Bloggare, bibliotek och klistermärken

Livstecken nummer 2.

Jag tänker mycket på bloggar(e) och jag tänker mycket på bibliotek. Det är två av mina världar som hör ihop, men ändå inte. För ett tag sen ställde jag nyfiket frågor till både Johanna och Boktjuven som båda vänligt nog tog sig tid att svara på mina frågor och nu har Johanna dessutom skrivit ett inlägg om bloggare, bibliotek och förlag.

Det är skönt när andra hjälper till att fundera så att jag själv kan ta en paus och samtidigt få nya perspektiv. Feelgoodbibliotekarien funderar också och tog hjälp av sina läsare som kom med egna förslag på hur bloggare kan samarbeta med varandra och med bibliotek/förlag. En sammanställning finns HÄR.

Jag vill också skriva ner mina tankar kring det här, men mitt huvud är inte riktigt där det behöver vara för att säga något vettigt så jag skjuter upp det till en bättre dag. Du får dock gärna hjälpa mig att fundera! Vad kan du göra för ditt bibliotek och vad kan ditt bibliotek göra för dig?

Klistermärken har noll och ingenting med det ovanstående att göra, men jag måste säga något om dem också. Jag gillar dem inte. I alla fall inte när de sitter på bokomslag och förfular bara för att bokförlagen så gärna vill visa att boken fått någon utmärkelse. Jag förstår mycket väl att de gör det. Det är ett sätt att hitta nya, utmärkelsefixerade läsare (varav jag är en), men det blir sällan snyggt. Det senaste exemplet är ett av mina senaste läs; ARISTOTLE AND DANTE DISCOVER THE SECRETS OF THE UNIVERSE, som nu fått inte mindre än tre märken på framsidan.

På det ex jag lånade på biblioteket hade man bara hunnit få dit ett, men nu ser den inbundna utgåvan alltså ut så där.

Mitt värsta exempel är THE DISREPUTABLE HISTORY OF FRANKIE LANDAU-BANKS som jag köpte inbunden för att få det coola omslaget som ser ut som ett brev med ett lacksigill som försluter kuvertet. Stilrent. Snyggt. Tills någon fick för sig att klistra dit två skrytmärken.

Ett undantag är den amerikanska utgåvan av JELLICOE ROAD. Den skulle förmodligen vara finare utan sitt Printzmärke, men på något sätt är jag van vid att det sitter där och det har blivit en del av omslaget för mig.

Jag är för övrigt grymt sugen på att läsa om JR. Det räcker att någon nämner Jonah Griggs, visar första sidan på spanska eller att jag som nu tittar på omslaget så vill jag kasta mig in i känslorna igen. Det är vid den här tiden på året jag läst den de tidigare gångerna så vi får se om jag gör det till en vårtradition.
(Och snart kommer FRANCESCA!!! Grattis alla lyckliga som får lära känna det gänget för första gången!)

OK. Jag lever. Uppsatsskrivande är pest. En kladdig chokladkaka vore gott.

Ha det fint!