Om en bok: Graffiti Moon

1. Jag pretty much älskar den här boken. Den är smart, rolig och fin med coola karaktärer.
2. Jag provar en ny struktur på recensioner som jag lånar från en föreläsare jag lyssnade på i veckan. Jag har känt mig lite oinspirerad när det gäller bokrecensioner, men hon visade en modell som alla kan utgå från för att prata om böcker så jag provar den.

Graffiti Moon av Cath Crowley. Utspelar sig under en natt i Melbourne. Det är oktober. Lucy, Jazz och Daisy har precis slutat skolan, tagit studenten kan man kanske säga. Jazz vill ha en spektakulär och minnesvärd natt. Daisy vill tänka på något annat än sin hopplösa pojkvän. Lucy vill hitta Shadow, graffitikonstnären som gjort avtryck på så många väggar och i Lucy. Hon är säker på att något spektakulärt skulle hända om hon hittade honom. Under kvällen stöter de ihop med tre killar som har helt andra planer för natten men som går med på att leda dem till Shadow och hans kompanjon, Poet. Äventyr blir det, kanske mer än de tänkt sig. Minnesvärt? Jo.

(Jag kommer inte direkt ihåg så mycket av Nick & Norahs oändliga låtlista, men jag tror att den funkar bra som jämförelse. En natt, en tjej och en kille i alternerande kapitel, men konst och poesi istället för musik. Gillade ni den kan ni prova Graffiti Moon. (Gillade ni den inte kan ni prova Graffiti Moon ändå.))

:) Språket i den här boken gör mig glad. Boken bygger mycket på dialog, ordväxlingar. Det blir så tydligt hur karaktärernas relationer ser ut, hur de tänker, hur tjejer pratar om killar och killar pratar om tjejer... Det är den typen av bok där det blir så många citat jag vill spara och lägga på minnet att det till slut blir alldeles för många. Som när Ed försöker komma upp på Lucys cykel. Eller när Dylan förklarar varför Daisy är arg på honom och det faktiskt går upp för honom att det han gjorde inte var supersmart. Eller bara:

"Humans are strong, but if you hit them at the right point, they destruct."

I think he's being poetic till he pulls out a hammer.
"Shit," Ed says again. "Shit."

:( Är det något som är mindre bra/gör mig ledsen? Det är mycket konst i Graffiti Moon och det är lite trist att jag är så dåligt insatt. (Bildlektionerna i skolan handlade mer om att lära sig perspektiv och mindre om att studera Rothko.) Men det är ändå inte så att det blir för mycket som det kan kännas ibland när bokkaraktärer nördar om något jag inte förstår. Snarare känns det uppfriskande att en tjej och en kille har något gemensamt intresse att prata om.
   Är det en sorglig bok? Inte speciellt, men det finns stråk av svärta.

! När jag läste baksidestexten undrade jag om Shadows identitet skulle vara ett mysterium för läsaren och inte bara för Lucy, och i så fall att baksidesinfon gjorde det lite väl uppenbart. Men Shadows identitet avslöjas väldigt tidigt i boken vilket jag tycker är bra. Dessutom Lucy! Så sjukt skön och alldeles för sällsynt.

? Finns det någon forskning som visar att australiska författare automatiskt är lite bättre än alla andra? Något med att vattnet rinner åt andra hållet eller positiv inverkan av kängurur?