Välkommen hem

av Johanna Lindbäck

På ytan är allt sig likt när Sara kommer hem till Luleå. Hon behöver ingen guidad tur och tänker sig att hon kan kliva tillbaka in i sitt gamla liv, bara lite coolare efter sitt år i London och med nya kläder inköpta för alla filmkvällar och fikastunder hon räknar med nu när hon är tillbaka med sina kompisar. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Ingenting dramatiskt, men ingen har tryckt på paus när hon varit borta. De har fortsatt sina liv minus Sara och hon vet inte riktigt var hon ska vara eller med vem. Gamla vänner - nya vänner? Gammal kille - ny kille?

Om Adrian och Mattias har jag skrivit här. Vad jag gillar med kärleksbiten är att det inte blir så himlastormande på liv och död och för alltid, även om det är äkta och pirrigt och nervöst och rakt från och in i hjärtat. Det är inte kärlek vid första ögonkastet. Sara ser en kille på en fest och betraktar honom klarsynt, ser hans mindre tilltalande sidor, men undrar om det är honom hon ska bli ihop med. Vilket inte är romantiskt så man trillar av stolen, men uppfriskande. Vardagligheten. Mackorna. Tvättstugan. Kladdkakan (jag är såååå en del av generation kladdkaka!). Pinsamma föräldrar men inte överdrivet.

Johanna Lindbäck brukar återanvända karaktärer från tidigare böcker, men jag brukar vara dålig på att upptäcka det. Jag vet inte om jag skulle ha insett att Hanna i Välkommen hem var med i förra boken om jag inte hade läst innan att det var så. Att jag har svårt att upptäcka gästspelen beror delvis på att jag inte har samma relation till böckerna och karaktärerna som jag haft till andra författare som använder sig av samma trick och delvis att det är så många namn. Till och med inom den här boken har jag svårt att komma ihåg vem som är vem. Sen blir jag fullständigt övertygad om att jujutsu-Sara och hennes kompis varit med tidigare. Men det kanske de inte har?  

Ibland brukar jag plocka ut ett utdrag ur boken när jag skriver om den. Välkommen hem har många stycken jag skulle kunna plocka ut för jag gillar Lindbäcks sätt att skriva. (Även om jag fortfarande förhåller mig ambivalent till de engelska inslagen. De är en del av mitt eget skriftspråk, men när jag läser dem skaver det ändå lite. För att inte tala om när jag hör dem runt omkring mig i skolan och skruvar på mig. (Vad är grejen?! En följd av alla otextade filmer och serier som streamas och laddas ner? Internetbokhandlarna som förser oss med alla amerikanska böcker vi vill ha? Globaliseringen? Amerikaniseringen? Är det tänkt att vara ironiskt? Eller håller svenskan på att urholkas?))
   Okej, det blev en lång parentes, men i alla fall, om jag skulle välja ett utdrag ur den här boken så skulle jag välja från sidan 187 till 189 och det blir alldeles för mycket, men oj, så bra det avsnittet är. Språkligt, kallsvettigt, pinsamt, pulshöjande, angstigt. Plus att det involverar fika. Vilket alltid är ett plus.