på andra sidan landet medan Avery och Mel ska vara kvar hemma och jobba.
Mycket hinner förändras under en sommar. Nina blir kär och inleder ett långdistansförhållande medan Avery och Mel hittar kärleken på mycket närmare håll när de blir kära i varandra. Vad händer med vänskapen när två av benen i triangeln plötsligt börjar hångla? Och vad händer när det tar slut?

Det här är en av Maureen Johnsons tidigaste böcker och jag undrar om hon successivt blivit galnare i sitt skrivande för det här är ganska normalt. Det finns charmiga detaljer som sätter färg, men inte så mycket som i senare böcker. Det mest utmärkande är förstås att det är lesbiskt hångel istället för heterohångel, men det är ju minst lika fint det.

Jag gillar hur det inte är helt oproblematiskt men samtidigt inte PROBLEM! Nina försöker vara cool för det vet hon ju att det är helt okay att vara gay, men det är inte så jäkla lätt att ställa om. Speciellt när det är hennes bästa vänner. Varför valde de varandra och inte henne? Ska de vara ihop nu istället för att de kan fortsätta som förut alla tre? Och Avery vet inte riktigt heller vad som händer. Är hon lesbisk nu eller älskar hon bara sin bästa vän? Är hon beredd att visa det offentligt? Det är inte så mycket sexualiteten som är problemet utan det är vänskapen som gör allt så mycket svårare.

Om jag satte betyg på böcker skulle THE BERMUDEZ TRIANGLE förmodligen få en stabil men föga upphetsande trea. Johnson har skapat en intressant vänskapstrio där man inte nödvändigtvis gillar alla medlemmar. De kommer med tuggmotstånd och allt är inte solsken och mjukglass.