Om en bok: BOY MEETS BOY

"You don't have to write a book in order to reflect reality. You can also write a book to create reality."

Det var David Levithans svar när människor kritiserade BOY MEETS BOY för att inte vara tillräckligt realistisk. Han ville inte skriva ännu en bok där homosexualitet alltid följdes av problem och skapade istället en verklighet där människors olikheter accepteras och osämja inte beror på sexuell läggning. Ett utopiskt litet samhälle där fotbollslagets lagkapten blir homecoming queen och regnbågsflaggan vajar stolt i vinden.

I centrum står Paul som snabbt blir kär i den nya killen, Noah, men vad som kunde varit enkelt kompliceras av den uppklarade historien med ett ex och plötsligt pågår en vadslagning om vem av dem Paul ska bli ihop med. Eller om han ska klanta till det ännu mer och inte få någon av dem.

Om man plockar sönder den här boken så finns det många delar jag gillar. Humorn. Enskilda rader som "sometimes you just have to dance like a madman in the Self-Help section of your local bookstore". Att alla förhållanden inte befinner sig på en perfekt punkt när boken tar slut. Infinite Darlenes bråk med karaktären vars namn jag glömt. Många av Tonys repliker som är hjärtknipande.

Men när alla bitar läggs ihop blir det ändå aldrig mer än okej. Kanske för att jag aldrig riktigt fastnar för berättelsens nav/klister/kitt som är Paul. Han är perfectly fine, men vi klickar bara inte. Jag bryr mig inte riktigt om vad han gör eller vad som händer med honom.

Jag skulle väldigt gärna skutta runt på molnen med alla som älskar BOY MEETS BOY, men jag kommer inte upp på de höjderna. Supertrist men så är det.