Om en bok: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Jag var rädd för att läsa den här boken. Eller, rädd kanske är fel ord men... Jo, OK, lite rädd. Eller nervös. Så trots att jag varit sugen på den länge har jag skjutit upp det. Till nu då när den mötte mig på biblioteket, framsidan mot mig, och liksom sa: "Är det inte dags nu?" och jag nickade, jo, det är väl det.

Varför ville jag läsa den här boken?
Ingen har förberett Will på hur man förväntas bete sig när ens förälder plötsligt dör i en bilolycka. Därför är det ingen överraskning att han blir handlöst förälskad i Taryn på sin mammas begravning.
Varför skulle jag inte vilja läsa en bok med baksidestext som den?

Jo, för att Wills sätt att hantera det som hänt tar vägen genom filosofin. Han söker svar om liv och död och Gud och sånt. Djupt, invecklat, läskigt. Tänkte jag och höll mig på avstånd. Helt i onödan.
   Det blir visserligen en hel del citat från både poeter och filosofer som Will skriver ner i sin anteckningsbok. Filosofer namedroppas, men det blir mest en introduktion, en nybörjarguide, där man doppar tårna i vattenbrynet. (Nietzsche säger du? Vem är det? Berätta mer!) Och det är tydligen på rätt sida den odefinierade gränsen för mig.
   Jag kan ta Wills filosofiska grubblande när det kombineras med lite kärlek, sex och skadegörelse mot både hårda och mjuka ytor. När Hills på ett fint sätt målar upp bilden av hur sorgen tar sig olika uttryck hos Will, hans bror Adam och deras pappa. Detaljerna. Hur oförberedda de var inför att klara av ens de mest vardagliga saker. Om de inte ens kan klara tvätten, hur är det tänkt att de ska klara av sorgen och smärtan som ligger i att ha blivit lämnade utan förvarning?

Efter att slutligen ha läst Lia Hills debutroman ser jag ingen anledning att ändra åsikten att australiska författare automatiskt är lite bättre än alla andra.