What Happened to Goodbye

Att vara Mclean Sweet. Det är inget hon provat på ett tag och ingenting hon planerat nu heller. Sedan föräldrarnas skitiga skilsmässa och den efterföljande vårdnadstvisten har hon flyttat runt med sin pappa vars jobb är att rädda krisande restauranger.
   Ny stad, nytt hem, ny skola och dessutom nytt namn och ny roll att spela. Inte rota sig och inte knyta några band för ingenting varar. Res med lätt bagage och var beredd att flytta när jobbet är utfört.
   Men Lakeview blir annorlunda. Omständigheter gör henne återigen till Mclean och för henne finns ingen färdig mall att följa. Att vara någon annan, någon annanstans har varit lätt. Att vara sig själv kan vara betydligt svårare. Så vem är hon, vem kan hon hon vara och var hör hon hemma?

What Happened to Goodbye, Sarah Dessens tionde bok, målsnöret i senaste månadens Tema Dessen, är Sarah Dessen. Finfin. Känslan, tonen, språket, karaktärerna, humorn. Men jag blir inte stormförälskad. Jag relaterar inte till Mclean lika mycket som jag gjort till de andra. Och ibland blir tillbakablickarna så många och långa att jag glömmer bort var Mclean befann sig när de startade. (Åh, på vinden. Just det.)
   Andra invändningar känns efter ett tags smältning logiska. Så det är lite splittrat? Man vet inte var man ska lägga fokus? Hela Mcleans liv är ju splittrat, hela hon.
   Och om jag inte lär känna alla karaktärer så beror det på att Mclean inte helt vågar knyta an. Men de har ändå, kanske i ännu högre grad, den där styrkan att de känns som verkliga personer med ett förflutet och en framtid som man bara får hänga med ett tag, snarare än att enbart vara figurer med ett syfte i en berättelse.

Hm, vad gillar jag med den här boken?
   Deb och hennes akronymer.
   Dave, även om jag inte blir stormförälskad i honom heller utan mer ser honom som en gullig lillebror.
   Att biblioteket får lite upprättelse efter The Truth about Forever.
   Att man får en ny bild av en återkommande karaktär.
   Och att Sarah Dessen smugit in sin favoritbok och sina (eller dotterns, men ni fattar) barnvakter i boken, utöver de vanliga gästspelen. (Men det är oroväckande stalkernördiga iakttagelser.)
   Och andra saker.
  
Och nästa gång jag läser (för naturligtvis kommer jag att läsa om den) kommer jag att fastna för nya saker och omvärdera andra. Och sen kommer jag börja se fram emot bok nummer 11...

Featuring: basket och pickles
Att läsa:
   "Miniatures?" I asked.
   "You know, dollhouses and such. I especially loved histor-
ical stuff. Tiny re-creations of Revolutionary War cottages,
Victorian orphanages. That kind of thing."
   "Orphanages?" Dave said.
   "Sure." She blinked. "What? Anyone can have a dollhouse.
I was more creative with my play."
   "Dave was, too," I told her. "He was into model trains."
   "It was not trains," Dave said, annoyed. "It was war stag-
ing, and very serious."
   "Oh, I loved war staging!" Deb told him. "That's how I
ended up with all my orphans."
   I just looked at both of them. "What kind of childhood did
you people have?"