Aldrig släppa taget

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Holly Goldberg Sloans debutroman. Men jag vet att den inte var vad jag förväntade mig.

I centrum står Sam och Emily som kommer från två världar. Sam lever ett kringflackande liv med en kriminell far och en sjuk lillebror. Hans dagar handlar om att hålla sig undan människor, leta mat i containrar och ta hand om sin bror Riddle. Hans andningshål är musiken och det är den som för honom till Emily. När de två möts uppstår en omedelbar kontakt och en dörr in i Emilys trygga medelklassvärld öppnas för Sam och Riddle. Men hur länge får de stanna? Och hur kommer det att bli den oundvikliga dag då det är dags att dra vidare och det för första gången finns en anledning att vilja stanna kvar?

Ja, så är det väl ungefär. Men till det kommer så många andra människor. Så många parenteser av liv längs vägen. Stora (som Bobby Ellis vars bidrag till historien stundtals blir närmast farsartade) och mindre (som hotellstäderskan och julbroschen). Och det är dessa jag inte förväntat mig och inte vet vad jag tycker om. Jag gillar dem, men gillar jag dem här? Gillar jag Goldberg Sloans stil med sparsmakat användande av dialog, ett spår av smärta och korn av humor? Ja, jo...

Vad hade jag förväntat mig? Ett ännu större fokus på Emily + Sam. I och för sig förväntar jag mig alltid fokus på den romantiska kärleken. Mest på grund av att det så ofta trycks på just den när man vill sälja böcker (och annat) till unga tjejer/kvinnor som om det vore det enda vi letade efter och till slut blir vi närmast programmerade att leta efter den i böcker och livet och blir besvikna när den inte kommer. (Eller så är det bara jag.)

Inte så att det inte finns kärlek mellan Sam och Emily. Det finns ett fint band, samhörighet, en känsla av att det är meningen och något som är större än en vanlig förälskelse. Men så mycket swoon känner jag inte trots att Sam är fotomodellsnygg och talangfull och tilltufsad. Istället är det lillebror Riddle jag blir oromantiskt kär i, vill hålla nära och aldrig släppa taget.

Jag känner mig inte färdig med den här boken. Jag är inte redo att klättra upp på taket och skrika ut min kärlek så det hörs över hela Borås, men Aldrig släppa taget har på något sätt nästlat sig in och ligger och gnager och drar i mig. Viskar Läs mig igen! Låt dig inte luras av mitt enkla yttre. Det finns stora känslor här om du bara vågar.