Det har gått sex veckor sen jag läste Saving Francesca där en grupp människor växte samman till något större än summan av delarna i en vänskap ingen av dem förväntat sig. I The Piper's Son har det gått fem år, och i Sydney vintern 2007 når Tom Mackee botten och allt har fallit sönder. Vännerna från St. Sebastian's är spridda över världen. Toms familj är i spillror. Men när allt har nått botten måste något hända och efter tio stygn och med sina ägodelar utslängda på gatan flyttar Tom in hos sin faster Georgie och långsamt pusslas bitarna av det förflutna ihop och kanske, kanske finns det hopp för framtiden.Om ni kunde se mig nu skulle ni se mig mosig och rödgråten och medan jag skriver det här känner jag tårarna välla över igen för Melina Marchetta är bra på att få mig att gråta. Vissa böcker är så uppenbart ute efter att framkalla tårar att det närmast står GRÅT HÄR i läsanvisningar i marginalen följt av pilar för tydlighetens skull. Det finns så mycket sorg i den här boken så de uppenbara gråttillfällena är många, dock utan pilar och versaler, Marchetta är lite mer subtil, men det jobbiga är att det finns mindre uppenbara stycken som kommer så oväntat och därför kan jag aldrig skydda mig. Så jag gråter och gråter och gråter åt allt möjligt av anledningar jag inte alltid förstår.
För det finns också så mycket kärlek i den här boken. Den forsar fram över sidorna, mellan raderna, i orden. Mellan karaktärerna, de unga och de vuxna, vänner, familjemedlemmar. Från boken till läsaren som känner sig inkluderad och välkommen trots intimiteten i banden i familjen och mellan vänner. Och till sist så mycket kärlek från mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar