Den här dagen är det bara en bok som dyker upp i huvudet och det är en bok jag hatade (starkt ord kanske) för att den var så dålig. Fjärran länder, fjärran hav av Joan Dial. Ingen bok riktad till unga vuxna visserligen, men jag måste göra ett undantag. Och saxa mitt blyertsomdöme från sommaren 2002:
"En av de sämsta böcker jag någonsin läst! Ärligt talat så förstår jag inte att så'n här skräplitteratur lånas ut på bibliotek när det finns så mycket som är bättre. Författaren har försökt pressa in så mycket intriger och äventyr som möjligt och det känns oengagerat.
Det är senare delen av 1800-talet och börjar i en grotta i Indien. Två nyfödda förväxlas så att tjänstekvinnans dotter växer upp i lyx på ett engelskt gods, medan ladyns son flackar omkring i USA.
Ku Klux Klan, fängelse, förgiftning, mord, homosexualitet, djungeläventyr, förlamning, krokodiler, vildsvin, kärlek och hat och sex och den vanliga geggan alltså. Det funkar inte, Dial. 'Underbar och oerhört händelserik roman...' står det på baksidan. Händelserik kan jag i alla fall hålla med om. Men usel, inte underbar."
Jag minns den här boken som en vändpunkt i mitt läsande. Jag blev ingen litteratursnobb, men det fanns gränser för vad jag tänkte finna mig i. Fjärran länder... blev en slags symbol.
Tilläggas kan att den enligt bibliotek.se fortfarande finns på ganska många bibliotek runt om i Sverige, dock inte på mitt bibliotek där jag en gång lånade den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar