Why am I crying?

Det är helt och hållet Sara Zarrs fel.

Ärligt talat gråter jag inte längre. Om jag fortfarande grät fyra dagar efter att ha läst How to Save a Life skulle ni förmodligen inte kasta er över boken. Men jag grät en stund när jag precis läste ut den och skrev rubriken, första raden och la in bilden och sen inte kom vidare. Precis lagom mycket gråt så jag tycker att ni ska kasta er över boken. Om ni är OK med en något sorglig men samtidigt rolig bok om att förlora en familjemedlem och vinna en ny.

Vad handlar den om?

Jill som har goda kunskaper i självförsvar. Hon kan sätta armbågen i ansiktet på någon när (hon anser att) det behövs, men har också en rustning som är svår att tränga igenom för de som älskar henne och vill henne väl. 

   Som hennes (före detta?) pojkvän som vill att hon ska prata om sin pappa.

   Som hennes mamma som mindre än ett år efter att samma pappa dött bestämmer sig för att adoptera ett barn och vill att Jill ska vara med på noterna. Det är hon inte. Speciellt inte när det ofödda barnets mamma, Mandy, flyttar in och bygger bo i TV-soffan som en udda fågel.

Sara Zarr alternerar mellan Jill och Mandy i den här boken. Två väldigt olika röster och två väldigt olika personer.

   Jag fastnar för Jill först. Hon är en bitch och medveten om det ("God. Shut up, Jill. If you don't want to be this person, then stop. Fucking. Being her.") men trots att hon ser hur fel hon beter sig ibland kan hon inte göra något åt det.

   Med Mandy tar det lite längre tid. Först är det mest skämskudde och he-rre-guud-Mandy-vad-gör-du!, men allteftersom hennes bakgrund blir klarare smälter jag för hennes awkwardness och styrka. ("A lot of times when I look at the world and everyone in it, I feel like they all know something I don't.")

Den här boken har alla ingredienser som får mig att gilla en bok. Bra språk, komplexa karaktärer, lite sorgligt,  några skratt, lite kärlek, en död förälder... Lite långsam i starten men sen slurp.

Featuring: en bokhandel!!!!

Smakprov:

While Laurel and Cinders and Dylan were telling me to express 

myself, all I could think was that I'd trade them all for Dad, but 

how could I express that? There are so many pieces to grief. Sad 

pieces, angry pieces, guilty pieces, pieces of regret, and pieces that 

are a certain kind of pain that doesn't even have a word.

   And that's when I expressed myself by saying, "Leave me the 

hell alone." They did.