Om en bok: CODE NAME VERITY

Jag betygsätter inte böcker. Om ni vill veta vilka böcker jag verkligen tycker om ska ni leta efter ord som "den här boken fick mig att gråta" eller "den här boken har jag lånat och läst men vill äga". Högre lovord än så finns inte i min bok. Och Code Name Verity? Om Code Name Verity säger jag båda delar.

Det går långsamt till en början. Mitt läsmönster såg ut ungefär så här: läsa tio sidor - somna - vakna till - försöka läsa igen - klara en halv sida - slumra till - vakna - ge upp. Det upprepades några gånger. Men när jag började närma mig 200 sidor hände något och jag var inne i flytet, ville inte sluta. Det är verkligen en bok som växer ju fler pusselbitar som faller på plats.

Det är också en bok vars handling det är svårt att säga något om. Ju mindre man vet desto bättre. Samtidigt kan det kanske vara ett hinder för många att inte veta så mycket? Hur vet man om det är värt att läsa? Själv visste jag i stort sett ingenting annat än att den utspelar sig under andra världskriget och att den skulle vara fantastisk. Ja, det stämmer. Mer behöver du inte veta. Läs den ändå! Skynda, skynda!

Om jag ändå ska försöka säga något om handlingen: till sin form är boken en redogörelse nedtecknad av en brittisk agent. Hon har hamnat i tyskarnas händer i en liten stad i Frankrike och för att köpa sig tid från den oundvikliga avrättningen går hon med på att berätta vad hon vet om kriget. Men medan tyskarna förväntar sig koder och koordinater och detaljer om det brittiska flygvapnet berättar agenten om en vänskap som för henne är tätt sammanvävd med vad hon vet om kriget. En vänskap som kanske aldrig funnits om det inte vore för kriget.

Jag läser sällan historiska romaner. I min negativa bild av dem innehåller de alldeles för många beskrivningar för att författaren gjort all denna research och måste visa upp allt hen lärt sig. Det blir sällan underhållande. I Code Name Verity finns också beskrivningar och man förstår att Elizabeth Wein varit noga med detaljer, men det blir aldrig störande för mig, allt har sin plats.

Och tårarna. Tårarna. Det är en lurig bok. Jag tror inte att den påverkar mig så starkt, men så gör den det ändå. Smyger sig på flera timmar efter att jag lagt den åt sidan och går till attack tills tårarna sprutar.

Jag lånade Code Name Verity och har läst den en gång. Nu vill jag köpa den och återvända till i många år framöver.