Men om Taylor fått välja skulle hennes pappa vara frisk. Inte sjuk i cancer med fyra månader kvar att leva. Och när han vill att hela familjen ska vara tillsammans i sommarhuset är det inte läge att protestera eller fly, hur gärna Taylor än skulle vilja vara någonstans där hon inte
a) tvingas dela badrum med sin hyperintelligenta storebror och talangfulla lillasyster och bli extra medveten om sin egen vanlighet
b) konstant springer ihop med Henry Crosby och påminns om röran hon lämnade efter sig fem år tidigare
c) sitter på första parkett när hennes pappa sakta, och sen allt snabbare, bryts ner av sjukdom utan att hon kan göra något åt det.
Second Chance Summer är Morgan Matsons andra bok och är precis som hennes första en finstämd och välskriven historia.
I centrum står Taylor som vanligtvis flyr när livet blir krångligt men nu måste möta utmaningen att stanna kvar och hantera problemet, vare sig det är en djävulsk backe, ett sommarjobb som verkligen inte är hennes grej, en exbästis som inte visar några tecken på att förlåta eller en barndomskärlek som är minst lika gullig nu - bara med en adderad skopa hotness.
Och så är det det där med den döende föräldern. Det går verkligen inte att komma undan, men vad ska man göra? Att sitta och vakta på hans varje steg funkar inte. Att prata om det går inte. Men hur utnyttjar man tiden på bästa sätt när man vet att den där tiden är så fruktansvärt kort? Hur får man allt att rymmas? Och vad är egentligen viktigast att få med när man inser att allt inte får plats?
Det jag gillar med den här boken är sommarkänslan och hur Matson klarar balansgången mellan döende förälder och swoon. Ja, det är okej att beundra Henry Crosbys muskler på en sida och plågas av hur pappan blir allt tunnare på en annan.
Dessutom karaktärerna. Extra plus för Taylors bror Warren som säkert är enormt irriterande men samtidigt adorkable.
Det jag har svårast för är hur Taylor förstorar upp "röran" hon orsakade när hon var tolv. Den målas upp bit för bit i avsnitt från den sommaren men är lätt att förutse. Säkert kändes det som världens undergång då och jag vill inte förminska vad tolvåringar känner, men åh som jag vill gasta GET OVER IT!! och SÅ FARLIGT VAR DET VÄL INTE?!! Det kräver lite extra inlevelse från min sida för att köpa hur jobbigt det faktiskt är för henne.
Jag tror absolut att personer som gillade Amy och Roger kommer att gilla även Second Chance Summer. Och det kan löna sig att hålla utkik efter gamla bekanta...
PS. Om jag grät? Jag trodde in i det längsta att jag inte skulle göra det och det hade naturligtvis varit stort fail på bok om döende föräldrar/min egen medmänsklighet. Men så, BAM!, tårar. Jodå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar