Några ord om bokmässan kanske?

Ja, varför inte. Om vi med "några ord" menar "väldigt många ord". Och inga bilder! F'låt!

I år gjorde jag min femte raka bokmässa, eller bok- och biblioteksmässa som vi väl envist får hålla fast vid, och det var tröttsamt. Som det brukar vara. Men också intressant. Som det brukar vara.

Jag undrar när man når veteranstatus i bokmässekretsar. Får man speciell nummerlapp som i Vasaloppet? Perks?

Vissa fördelar har man ändå, vis av erfarenhet och så. Som att man vet vilka toaletter som troligast har kort kö och på ett hyfsat smidigt sätt tar sig dit istället för att stå i evighetskö till någon av de populära. Som att man tar omvägar till V-hallen men ändå kommer dit snabbare. Som att veta att lördagen är helvetesdagen men att det inte hjälper hur smart man försöker vara för det är alldeles för mycket folk och hjärnan kokar ihop.

Jag kunde bara besöka mässan på lördagen den här gången. Vid nio var mässgolvet helt hanterbart. Johanna Lindbäck twittrade att hon skulle prata läsambassadörbusiness så jag lyssnade på henne och Johan Unenge i cirka tio minuter. Det var trevligt men sen var det totalkört att få en bra plats för Melodikrysset (alla älskar Melodikrysset) och min inombords, illa dolda, pensionär grät lite och gick sen till K för att lyssna på ett seminarium som jag ändå tänkt gå på.

Förutom Melodikrysset hade jag följande mål med mässan:

• köpa Låt vargarna komma och Kroppspanik
• gå på seminariet Kroppspanik och det med Hanaa Al-Ramli
• försöka ta mig till Bonnier Carlsens monter och säga hej till Anna
• hitta Man

Jag köpte Låt vargarna komma. Snabbt avklarat hos X Publishing. Till skillnad från The English Bookshop där det tog hundra år att hitta tre böcker jag kunde tänka mig att köpa. Jag var naturligtvis inte tvungen att köpa tre, men 3 för 2, people, 3 för 2! Så jag köpte

• A.S. Kings Please Ignore Vera Dietz som jag förmodligen aldrig skulle ha kommit mig för att köpa annars trots att den varit med på årsplaneringen sen i januari.
• A.M. Homes' May We Be Forgiven som jag glömt att jag ville läsa
• Gillian Flynns Gone Girl för att det var 3 för 2 och jag orkade inte leta längre efter något annat och jag vill ju läsa den även om jag lika gärna kunnat låna på svenska

Jag köpte inte Julia Skotts Kroppspanik, men hon och de andra var som väntat supercoola på seminariet (som Linda berättar mer om) och jag har ändå ett presentkort jag måste använda på bokhandeln.

Seminarier i övrigt:

• ett samtal med Hanaa Al-Ramli som startat bibliotek i palestinska flyktingläger i Jordanien. Där blev jag lite nyförälskad i bibliotek och vad de och böcker kan spela för roll i barns liv. Dokumentär kommer i SVT under hösten om jag förstod det rätt.
• diskussion om hur (vuxen)romaner idag i så stor utsträckning är självbiografiska/autofiktiva, i alla fall i Sverige. Jens Liljestrand sa att de enda som skriver ren fiktion skriver chick lit och deckare och ingen seriös författare vill riskera att hamna i underhållningsträsket så därför skriver de om sig själva efter som det är vad som ger Augustpris och seriös stämpel. Okej... (Han gjorde sig också lite lustig över Curtis Sittenfield (sic!) och jag ba "RÖR INTE MIN CURTIS!" fast inte riktigt i all caps.) 

Jag försökte ta mig till Annas inofficiella träff för internetboende bokälskare, men jag var lite sen och det var katastrofmycket folk så jag hade hellre stuckit en gaffel i ögat än krånglat mig igenom horderna. (Okej, inte riktigt, men nästan.) Nästa år kanske vi kan träffas i återvändskorridoren på plan 2 eller stjäla någons nyckelkort och låna deras hotellrum en stund? Men jag har läst allas blogginlägg nu och sett att alla som faktiskt träffades hade trevligt och det gör mig sjukt glad.

Och så var det Man. Vem som helst med en smula vett förstår ju att "hitta Man" är ett alldeles för vagt mål. Nål i en höstack och allt sånt. Nästa försök måste föregås av en mer grundlig planering.

Allt som allt... Det var okej. Inte fantastiskt. Det sög mer energi än det gav, helt klart, och jag hoppas det blir annorlunda nästa gång. För visst blir det en nästa gång!

På min önskelista (27) - en ros i elden

Välkommen till veckans upplaga av önskelistan a.k.a. Maria-tolkar-engelska-boktitlar-på-svenska!

ROSE UNDER FIRE av Elizabeth Wein

While flying an Allied fighter plane from Paris to England, American ATA pilot and amateur poet, Rose Justice, is captured by the Nazis and sent to Ravensbrück, the notorious women's concentration camp. Trapped in horrific circumstances, Rose finds hope in the impossible through the loyalty, bravery and friendship of her fellow prisoners. But will that be enough to endure the fate that’s in store for her?

(beskrivning från goodreads)

En av mina absoluta favoritböcker i år är Elizabeth Weins Code Name Verity/Kodnamn Verity och i somras (eller helt nyligen om man går efter den amerikanska tideräkningen) kom dess kompanjon ut. Och jag vet inte varför jag inte redan köpt den?!

Eller jo, det gör jag.

Jag inköpsföreslog den till biblioteket i somras och tänkte att de kunde köpa den åt mig eftersom de faktiskt hade Verity redan. (Varför köpa en bok när det finns en chans att någon annan kan göra det åt en?) Så just nu är det en kapplöpning mellan min otålighet och bibliotekets inköpsavdelning. Men att jag vill läsa den är det inget snack om. Inte för att handlingen skriker mitt namn, men det gjorde egentligen inte Verity heller så man kan inte bara gå till dem som skriker. Att döma av de recensioner jag läst är Rose en värdig partner till Verity.

Om en bok: VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

Hanna och Jens befinner sig på helt olika ställen i livet. Hanna är på väg att avsluta ett kapitel (och ser sååå fram emot nästa). Jens har nyss, verkligen just precis nyss, avslutat ett helt annat och försöker komma på fötter i det nya.

Rent geografiskt befinner de sig dock på samma plats. Den där kvällen de träffas hamnar de faktiskt så nära varandra man bara kan komma och sen... Ja, sen är det en smula besvärande när de upptäcker att de liksom inte blir av med varandra. Men samtidigt fint ju? Och pirrande och fantastiskt och lovande? Och när de är där tillsammans kanske de andra avstånden inte spelar så stor roll. Eller?




Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har tillsammans skrivit en bok om kärlek i crossoverland. För mig har det här samarbetet alltid verkat så logiskt för jag tycker att författarna har mycket gemensamt i sitt sätt att skriva. Roligt, fräscht, smart, dialogskickligt.

Så det borde ju fungera utmärkt att förenas i en bok.
Det skulle också kunna bli tårta på tårta.

Nu kan tårta på tårta vara underbart (till exempel fryst halloncheesecake på kladdkakebotten) eller så kan det bli lite tröttsamt (som när man fikar varenda dag under en vecka). I det här fallet hamnar det någonstans emellan. Det finns ett flyt och en samstämmighet mellan berättarperspektiven samtidigt som jag aldrig riskerar att blanda ihop vem som är vem, rösterna skiljer sig trots allt åt. Det roliga, smarta och fräscha finns där. (Dialogerna kommer jag till för det här kan bli en evighetslång epistel.) Men samtidigt infinner sig en viss trötthet. För mycket tårta. Under en period står det mesta och stampar eftersom Jens och Hanna inte riktigt vet hur de ska gå vidare. Det blir en del upprepningar dels inom kapitlen när allt ska analyseras, återupplevas och sugas på, och dels mellan när den ena karaktären ska kroka i den andra. Och jag älskar upprepningar precis som jag älskar tårta, men jag blev lite trött.

Dialogerna! Det pratas i den här boken. Och det pratas fascinerande nog om totalt ointressanta saker. Totalt ointressant retande av Jens för hans fotograferande och musiksmak. Totalt ointressant (och odrägligt) nyförälskat nojsande på café. Om det inte vore för att allt det här gestaltar Jens och Hannas trevande steg in i kanske-något-mer där de nosar på varandra.
Så många gånger i böcker känns det som att varenda samtal handlar om något Viktigt eller Driver Handlingen Framåt. Naturligtvis finns det sånt i den här boken också, men det är intressant hur mycket som inte är av den varan. För hur många samtal har vi inte som handlar om totalt oviktiga saker men ändå säger så mycket om vilka vi är och hur vi interagerar med varandra?

De totalt oviktiga samtalsämnena är också ett exempel på det Bjärbo och Lindbäck är så omtjatat bra på. Det vardagsnära. Detaljerna som gör allt levande. Menskläder och extratandborstar. Mandeltårtor och psykbryt på ICA.

Mer då? Karaktärerna. Hanna är 18 och Jens är 24. Och jag upptäcker att jag fastnar lite mer för Jens historia när det kommer till delarna av deras liv som inte går in i varandra. Egentligen har jag närmast noll och ingenting gemensamt med honom, men det kanske är ett mognadstecken att jag finner hans situation mer fängslande än Hannas. (Hanna förresten, naturligtvis är det inte Lovisa som är din bästis! Vem är det du berättar allt för? Vem är det du planerar att åka till Paris med? Kom igen!)
Man får en bra bild av vilka de är här och nu, i den här tidsperioden där deras liv krokar i varandra, men jag kan sakna lite bakgrund. Mer Jens och Kajsa. Mer Märta. Vem är Märta? Jag vet typ ingenting om Märta mer än att hon gillar inredning och har en lillebror som inte direkt tillför något. Hur känner hon Hanna?

Vi måste sluta ses på det här sättet skulle kunna ta så många vägar och jag är glad för varenda en av dem den inte tar. För att vara luddig. Jag är helt tillfreds med händelseutvecklingen. Makes total sense. Slutet är helt okej. Och sen en epilog. Epiloger är alltid knepiga (lex "Nineteen Years Later") och just den här hade jag personligen kunnat klara mig utan, men jag förstår att andra kan behöva den.

Vad jag kan behöva mer av är den här typen av böcker. Ung vuxen i den vuxnare änden av skalan. Böcker som känns men samtidigt är trivsamt underhållande. När tjugoplusåren ska skildras i böcker görs det ofta av debuterande tjugoplussare och allt ska helst vara lite svårt. Eller så ser åldrade författare tillbaka på något nostalgiskt skimrande. Men det är inte vad jag behöver. Det här är vad jag behöver. Om Bjärbo och Lindbäck återvänder till Jens och Hannas värld och låter oss lära känna Manny och Märta bättre så är inte jag den som protesterar. Mer Kajsa också för den delen. Och så Rut då. Men det är en helt annan historia.

----------------------------------------
Det är här någonstans jag ska berätta att Gilla Böcker skickade mig ett ex av den här boken i hopp om att jag skulle skriva några rader. Och tänk, det gjorde jag!

Om en bok: I BEGYNNELSEN VAR BOB

Egentligen har jag bara haft den här boken i knappt ett år, men jag är inte van vid att ha olästa böcker så lång tid. Jag brukar köpa och sen läsa ganska snart. Men BOB har alltså blivit liggandes och jag har haft lite dåligt samvete. Väldigt löjligt. Men desto skönare nu när den är läst.

Meg Rosoffs  I BEGYNNELSEN VAR BOB utgår från premissen att gud/Gud är en tonårskille vid namn Bob. Tellus låg och skräpade i ett hörn av universum och ingen var intresserad av planeten. Bobs mamma vann den på poker och gav den till Bob som hafsade igenom skapelsen på en vecka och som sen låtit sin arbetspartner mr B styra upp i kaoset efter bästa förmåga. Bob själv är totalt ointresserad av att lyfta ett finger. Dessutom fortsätter han att skapa kaos genom hormoner och humörsvängningar som sätter hela klotet ur balans. Inte minst när han blir kär.
Och ecken! Den sista ecken är hotad efter ännu ett ödesdigert parti poker!

Det är fullständigt crazy, men också tankeväckande. Det är inte så roligt att jag skrattar högt, men småkul. Det känns dessutom som en väldigt vuxen bok? Vuxen humor. Blinkningar till bibelberättelser och historiska händelser.

Mest vill jag bara wow:a själva tanken bakom den här boken. Att få idén och sen göra något av den. "Hm, ibland är det som om världen skapats av en 15-årig kille i ett utbrott av genialitet och sen lämnats på grund av total slöhet." Och att det sen funkar. Förverkligandet av en sån idé kan kanske aldrig bli lika fantastiskt som själva idén, men det är ändå smått otroligt.

PS. En annan av Meg Rosoffs böcker har filmatiserats nästan lite i skymundan. Inte alls läst lika mycket om den som om TFIOS, The Mortal Instruments och allt vad det nu varit. Men jag ser i alla fall fram emot HOW I LIVE NOW/SÅ HAR JAG DET NU. Föga troligt att den kommer upp på svenska biografer, men brittisk premiär i oktober enligt Entertainment Weekly.

På min önskelista (26) - stjärnor som fortfarande lyser

Jag har haft några månader där jag inte varit så sugen på nya böcker. Jag har läst recensioner och önskelistor utan att direkt fastna för något. Men nu tror jag minsann det börjar komma ett litet boksug igen och då är det bäst att anteckna på önskelistan!

WHERE THE STARS STILL SHINE av Trish Doller

Stolen as a child from her large and loving family, and on the run with her mom for more than ten years, Callie has only the barest idea of what normal life might be like. She's never had a home, never gone to school, and has gotten most of her meals from laundromat vending machines. Her dreams are haunted by memories she’d like to forget completely. But when Callie’s mom is finally arrested for kidnapping her, and Callie’s real dad whisks her back to what would have been her life, in a small town in Florida, Callie must find a way to leave the past behind. She must learn to be part of a family. And she must believe that love--even with someone who seems an improbable choice--is more than just a possibility.

(beskrivning hämtad från Goodreads)

Trish Doller dök upp på önskelistan redan förra sommaren, då var det debuten Something Like Normal som lockade. Med tanke på att den fortfarande är oläst kan det verka konstigt att önska sig en ny bok av samma författare, men jag har en så stark känsla av att Doller är någon jag verkligen skulle gilla om jag bara gav henne chansen.
Where the Stars Still Shine kommer ut under bokmässeveckan.

Om en bok: Becoming Bindy Mackenzie

a.k.a. The Betrayal of Bindy Mackenzie (AUS)
a.k.a. The Murder of Bindy Mackenzie (US)

av Jaclyn Moriarty (a.k.a. en av de intressantaste författarna du inte läser)

Bindy Mackenzie är smart. Sjukt smart. Dessutom är hon vänlig nog att dela med sig av goda råd till sina skolkamrater. En annan hobby hon har är att transkribera samtal hon snappar upp. Hon är kvick vid tangenterna.
Bindy Mackenzie är dock inte någon tonåring, tacksåmycket. Inte heller är hon omtyckt, något som blir tydligt när skolans nya påhitt, Friendship and Development, drar igång och tvingar eleverna att varje vecka umgås i konstruerade vänskapsgrupper tänkta att hjälpa dem genom tonårstidens kaos.
Ingen i Bindys grupp gillar henne. Upptäckten gör att något brister i Bindy och hon går till en märklig attack mot sina gruppvänner. Sen tappar hon greppet totalt.
Men vad beror hennes okaraktäristiska beteende egentligen på? Är det så att Bindy håller på att krokna under kraven på perfektion som hängt över henne hela livet, eller är det någon som långsamt håller på att förgifta henne?

Jag har tidigare läst de två första delarna i den här fristående serien böcker om Ashbury och Brookfield. Bindy Mackenzie har skymtat förbi där. Hon har inte varit en karaktär man gillat, annat än som en stunds comic relief, så det är ett spännande val att göra henne till huvudperson i denna väldigt märkliga bok. Man gillar inte precis Bindy här heller. Först. Sen kan man inte låta bli.

Precis som övriga böcker i serien består boken av olika dokument och en viktig del utgörs av Bindys dagboksanteckningar från tidig ålder. Här får man ökad förståelse för Bindy och dessutom guldklimpar från Bindy, 8 år, som upptäcker Faulkner och läser Stolthet och fördom: "I don't know what prejudice is yet, but Jane Austen seems quite witty." och nioåriga Bindy som kommenterar Ulysses. "I think a good editor might have made a world of difference to this book."

Tonåriga Bindy Mackenzie är awkward och socialt otränad. Hon har alltid varit fokuserad på skolan, på att prestera. Men hon är inte den klassiska YA-tjejen som stått lite utanför och betraktat men sen blir uppsvept av coola kompisar och visar sig vara helt perfekt normal och cool hon också. Riktigt så smidigt går det inte här och det är uppfriskande.

Becoming Bindy Mackenzie känns svårare än de tidigare böckerna och är bra mycket konstigare. Länge känns det segt eftersom jag inte riktigt vet vad som är på gång. Så vill man trots den starten läsa alla nästan 500 sidor? Jo, det vill man ju. För när bitarna i det intrikata och skruvade pusslet börjar falla på plats är det kul. Men vill du bekanta dig med Moriarty skulle jag ändå rekommendera en mjukare start med Celia eller Cassie.

Dags att sammanfatta sommarläsningen?

September har inletts så strålande sensommarunderbart att det är svårt att ta farväl av sommaren, men sanningen är att merparten av den passerat och en liten sammanfattning kan vara på sin plats.

Inför sommaren skrev jag om sommarläsning här i en enkät och här listade jag böcker jag tänkt läsa och strök sedan allteftersom de faktiskt blev lästa.

Så hur har det gått med min läsning i sommar? Helt okej.
Av de planerade böckerna har många bockats av.
Jag har läst vuxenromaner. Jag har läst alla de böcker som jag plockat ut som extra viktiga. (Ett något slumpmässigt urval, men ändå.) Vissa böcker har jag haft hemma från biblioteket men tappat intresset för (Murakami och Anyuru). Andra inte varit ens i närheten av att bli lästa men kan tänkas bli det vid senare tillfälle (Gardell, Mark Haddon, Ali Harris).
Och nu - tro det eller ej - håller till och med I begynnelsen var Bob att lämna status: oläst bakom sig och istället sälla sig till de lästa böckernas skara.

Jag har svårt att peka ut någon bok som varit bäst. Många har varit bra, alla har faktiskt varit bra, men det är inte någon som står ut som FANTASTISK. De svenska äventyren med Ge mig arsenik, Antiloper, Onda krafter i Sollentuna och Vi är inte sådana som i slutet får varandra påminde mig om hur bra svenska ungdomsböcker och crossoverböcker är. (4 svenska! Dubbelt så många som under våren!) Vuxenböcker som Mörka platser och Stål har gett mig obehagsrysningar och Var blev du av Bernadette och Attachments har roat mig så jag tror att även jag börjar komma över min vuxenboksfobi.

Från och med imorgon upphör den här bloggen med sina sommartider och bokrecensionerna börjar rulla in.

Hoppas du hänger med in i mörkare tider!