Om en bok: GE MIG ARSENIK

av Klara Krantz

Med några veckor kvar av den helvetiska högstadietiden kliver en tjej in i en bokhandel och hittar den perfekta skrivboken. Plötsligt faller bitarna på plats! Hon heter Elsa (inte Elisabeth som hennes föräldrar haft den dåliga smaken att kalla henne) och är ett geni och en författare. Samma dag snubblar hon också över Håkan Hellström som promotar sin debutskiva i en skivbutik.

Det finns ett visst skydd i att vara ett geni. Skolan är inte direkt rätt plats för genier så skolk är naturligt. Genier är ofta ensamma eftersom ingen riktigt förstår dem. Och det där med kärlek är komplicerat för ett geni kan naturligtvis bara vara tillsammans med ett annat geni och de går ju inte så tätt. Speciellt inte i lilla stockholmsförorten Säby där de flesta är idioter. I synnerhet den onda sidan som hennes tvillingsjäl uppslukats av. Möjligtvis är den fladdrande mentorn Anders ett undantag.

Hjälp, vad jag gillar den här boken och Elsa! Jag var Elsa, eller jag kände Elsa eller hon är bara så jäkla där och verklig. Jag vet att du tror att ingen förstår och att det är smartast att hålla allt inom dig, men det är det inte. Du behöver skriva. Du behöver prata. Du behöver spruta ur dig snäs och snark och du behöver undvika situationer som kan skada dig. Men du vet också vad du inte behöver så stanna borta därifrån.

Den här debuten är både språkfin och känslofin när Elsa nästan motvilligt delar med sig av det som varit tufft. Sveken och uppbrotten. Ensamheten. Hon både bygger upp och skalar bort sköldar under resans gång.

Och jag som skyr högstadieskildringar faller lite smått för denna, trots jobbigheten! För det är en så gnistrande skriven jobbighet.