Dreamland

My sister Cass ran away the morning of my sixteenth birthday. She left my present, wrapped and sitting outside my bedroom door, and stuck a note for my parents under the coffeemaker. None of us heard her leave.

Cass är två år äldre och oändligt mycket bättre på allt hon tar sig för. När hon försvinner utan någon förklaring inser Caitlin, den eviga tvåan, att hon aldrig kan fylla tomrummet och aldrig kan leva upp till sin systers standard. Istället bestämmer hon sig för att välja andra vägar än Cass. Vägar som tar henne först till hejaklacken och sen till Rogerson Biscoe.

Rogerson är bad news. Caitlin och Rogersons första möte ackompanjeras av polissirener som extra varning. Om Macon i Someone Like You var en Snickers är Rogerson värre. Eller som en Snickers för en jordnötsallergiker.
   Ändå måste läsaren på något sätt först charmas av honom, sympatisera med honom, för att det ska framgå varför Caitlin faller för honom. Och vad som får henne att stanna.

Dreamland är Dessens mörkaste bok och den bok jag aldrig läst om. I mitt huvud har den blivit Boken om relationsvåld. Men när jag nu läser om den kan jag revidera den bilden lite för det känns, som Sarah Dessen själv skriver om boken, inte som att hon satt sig ner med avsikten att skriva en bok om ett Problem, vilket det många gånger kan göra. Om det är en sämre författare som sitter vid tangenterna. Men nu snackar vi Sarah Dessen här.
   Jeez, hur kunde jag få för mig att Dreamland skulle vara någon informationsbroschyr från ungdomshälsan? Naturligtvis är det en känsligt och omsorgsfullt berättad historia om hur allting kan bli så konstigt att det otänkbara helt plötsligt blir naturligt.