Om en bok: THE KEY TO THE GOLDEN FIREBIRD

av Maureen Johnson

Ett år har gått sen systrarna Golds pappa dog och de är kanske mer splittrade än någonsin trots att de bor under samma tak.
Mellansyster May kämpar för att hålla ihop det. Hon ska sköta det krävande skolarbetet, jobba extra och ta ansvar hemma när ingen annan gör det. Och så är det körkortet som måste fixas, men det går inte direkt framåt och hon är så pass desperat att hon accepterar hjälp från oväntat håll.
Storasyster Brooks har slutat kämpa. Hon har hoppat av softballaget där hon var stjärnan och hänger med nya kompisar som kanske inte är bra för henne. Lillasyster Palmer kämpar med panikattacker hon håller för sig själv för det tycks inte finnas någon som förstår henne.

Min resa med Maureen Johnson har tidigare tagit mig till New York och Medelhavet och nu till ett trasigt hem i Philadelphia.

Mest handlar Johnsons debutbok om May, men de andra systrarna får också plats. Det är sorg som ska handskas med, liv som går vidare. Om att växa upp, ta ansvar, känna frihet, bli kär och få sitt hjärta krossat. Jag blir inte fullständigt förälskad, men det är fint, det funkar, det är roligt ibland och naturligtvis sorgligt ibland. Det låter inte superupphetsande, ÄR inte superupphetsande, men är helt okej fint på ett behagligt sätt.

Och jag gillar Maureen Johnsons speciella röst och tycker att jag kommer närmare att ringa in var det sköna med hennes berättande ligger. Till exempel här i en känslosam scen som verkligen berättas à la Johnson:

A cloud of gnats descended on May's head. She waved them away, but not before getting a few up her nose. She had to snort them out. Even though she tried to do this in a very low-key way, it still wasn't exactly attractive.

Inte så mycket knott i näsan i andra böcker och sällan i en scen av det här slaget.

PS. Boken finns översatt till svenska och heter då Systrar av guld.