I Flyga högt kommer Silja till Vendelas klass, sätter sig på en tagen plats i klassrummet och bryr sig inte om hierarkistegen där klassen klamrar sig fast vid sina pinnar. Vendela och Tove, och Nils och Loke, finns någonstans i mitten. Ingen längtan neråt och inget hopp om klättring. Stabilt. Men med Siljas intåg ändras allt. Reglerna om vem som får prata med vem bryts och i all oreda tvingas Vendela fatta beslut hon tidigare seglat under och undvikit genom att hålla sig fast i bästisen Tove med fötterna kvar på jorden.
Boken är också stabil. Pirr, naturligtvis. Kan von Bredow skriva en bok utan pirr? Men knappt ens nåt hångel. Som om hon försökte skriva en bok utan kärlek men där den liksom letade sig in på ett hörn ändå. (Killar som är sjysta när man är full och spyr? Guldstjärna.)
Ingen språkfest, inte smarta oneliners att sätta i topplistor, utan enkelt och så glimrar det till från ingenstans.
- Nästa gång kanske vi kan hitta på något annat, säger
han sedan. Om du vill.
Om jag vill? Ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv.
Jag hoppar inte omkring och skriker av lycka eller gör bort
mig på något annat sätt. Jag tror inte ens att jag rodnar särskilt
mycket, trots att hjärtat gör en vild tjurrusning i bröstet.
- Visst, säger jag. Det kan vi väl.
De hänger på Miranda som man gör i den där staden. Det namedroppas några bekanta namn från tidigare böcker. Det levs vardagsliv. Det finns bakomliggande sorg som inte går över. Killar heter Nils och Sven men är snygga ändå*. Habilt, stabilt. Bra tonårsbok, men just en tonårsbok. Hamnar under skiljelinjen mellan "12-15 år" och "unga vuxna", både för mig och förlaget.
*Menar inte att dissa eventuella läsare som heter Nils och Sven, eller deras flick-/pojkvänner, men namnen hamnar inte på min lista över heta saker man kan heta. En generationsfråga möjligtvis. Min högstadiekompis gifte sig dock med en Sven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar