Life: an Exploded Diagram. En bok om världens undergång

av Mal Peet

The end of the world is almost as old as its beginning. In chapter one of Genesis, the first book of the Bible, God spends most of a week creating the earth and all that is in it; then a mere six pages later (in Enoch's dog-eared copy) He destroys it all in a flood 

I mars 1945 skräms Clem Ackroyd ut ur sin moders livmoder när ett plan från det brittiska flygvapnet krossar skorstenen på hans födelsehem.
17 år senare kan hela världen slås i spillror när stormakterna USA och Sovjetunionen flexar sina kärnvapenmuskler.
I skuggan av världspolitiken och hotet om jordens undergång finns fortfarande ett liv att leva och saker som måste göras innan den eventuella apokalypsen.

Om man menar att en ungdomsbok utspelar sig under en begränsad, kort, tidsperiod, berättas ur den unga huvudpersonens perspektiv och är koncentrerad kring ett litet antal berättelsespår så kanske inte Mal Peets är en ungdomsbok. Även om berättelsens klimax är 1962, när Clem är 17 år, börjar den med hans födelse och dyker ner både i hans tidiga och senare år där en medelålders man står som jag-berättare. Inte så vanligt i ungdomsböcker. Dessutom ser man in i Clems föräldrar, hans mormor, John F Kennedy och Fidel Castro. Inte heller så vanligt i ungdomsböcker.

Jag skulle förmodligen klassa den som en vuxenbok, men jag har svårt att bedöma hur svår boken är. Den kan nog vara en utmaning. Hoppen i tid och rum, fakta blandas med fiktion. Och många repliker skrivna med talspråk (ugh! men av någon anledning mer OK på engelska än svenska) och dessutom norfolkdialekt.

Hursomhelst är det här en bra bok. För unga och vuxna. Den är fascinerande och smart upplagd. Torrt humoristisk, inte minst när man får titta in i Vita husets taktikrum och bekanta sig med världsledarna som var inblandade under Kubakrisen och hur spelet spelades när världen undgick undergång ytterligare än gång.
   Den blandar världshändelser och livshändelser. Den desperata viljan att bli av med oskulden. Den lika desperata viljan att bli av med sin svärmor. Eller den febriga ivern att en gång för alla få krossa de där jäkla kommunisterna.

Kubakrisen förresten. Kalla kriget. Jag närmar mig ett kvarts sekel och ålderskrisar galet mycket, men här får jag känna mig ung. Jag har växt upp i en värld post järnridå och Berlinmur. Kärnvapen finns fortfarande men vi hör inte talas om dem speciellt ofta. Vi hoppas att de som har makten inte är fullt så galna att de sätter fingret på avtryckaren och förintar planeten. Istället  förstör vi den gemensamt lite långsamt.