Kapitulera!

Eller dö snarare. Det är för den som ger upp som döden blir livshotande, säger Lovely.

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling alltså. Mary och Lovely, 15 år. Bästa vänner, så nära man bara kan komma, de mot den grå och fantasitorftiga världen. Nagellack som flagar och läppstift som målas på i sju varv. Är de en eller två? Är de kära eller älskar de bara varandra? Hur börjar det? Hur slutar det? Vad händer däremellan?

Jag gillar böcker som är rakt upp och ner, måndag till söndag, a till ö. Uppbruten kronologi, multipla röster och dubbla handlingar går också bra. Men när det blir så där "Is this happening inside my head?" börjar jag vinka bye bye.
   Eller så sveps jag med och struntar i att jag inte fattar.
   För bara för att det händer inuti huvudet så är det ju inte mindre verkligt. Så Marys inre dialoger med sin pappa och med Lovely är verkliga. Deras framtida liv i London är verkligt.
   Och jag hänger med på deras eskapader och finner mig i att inte förstå, vi delar inte samma värld och det är okej, men det är det verkligt verkliga som håller mig kvar. Det de måste fly för att dricka vatten, läsa Monika Fagerholm och drömma om London. Vardagstristessen som kikar fram i sådan briljans.


På svenskan läser vi en bok om nån snubbe som går på en
internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i
klassen tycker att boken är jättebra. Det är den inte. Den är
skit. 

(Ondskan är en del av svenska skolans inofficiella kanon. Tack vare det vidgade textbegreppet och en väl timad lansering fick jag se filmen istället för att läsa boken.)

Jag tänkte länge hoppa över den här boken, men när Sofia föreslog den till läslistan skrev jag dit den och läste. Tips av den sorten är välbehövliga. Det är så lätt att bara läsa böcker som man tror att man kommer att gilla och därmed sjunka allt djupare ner i den filtrerade verkligheten. Ut ur bekvämlighetszonen är bra ibland. Blinka i takt med någon annan.

Slutomdöme? Jag gillar. På ett direkt sätt och ett mer svävande. Jag kan skapa en Topp 7 över stycken och citat i boken som bara är så rätt. So clever. Och jag förstår Mary och Lovely. Ibland. Att inte vilja duga. Söndersmulandet av utvecklingssamtal. Ibland förstår jag inte alls, men det är också okej.