Sen följer månad efter månad, kapitel efter kapitel, utan att något egentligen händer. Hon reser inte jorden runt, skriver inte någon roman, hittar varken sig själv eller den stora kärleken. Hon sitter i soffan och kollar på TV. Och försöker att undvika grannar för att slippa förklara vad hon sysslar med. Glider ifrån vänner som gjort som man ska - valt den utstakade vägen och gått vidare. Hon vet inte vad som gick snett och hon vet inte vad hon ska göra härnäst.
Jag fattar att An Off Year inte är en bok för alla och att den låter superdeprimerande. Men den är rolig på ett bra sätt (det vill säga: på mitt sätt). Det finns snark om än inte på Jessica Darlings nivå (men dit är naturligtvis svårt att nå). En blurb på bokens baksida kallar den "subtly funny" och "quietly melancholy". Yes och yes.
För någon som tagit paus från livet mer än en gång finns det dessutom mycket som är välbekant. Det går inte alltid att ta raka vägen från A till B. Ibland vet man inte var B ligger eller om det ens är dit man ska. Man kan behöva säga "Stopp, vänta lite, det här känns off". Kanske händer det när man är 18 eller 30 eller 43. Eller så händer det när man är 18, 30 OCH 43. Och det är okej.
John Green blurbar också (han och Zulkey är tydligen kompisar) och alla lyssnar väl på John Green? Han tycker i alla fall att An Off Year borde läsas av alla som någon gång känt sig "paralyzed thinking about the future". And who hasn't, really?
Det här lät ju inte helt fel.
SvaraRadera