Om en bok: INNAN JAG DÖR

av Jenny Downham

"Sluta nu pappa."
"Sluta med vadå?"
"Sluta låtsas att jag kommer att bli frisk."

Det är för historier som den här ordet hjärtskärande är skapat.

Tessa är sexton och döende. Efter flera års sjukdom är det nu kört. Det är så mycket hon inte hunnit med - hon har en hel lista - och så lite tid kvar att göra något åt saken. Men det är värt ett försök och hon börjar med det viktigaste. En kille.
Inte omöjligt, säger bästa kompisen och främsta påhejaren, om hon nöjer sig med sex och inte förväntar sig kärlek. Men det gör Tessa. Hon förväntar sig kärlek och hon förväntar sig massor av saker. Allteftersom tiden går vill hon bara mer och den ursprungliga listan växer hela tiden. Få uppleva våren igen. Se sina föräldrar hitta tillbaka till varandra och överleva dem. Så som det är meningen.

Innan jag dör är betydligt bättre än jag minns den sen jag läste den för några år sen. Eller, grejen är att jag inte mindes så mycket överhuvudtaget. Men nu fångar boken mig från första stycket (en pojkvän på en galge i garderoben!), första kapitlet (lillebror!), och håller greppet till de sista smärtsamma sidorna där jag bläddrar vidare efter de sista orden i hopp om att det trots allt finns mer.