Hungerspelen igen

Jo, nu har jag läst hela trilogin. Det är en vecka sen jag läste tredje boken, Revolt, och jag har lagt serien bakom mig ganska bra bortsett från att jag haft den i huvudet för att skriva några ord.
Här kommer några allmänna funderingar:

Varför är det så sträckläsningsvänligt?
   Handlingen är naturligtvis spännande (även om det gick lite långsamt för mig speciellt i Fatta eld och Revolt när de nya spelplanerna för handlingen skulle förklaras och jag vet inte om jag någonsin helt greppade hur spelplanen i kuvningen funkade) men framförallt är det rent praktiskt svårt att sluta läsa.
   Kapitlen har inga naturliga pauser, inbyggda mellanrum i texten, och varje kapitel avslutas med någon sorts cliffhanger. Så man luras helt enkelt att läsa vidare.

Namnen underlättar att ställa sig över eventuell genusproblematik.
   I en framtid där få av karaktärerna har namn som levt kvar från vår tid (Johanna, Effie, Darius) känns de flesta namn som unisexnamn. Jag ser inga mönster i namn för män respektive kvinnor, som att tjejnamn slutar på -a till exempel, och när man inte förknippar ett namn med ett visst kön rubbas också vilka förväntningar man har av personen.
   Okej, det här är en teori som behöver tänkas igenom en smula och exemplifieras innan den håller för en kandidatuppsats eller så, men det var en sak jag funderade på.

En tredje och mycket mindre komplicerad sak jag tar med mig från läsningen:
det vore nice med någon som håller om en när man drömmer mardrömmar. Det slår någon som klättrar in genom fönstret och stirrar på en när man sover. IMO.