Minna börjar gymnasiet på Skärholmen. Hon ska få det att funka den här gången. Nu när ingen vet vem hon är kan hon ta chansen att vara "en vanlig tjej. Helt normal." Men det är inte så lätt att vara normal och vanlig och sköta skolan när man inte har pengar till mat, har ansvaret för sin psykiskt sjuka mamma och den enda som vet hur det egentligen ligger till inte är det stöd man behöver.Bryta om är en "viktig" bok, men det är också en bra bok. På något sätt vältrar den sig inte i misären. Det finns en saklighet som i viss mån distanserar när det behövs men ändå träffar rätt nerv. Minna kan inte vältra sig i eländet. Hon måste röra sig framåt för att överleva.
Jag känner tyngden av oket på Minnas axlar. Ansvaret. Stressen. Pressen. Skammen. Skuldkänslorna. Kärleken.
De insprängda glimtarna från Minnas barndom är kanske svårast... Och pappan som lämnade för att rädda sig själv men inte tog Minna med sig.
Skolsköterskan rekommenderar att Minna stänger av TV:n tidigare på kvällen för att få bukt med sina sömnproblem. Pappan tänker att hon kan använda pengarna han ger henne till nya jeans eller nåt. Klassföreståndaren föreslår att hon hoppar av skolan.
Jag vill tro att jag skulle se bakom den struliga, skolkande, snattande tonårstjejen. Jag vill tro att jag skulle se det som min sak att fråga, till skillnad från Minnas lärare. Men skulle jag? I ett annat fall där jag inte har direktlänk till det som händer bakom fasaden som jag har i Minnas fall, skulle jag verkligen?
Jag tycker "Bryta om" är en så viktig bok, just för att den får mig som vuxen läsare att tänka till. Hur skulle jag göra? Skulle jag ta den enklaste vägen, skälla, ryta och sucka uppgivet, eller skulle jag stanna upp, titta igen och fråga hur det är?
SvaraRaderaJag vet att "Bryta om" används inom många lärarutbildningar runt om i Sverige, och jag tycker det är bra. Det är en angelägen bok som påminner oss om det där som inte ser för att vi inte alltid kommer ihåg att det finns.