Om en bok: Lola and the Boy Next Door

av Stephanie Perkins

Lola har det ganska bra. Kärleksfulla och överbeskyddande föräldrar. En sprudlande kreativitet som leder till nya kostymer varje dag. Ett extrajobb med coola arbetskamrater. En bästis som fattar det som inte är så bra i Lolas liv.
Till exempel Calliope och Cricket Bell som varit behagligt frånvarande från grannhuset men nu plötsligt är tillbaka. Inte så bra. Inte bra alls. Calliope som dumpade henne redan när de var fem och Cricket som krossade Lolas hjärta för så kort tid sen att det fortfarande är sårigt, trots att hon gått vidare och har en pojkvän.

Anna and the French Kiss av samma författare var helt okej men sände inte upp mig att sväva över Paris takåsar. Lola och hennes boy next door däremot... SA-WOOON! Upp och ner för backarna i San Francisco och en crush av gigantiska mått på Cricket Bell. I'm in löööv. Etienne hade inte alls samma dragningskraft på mig (och nej, jag tror inte att det är för att han är kort medan Cricket är så lång att Lola måste se upp och upp igen för att möta hans blå ögon, det är något annat) men om Cricket vill jag inte riktigt släppa taget. Jag bläddrar tillbaka för att läsa om hans scener för att suga ut så mycket som möjligt av dem innan boken är slut.
   Jag vill se vad han skrivit på sin hand och jag vill att han ska uppfinna fina och finurliga saker åt mig och satan att Lola ska vara i vägen (men bara nästan för jag gillar dem ihop) och att han kanske bara finns i bokform, men jag är beredd att åka till Berkeley och leta efter honom för livslång kärlek existerar väl ändå inte och någon gång kanske han kan bli min.

Ehrm.
Resten av boken är också bra. En av Lolas pappor bakar pajer.

PS. Jag hade bara kollat slarvigt på framsidan förut och varit fullständigt övertygad om att Lola och Cricket står och hänger på ett staket, men det är naturligtvis ett fönster. Ett fönster!