Jennifer E. Smiths bok är inte en Sliding Doors. Vi får inte någon alternativ händelseutveckling där Hadley hinner med det plan som skulle ta henne till London i god tid till pappans bröllop. Men vi vet att om hon inte hade varit fyra minuter sen och blivit tvungen att ta nästa flight skulle hon aldrig ha träffat Oliver. Och det hade varit väldigt synd.
The Statistical Probability... är skriven i presens och jag gillar presens. Det är ett enkelt sätt att skapa närvarokänsla som jag köper fullt ut. Det begränsade tidsspannet på ett dygn bidrar också.
Berättelsen om Hadley och Oliver, så skönt romantisk, inget utrymme för evighetslång uppbyggnadsfas och tonvis med förvecklingar. Och så en bakgrundshistoria om Hadley och hennes pappa och hur allt förändrades när han lämnade sin familj för kvinnan han nu ska gifta sig med.
And this was the most unfair part of it all: what Dad had done, he hadn't just done to him and Mom, and he hadn't just done to him and Hadley. He'd done it to Hadley and Mom too, had turned the easy rhythms between them into something brittle and complicated, something that could shatter at any moment.
Malin skrev så här när hon hade läst boken: "Söt och sorglig och mysig och trevlig att befinna sig i".
Ja. Så fin på något sätt. Sen finns det också något i tonen som påminner mig om En dag av David Nicholls och det är inte fel. Hadley och Oliver kanske inte har Dex och Ems dimensioner men de har å andra sidan bara 24 timmar medan Emma och Dexter hade år.
Jennifer E. Smith har tidigare skrivit om roadtrip och döda familjemedlemmar så hon låter som en författare jag borde läsa mer av.
Ooops, höll på att glömma goda nyheter! Den långa titeln översätts till Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet och kommer på svenska i maj!
Var det okej att jag citerade de två sista meningarna?
SvaraRaderaJättekul att den kommer på svenska, jag ska läsa den någon gång, vet ej dock om det blir på svenska eller engelska...