Om en bok: BEING FRIENDS WITH BOYS

av Terra Elan McVoy

Char är tjejen som hänger med killarna. Oliver och hon har alltid varit vänner och sen kom Trip som hon kan ha långa telefonkonversationer med och Abe är Abe. De har haft det så fint hemma i Olivers källare. Killarna har varit bandet som spelat medan Char varit med på ett hörn som lyssnande öra, manager och låtskrivare. Men mest har de ändå varit kompisar som haft kul, det har inte varit så seriöst. Men nu har Trip plötsligt lämnat bandet och tydligen också gänget, wtf? Nya bandmedlemmar kommer in och allt förändras. Bandets satsning, Char och hennes roll och vänskapen med Oliver. Det visar sig plötsligt att det är minst lika svårt att vara vän med pojkar som det är att vara vän med flickor.

Det är inte så himla längesen jag läste BEING FRIENDS WITH BOYS, några veckor på sin höjd, men jag kom inte ihåg vad en enda karaktär hette. Inte så gott tecken kanhända. Då var det ändå inte en dålig bok. Helt okej. (Mina omdömen om böcker är för övrigt helt fantastisk, helt värdelös eller helt okej och mycket är det som hamnar här i mellanmjölkens land.) Bara inte tillräckligt för att jag direkt skulle bry mig.

Precis som med den bok jag tidigare läst av McVoy tycker jag att den officiella synopsisen överdriver kärleksinslaget som för att sälja extra till tonårstjejer som måste ha kärleksböcker. Jo, Char crushar lite på en av de nya bandmedlemmarna och råkar dejta sin oväntade pluggkompis, men båda dessa är kanske mer lämpade som just vänner medan det egentliga kärleksintresset är märkligt frånvarande större delen av boken och ganska fånigt och oengagerande när det väl får spelrum.

Det är ju främst Chars bok, hennes resa att hitta ett sätt att vara en person bland alla andra utan att låta sig trampas på. Vare sig det är tjejer eller killar hon umgås med. Att våga sticka ut och ta plats och förstå att det är okej och inte något som ska behöva ses som ett hot av eventuella så kallade vänner.

Om en bok: BITTERSWEET

av Sarah Ockler

Hudson brukade vara: en lovande isprinsessa innan hon abrupt lade konståkningsskridskorna på hyllan i samband med föräldrarnas skilsmässa
Hudson är idag: Queen of Cupcakes på mammans nedläggningshotade diner där hon skapar fantasifulla cupcakes efter eget huvud
Hudson är också: extramamma till sin gulliga lillebror eftersom mamman jobbar så mycket och pappan flytt sin kos
Hudson vill: desperat lämna den nergångna gamla industriorten som är hennes hemstad och ett konståkningsstipendium kan vara vägen ut
Hudson kunde aldrig tro: att hon skulle bli rådgivare och maskot för skolans ständigt förlorande hockeylag, men efter att ha stött ihop med gulliga Josh på sin hemliga skridskobana är det just vad som händer

Hudson är dessutom: sjukt irriterande, men det är bara som jag tycker. Okej, Hud, jag fattar att du kanske skulle vilja välja lite mer själv hur ditt liv ska se ut och inte tvingas rycka in på mammas restaurang hela tiden. Men du är ju Queen of Cupcakes! Och nej, det är inte något negativt och jag fattar inte varför du tror att hela stan tycker det.
Och sluta tjata om hur mycket du längtar bort! Jag förstår mycket väl att din kompis blir less på det. Visst, staden har kanske sett sina bästa dagar, men du kanske kan hitta något i den ändå? Kanske öppna dig lite och ta dig ur ditt självpåtagna utanförskap. Du kanske inte har tid att gå på alla fester/matcher/aktiviteter, men så synd är det inte om dig.
Och visst, du får gärna hångla med Will, det är inte det som är problemet, men kanske ta reda på vad dealen är med Josh och den där tjejen som alltid ringer till honom, istället för att bara ta saker för givet.

Bortsett från det är det en helt okej bok. Sarah Dessen light. Den första jag läste på ett tag med lite vanligt, enkelt, traditionellt lagomromantiskt swoon och sånt är ju alltid trevligt.

PS. Om man nu ville ha ett bakverk på omslaget kanske man kunde ha valt något annat? Inte vet jag, men kanske något så vågat som en cupcake?

Om en bok: ARISTOTLE AND DANTE DISCOVER THE SECRETS OF THE UNIVERSE

av Benjamin Alire Sáenz

Sommaren 1987. De två femtonåringarna Ari och Dante träffas vid poolen och Dante lär Ari att simma. De är två ensamvargar som snabbt blir vänner med någon sorts självklarhet. Sen händer något som sätter stopp för den enkla sommaren och för alltid knyter dem till varandra.

Ibland "vet" jag så väl på förhand hur en bok kommer att vara att jag blir en smula vilsen när den sen visar sig vara något annat. Här "visste" jag till exempel att boken skulle utspela sig under en enda sommar. Killarna skulle bli kompisar, vara ute på massa (filosofiska) äventyr, kanske strula lite med några tjejer men sen bli ihop. Fel, fel, fel. Och när jag upptäckte hur fel jag hade kunde jag ändå inte låta bli att jämföra med boken jag trodde jag skulle läsa och ville läsa. Ja, det blir lite konstigt ibland.

Både Dante och Ari har familjer med fattig mexikansk bakgrund men deras föräldrar har klassrest med olika stor framgång. Dantes pappa undervisar i engelska på universitetet och hans mamma är psykolog. Dante och pappan har ett nära förhållande som står i stor kontrast till Ari och hans pappa där pappan är ärrad av kriget och har svårt att kommunicera. Ari är det överbeskyddade sladdbarnet som funderar mycket på sin bror som sitter i fängelse och som ingen någonsin pratar om. Han är en trulig grubblare och tyst fighter som inte riktigt vet hur han känner för sina föräldrar, för sig själv eller för Dante. Dante har närmare till sina känslor och lättare att uttrycka dem vilket inte alltid är så lätt för Ari att hantera.

ARISTOTLE AND DANTE är en bra bok. Stillsamt poetisk och överhöljd-i-utmärkelser-bra. Men det finns ju den där skillnaden mellan rent objektivt bra och jag älskar dig. Jag kommer inte in i Aris berättarröst. Jag tycker att han ägnar alldeles för mycket tid åt att grubbla över sin bror och alldeles för lite åt Dante. Boken jag förväntade mig och boken som den faktiskt är. Så dumt att jämföra och så svårt att låta bli.

Om en bok: BOY MEETS BOY

"You don't have to write a book in order to reflect reality. You can also write a book to create reality."

Det var David Levithans svar när människor kritiserade BOY MEETS BOY för att inte vara tillräckligt realistisk. Han ville inte skriva ännu en bok där homosexualitet alltid följdes av problem och skapade istället en verklighet där människors olikheter accepteras och osämja inte beror på sexuell läggning. Ett utopiskt litet samhälle där fotbollslagets lagkapten blir homecoming queen och regnbågsflaggan vajar stolt i vinden.

I centrum står Paul som snabbt blir kär i den nya killen, Noah, men vad som kunde varit enkelt kompliceras av den uppklarade historien med ett ex och plötsligt pågår en vadslagning om vem av dem Paul ska bli ihop med. Eller om han ska klanta till det ännu mer och inte få någon av dem.

Om man plockar sönder den här boken så finns det många delar jag gillar. Humorn. Enskilda rader som "sometimes you just have to dance like a madman in the Self-Help section of your local bookstore". Att alla förhållanden inte befinner sig på en perfekt punkt när boken tar slut. Infinite Darlenes bråk med karaktären vars namn jag glömt. Många av Tonys repliker som är hjärtknipande.

Men när alla bitar läggs ihop blir det ändå aldrig mer än okej. Kanske för att jag aldrig riktigt fastnar för berättelsens nav/klister/kitt som är Paul. Han är perfectly fine, men vi klickar bara inte. Jag bryr mig inte riktigt om vad han gör eller vad som händer med honom.

Jag skulle väldigt gärna skutta runt på molnen med alla som älskar BOY MEETS BOY, men jag kommer inte upp på de höjderna. Supertrist men så är det.

Om en bok: THE DIFFERENCE BETWEEN YOU AND ME

av Madeleine George

Jesse och Emily är två personer som är olika på alla sätt men ändå tillsammans. Typ. Åtminstone varje tisdag på bibliotekets oanvända handikapptoalett. För det de har gemensamt är att båda är tjejer och medan Jesse är väldigt ute ur den så kallade garderoben är Emily långtifrån redo. Dessutom har hon en pojkvän.
Det hemliga förhållandet börjar skava för Jesse och när de båda har olika åsikter om den stora lågpriskedjans inflytande över skolan och staden blir allt ännu mer komplicerat.

Det är sällan man läser om samhällsengagemang i contempo. I dystopier och annat finns det onda krafter att bekämpa, men i contempon ligger svårigheterna mest på det personliga planet. Och nu säger jag inte att jag vill tillbaka till 70-talets politiska problemböcker, men lite kul är det ändå att läsa om personer som tänker större.
Både Jesse och Emily vill vara med och påverka och förändra, även om de naturligtvis väljer olika metoder. Jesse vill göra världen till en bättre plats för alla misfits och affischerar skolan med sina budskap. Emily väljer de rätta kanalerna med elevrådsarbete, skolengagemang och volontärarbete som både ger henne en känsla av makt och kommer se bra ut på CV:t.

Men det handlar också om kärlek. I skissen till det här inlägget har jag skrivit "Angela & Jordan, pannrummet. Hålla handen i korridoren?" och hur många som förstår den referensen vet jag inte, men lite så kände jag att det var med Jesse och Emily. De har sina hemliga träffar och även om det känns åh så bra så känns det till slut ändå fel för Jesse. Att vara den som inte går att visa sig tillsammans med. Att vara någon som måste passas in i schemat. Vill man som läsare att Emily ska ta Jesses hand inför alla i korridoren? Räcker det att Emily älskar henne (vilket jag tror att hon gör) om hon inte är beredd att förändras? Och vad vill Jesse?

En ovanlig ungdomsbok och en ovanlig kärlekshistoria.

Om en bok: THE BERMUDEZ TRIANGLE

av Maureen Johnson (nyutgiven under titeln ON THE COUNT OF THREE)

Nina Bermudez, Avery Dekker och Melanie Forrest. Likt systrar i jeans ska dessa tre vänner för första gången tillbringa en sommar på olika håll. Nina ska plugga på andra sidan landet medan Avery och Mel ska vara kvar hemma och jobba.
Mycket hinner förändras under en sommar. Nina blir kär och inleder ett långdistansförhållande medan Avery och Mel hittar kärleken på mycket närmare håll när de blir kära i varandra. Vad händer med vänskapen när två av benen i triangeln plötsligt börjar hångla? Och vad händer när det tar slut?

Det här är en av Maureen Johnsons tidigaste böcker och jag undrar om hon successivt blivit galnare i sitt skrivande för det här är ganska normalt. Det finns charmiga detaljer som sätter färg, men inte så mycket som i senare böcker. Det mest utmärkande är förstås att det är lesbiskt hångel istället för heterohångel, men det är ju minst lika fint det.

Jag gillar hur det inte är helt oproblematiskt men samtidigt inte PROBLEM! Nina försöker vara cool för det vet hon ju att det är helt okay att vara gay, men det är inte så jäkla lätt att ställa om. Speciellt när det är hennes bästa vänner. Varför valde de varandra och inte henne? Ska de vara ihop nu istället för att de kan fortsätta som förut alla tre? Och Avery vet inte riktigt heller vad som händer. Är hon lesbisk nu eller älskar hon bara sin bästa vän? Är hon beredd att visa det offentligt? Det är inte så mycket sexualiteten som är problemet utan det är vänskapen som gör allt så mycket svårare.

Om jag satte betyg på böcker skulle THE BERMUDEZ TRIANGLE förmodligen få en stabil men föga upphetsande trea. Johnson har skapat en intressant vänskapstrio där man inte nödvändigtvis gillar alla medlemmar. De kommer med tuggmotstånd och allt är inte solsken och mjukglass.

Favoriter från förr* - om två böcker av Jaclyn Moriarty

Det kan vara läskigt att återvända till böcker man har goda minnen av. Kanske visar det sig vid omläsning att de inte var så bra som man trott, eller att man helt enkelt gått vidare och borde ha lämnat dem kvar just som ett minne. Men ibland går det alldeles utmärkt när man gör återbesök hos gamla favoriter. Som här, med Jaclyn Moriarty!

FEELING SORRY FOR CELIA och FINDING CASSIE CRAZY kretsar kring ett brevväxlingsprojekt som en entusiastisk engelsklärare sätter igång. Eleverna är inte alls lika entusiastiska. På Ashbury High vet alla att Brookfield har en marijuanaodling istället för idrottsplats och på Brookfield har man inte mycket till övers för Ashburys privatskolesnobbar. Ett projekt dömt att misslyckas? Hehe.
I alla fall så utgörs böckerna helt av brev, mail och andra typer av skrivna meddelanden.

I FEELING SORRY FOR CELIA är Elizabeth mottagare och sändare av en hel massa brev och meddelanden. Från The Association of Teenagers som tycker att hon är en skam för hela tonårspopulationen och att hon borde klättra in i kylskåpet och stanna där. Från Best Friends Club som är besviken på henne eftersom hon lyckats tappa bort sin bästa vän. Igen. Och så från Chistina på Brookfield som från början är en främling men kanske kan avancera till något som liknar...en vän?

Okej, det är svårt att förklara och jag missar massa väsentliga delar. Men det är en rolig bok. Och smart och träffande. Alla fiktiva föreningar som skriver till Elizabeth. Ibland för att hjälpa och stötta, ibland för att berömma, men oftast för att påminna om att hon är en besvikelse. The Association of Teenagers är rent ut sagt elak. Men rolig. Ha. Relationerna med föräldrarna och med gamla och nya vänner kommer fram så fint i breven.

FINDING CASSIE CRAZY (US: The Year of Secret Assignments) handlar om tre vänner på Ashbury som tvingas skriva till tre killar på Brookfield. Emily och Charlie, Lydia och Seb, Cassie och Matthew. Det går olika bra. Matthew är till exempel ett svin, men Cassie fortsätter ändå skriva och Emily tänker verkligen inte slösa tid på att skriva till Charlie men tycks ha svårt att låta bli. Utmaningar, upptåg och hemliga uppdrag.

Med tre olika brevväxlingar plus diverse annat blir det en del att hålla redan på och först har jag lite svårt att komma ihåg vem som är vem, men det klarnar. Vissa kapitel utgörs av tjejernas brev till killarna och andra av killarnas till tjejerna. Andra gånger får vi följa en brevväxling under en längre period och sen de andra under samma period och då fylls historien i med detaljer från andra perspektiv.

Äh, jag kanske bara gör det mer förvirrat? Bra är det hur som helst. Roligt, sorgligt, smart, allt det där och det är verkligen två böcker jag rekommenderar. Jag vet att många har svårt för brev- och/eller dagboksromaner, men har man inte det (eller är villig att göra ett försök trots det) så är dessa böcker väl värda att damma av.

-------------
* Med "förr" menas inte stenåldern. Båda böckerna kom ut det här årtusendet om än väldigt tidigt under det.