Mitt i soppan står John, en helt vanligt ovanlig, smart och känslig fotbollskille i nian. Hans bästa kompisar blev ihop innan sommaren och det kom som blixt från klar himmel. Skitkul för dem kanske, men inte för John som på något sätt förlorat dem båda två.
Så är det föräldrarna som efter en minst sagt ansträngd sommar berättar att de tänker ta en paus. En paus? Hur lång är en sån och hur funkar det egentligen? Allt är så civiliserat och ingenting ska förändras. Nehej du. Fattar de inte att allt är förändrat?
Jag har följt Johanna Lindbäcks författande sen debuten En liten chock 2007 och alltid gillat hennes "tjejböcker" betydligt mer än "killböckerna". En liten chock minns jag knappt (en kille med någon sorts funktionshinder och en lärare?) och Saker som aldrig händer var ju inte precis munter (till skillnad från andra böcker om svek och kärlekskris...). Så när jag fick veta att sjätte boken skulle bli en ny kille och dessutom utspela sig på högstadiet (finns det något så avskyvärt och ångestframkallande som högstadiet?) kastade jag inte direkt upp armarna i luften och jublade.
Men det här är bra på riktigt.
Högstadiemiljön känns trovärdig men framkallar ändå inte obehagsrysningar.
Lindbäck är bra på det vardagsnära, både dramatiken (jag satt med väldigt fuktiga ögon på inlandsbanan när Johns familjekaos nådde sin kulmen) och fluffet (fikastunder och kompishänget i matsalen).
Det enda jag egentligen hade att klaga på var att alla kids verkade vara så smarta och snabba till ironiskroliga repliker och jag tänkte att "Så är väl ändå inte tonåringar?", men så kom jag på att "Jo, det är de nog faktiskt". I alla fall en del. Samtidigt som de är en massa andra saker också. Och den här boken var en fin påminnesle om det och om att till och med högstadiet har sina ljusa stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar