Ibland "vet" jag så väl på förhand hur en bok kommer att vara att jag blir en smula vilsen när den sen visar sig vara något annat. Här "visste" jag till exempel att boken skulle utspela sig under en enda sommar. Killarna skulle bli kompisar, vara ute på massa (filosofiska) äventyr, kanske strula lite med några tjejer men sen bli ihop. Fel, fel, fel. Och när jag upptäckte hur fel jag hade kunde jag ändå inte låta bli att jämföra med boken jag trodde jag skulle läsa och ville läsa. Ja, det blir lite konstigt ibland.
Både Dante och Ari har familjer med fattig mexikansk bakgrund men deras föräldrar har klassrest med olika stor framgång. Dantes pappa undervisar i engelska på universitetet och hans mamma är psykolog. Dante och pappan har ett nära förhållande som står i stor kontrast till Ari och hans pappa där pappan är ärrad av kriget och har svårt att kommunicera. Ari är det överbeskyddade sladdbarnet som funderar mycket på sin bror som sitter i fängelse och som ingen någonsin pratar om. Han är en trulig grubblare och tyst fighter som inte riktigt vet hur han känner för sina föräldrar, för sig själv eller för Dante. Dante har närmare till sina känslor och lättare att uttrycka dem vilket inte alltid är så lätt för Ari att hantera.
ARISTOTLE AND DANTE är en bra bok. Stillsamt poetisk och överhöljd-i-utmärkelser-bra. Men det finns ju den där skillnaden mellan rent objektivt bra och jag älskar dig. Jag kommer inte in i Aris berättarröst. Jag tycker att han ägnar alldeles för mycket tid åt att grubbla över sin bror och alldeles för lite åt Dante. Boken jag förväntade mig och boken som den faktiskt är. Så dumt att jämföra och så svårt att låta bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar