Jag gillade språket. Så fint att det gjorde ont ibland och formuleringar jag bara ville plocka till mig och smaka på många gånger av olika anledningar. ("Av någon supermärklig anledning är det alltid mamma och jag som är kvar i köket med disken. Örjan måste se på Aktuellt och Rasmus som pluggar till något skittrist liksom glider ut ur köket som slem." eller "Åt mig, han blinkar åt mig. Han är snygg. Jag älskar honom. Jag ler. Stina ser det.")Och jag gillar hur det händer saker runtomkring Timotej som hon bara låter oss få veta så där då och då när hennes ego/killfixerade hjärna tillåter. Som är så vardag för henne att hon blir blasé, men så udda för mig. Kompisarna och killarna som hon plötsligt bara har eftersom hon inte är typen som "Ny skola, hur ska jag hitta kompisar?!" utan den som alla gillar även om det inte alltid räcker.
Sen kommer jag på mig själv med att fundera på hur mycket Lina som är i Timmy och om allt bara är hennes åttiotal med lite Facebook och YouTube inslängt för att modernisera. Men sak samma. För det funkar ju trots allt.
Men jag och Timotej? Vi är så totalt olika på alla sätt. Jag har supersvårt att identifiera mig och då får jag dåligt samvete och känner mig som en sån klassist. "Va? Kan du inte identifiera dig med Timmy för att hon är från Djursholm och du är en fryspizzaunge?! Är vi inte alla människor?" Jo, men det går inte att komma ifrån att en del av identifikationsproblemet ändå ligger där även om det inte är HELA problemet.
Det ska bli fler böcker om Timotej och jag är glad för det trots att jag tycker det är vansinnigt jobbigt med serier där man måste vänta. För jag känner mig inte färdig med henne. Jag vill se henne växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar