fredag 30 december 2011

Nittionio och en halv

Jag är ungefär halvvägs igenom en omläsning av Himlen börjar här (visst kom jag ihåg att den var fin, men hur kunde jag ha glömt hur extremt fantastisk den är?) och när jag suckande fäller ihop den kommer jag att ha läst 100 böcker under det här kalenderåret.

Det var aldrig en målsättning. Inte förrän förra veckan i alla fall. Då upptäckte jag att jag närmade mig och tänkte "Hundra, vore inte det fint? Nu när jag ändå är så nära..." Det är flera år sen jag läste så många böcker. Ungdomsböcker är bra för kvantiteten, men också för kvaliteten. Har läst så bra böcker i år.

Hur gick det till?

Det började i januari med ett besök i den amerikanska södern. Jag funderade över pojkar och panikångest med Ruby Oliver men bekantade mig också med den store Gatsby. David Belbin påminde mig om att förhållanden mellan lärare och elever inte är romantiska och Laurie Halse Anderson berättade, som hon brukar, skärande vackert och naket om svåra saker.

I februari frossade jag i Hungerspelen för kunde jag verkligen vara en nybliven bokbloggare som inte varit inne på arenan där kampen för överlevnad och frihet var viktigare än valet mellan Gale och Peeta.
I mars var jag på återbesök i chicklitgenren men blev inte så underhållen. Sofia Nordin gav mig finare kärlek och Sara Ohlsson förde mig framåt i ett halsbrytande tempo och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Som kurslitteratur hade jag Häxan och lejonet som jag undvikit i nästan 24 år dessförinnan.
I april var det gamla vänner för nästan hela slanten. Jag började läsa om Sarah Dessens böcker och kom till bok fem. Jag var i strandhuset den där sommaren Belly blev vacker. Ruby Oliver hade Real Live Boyfriends (ja, plural). Jag läste världens tråkigaste bok men också en av världens bästa när Jellicoe Road öppnade sig för mig.


Maj fyller två sidor i min bokbok för det fanns så många titlar jag behövde läsa innan vuxensommaren tog vid. Sarah Dessens tionde bok kom och Jenny Han knöt ihop sin sommartrilogi med en bok som inte levde upp till mina förväntningar men som jag kommer läsa om i vår. När jag lät dig gå överträffade Om jag stannar. Jag var på läger med tre systrar, gjorde en biltur genom USA och hittade Violet Park. (Men det senare var förstås i London.)

Under sommaren frös jag in till märgen i Malmö, gled nerför Mississippi och läste kärlekens historia. (Och läste nästan inga ungdomsböcker alls.)

När hösten kom och jag åter hoppade på pluggapluggatåget välkomnades jag hem och  så skrattade och grät jag med Francesca och hennes vänner. Men som det utvecklade sig blev september i första hand Jessica Darlings månad. Inte för att hon gav sig av när det blev oktober. Men då var jag också full av beundran för Frankie Landau-Banks och grät kudden våt av tårar för Tom.

I november kunde jag konstatera att John Green förtjänar sin stjärnstatus när han skrev om alldeles för mycket matte men ändå underhöll mig. Prinsessan Mia och jag återförenades efter flera år på olika håll och jag hängde i killarnas omklädningsrum med Gretchen Yee.

Årets sista månad blev vittne till hur jag prickade av inte mindre än sju böcker på min läslista. Jag bodde tillsammans med en minst sagt platt karaktär i Boston, gav mig ut på ännu en road trip med sorg i bagaget, konstaterade att jag hade koll på världslitteraturen medan natten föll i New York och satt shiva under några väldigt långa dagar.

Och här är jag nu. Sörjer Bailey som jag aldrig träffat och förälskar mig i the unfreakingbelievable Joe Fontaine.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar