Om en absolut sann dagbok

I absolutely love The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian. (Yeah, I went there.) Och trots att min bokbok i drömmen påstod något annat har jag inte läst den förrän nu. Jag skulle vilja fråga:
"Varför har ingen berättat att den är så bra?!", men jag vet att protester skulle komma.
"Det har vi ju visst gjort! För flera år sen!" skulle både  Sofia och Johanna gasta.
   Eller så skulle ni säga: "Vi trodde inte att du var intresserad av böcker om fjortonåriga killar." och det skulle ni väl ha en poäng i.
   Snarare är det kanske så att folk har lovprisat den för mycket (halva boken (OK, mild överdrift) utgörs av en lista på (ett urval av) alla utmärkelser boken fått samt sida efter sida med positiva omdömen) och det i kombination med fjortonårig pojke-grejen har hållit mig på avstånd i några år. Men nu har jag alltså läst och älskar galet. Skrattade så jag grät och grät för att det var sorgligt.

Dagboken är Juniors (även om det är Sherman Alexie som är författare och Ellen Forney som illustrerat). Junior bor på ett indianreservat i norra USA tillsammans med sin familj och en hel massa folk som använder honom som slagpåse. På gott och ont är det hans hem och man lämnar liksom inte reservatet. I synnerhet inte för att börja på en "vit" skola flera mil därifrån. Men det är just vad Junior gör. Trots att det inte går någon buss och att han ibland får gå hela sträckan för att bilen inte funkar eller pappan är full. Trots att hela reservatet, inklusive bästa kompisen Rowdy, hatar honom för sveket.


Boken är rolig i både ord och bild. Jag brukar sällan läsa bilder i böcker, men Ellen Forneys illustrationer (som ska vara Juniors teckningar) kompletterar texten på ett så coolt sätt. Men det är också tunga ämnen som död, alkoholism och fattigdom och så förstås identitetsfrågan. Vem blir Junior när han lämnar reservatet för att ge sig själv chansen att lyckas? När han står i två olika kulturer där strider utkämpas på helt olika sätt?

Rekommenderas till alla som gillar bra böcker. Finns översatt till svenska: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian.

Att gilla böcker förresten, här kommer ett utdrag från The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian:

I grabbed my book and opened it up.
I wanted to smell it.
Heck, I wanted to kiss it.
Yes, kiss it.
That's right, I am a book kisser.
Maybe that's kind of perverted or maybe it's just romantic 
and highly intelligent.