Biblioteksbesök

Idag var jag på biblioteket och lämnade När jag lät dig gå redan efter en vecka. Förhoppningsvis blir nästa person i reservationskön glad. Istället hämtade jag Morgan Matsons Fyra dagar, fyra nätter. Nya böcker på bibliotek...

Gamla böcker säljs ut på bokrean imorgon, men då ska jag hålla mig därifrån och istället sitta hemma och försöka skriva något VG-värdigt om andra ungdomsböcker. Människoätande människor i Märsta till exempel. 

Inte sagt goodbye än

Jag har inte kunnat släppa What Happened to Goodbye än. Har haft lite dåligt samvete för att att jag inte blev "stormförälskad" som jag uttryckte det. Men sen insåg jag, att jag inte blivit "stormförälskad", as in vilt, galet, passionerat, besatt av någon Sarah Dessen-bok trots att jag älskar dem.
   De har liksom mer sipprat in i venerna och syresatts och pumpats ut starkare av hjärtat. Eller svept in mig i en skön filt. Värmt mig inifrån som varmt te.
   Äh, jag ska sluta med liknelserna nu. Ville bara påminna mig om det. Så om det är min största invändning är det just inget problem.

What Happened to Goodbye

Att vara Mclean Sweet. Det är inget hon provat på ett tag och ingenting hon planerat nu heller. Sedan föräldrarnas skitiga skilsmässa och den efterföljande vårdnadstvisten har hon flyttat runt med sin pappa vars jobb är att rädda krisande restauranger.
   Ny stad, nytt hem, ny skola och dessutom nytt namn och ny roll att spela. Inte rota sig och inte knyta några band för ingenting varar. Res med lätt bagage och var beredd att flytta när jobbet är utfört.
   Men Lakeview blir annorlunda. Omständigheter gör henne återigen till Mclean och för henne finns ingen färdig mall att följa. Att vara någon annan, någon annanstans har varit lätt. Att vara sig själv kan vara betydligt svårare. Så vem är hon, vem kan hon hon vara och var hör hon hemma?

What Happened to Goodbye, Sarah Dessens tionde bok, målsnöret i senaste månadens Tema Dessen, är Sarah Dessen. Finfin. Känslan, tonen, språket, karaktärerna, humorn. Men jag blir inte stormförälskad. Jag relaterar inte till Mclean lika mycket som jag gjort till de andra. Och ibland blir tillbakablickarna så många och långa att jag glömmer bort var Mclean befann sig när de startade. (Åh, på vinden. Just det.)
   Andra invändningar känns efter ett tags smältning logiska. Så det är lite splittrat? Man vet inte var man ska lägga fokus? Hela Mcleans liv är ju splittrat, hela hon.
   Och om jag inte lär känna alla karaktärer så beror det på att Mclean inte helt vågar knyta an. Men de har ändå, kanske i ännu högre grad, den där styrkan att de känns som verkliga personer med ett förflutet och en framtid som man bara får hänga med ett tag, snarare än att enbart vara figurer med ett syfte i en berättelse.

Hm, vad gillar jag med den här boken?
   Deb och hennes akronymer.
   Dave, även om jag inte blir stormförälskad i honom heller utan mer ser honom som en gullig lillebror.
   Att biblioteket får lite upprättelse efter The Truth about Forever.
   Att man får en ny bild av en återkommande karaktär.
   Och att Sarah Dessen smugit in sin favoritbok och sina (eller dotterns, men ni fattar) barnvakter i boken, utöver de vanliga gästspelen. (Men det är oroväckande stalkernördiga iakttagelser.)
   Och andra saker.
  
Och nästa gång jag läser (för naturligtvis kommer jag att läsa om den) kommer jag att fastna för nya saker och omvärdera andra. Och sen kommer jag börja se fram emot bok nummer 11...

Featuring: basket och pickles
Att läsa:
   "Miniatures?" I asked.
   "You know, dollhouses and such. I especially loved histor-
ical stuff. Tiny re-creations of Revolutionary War cottages,
Victorian orphanages. That kind of thing."
   "Orphanages?" Dave said.
   "Sure." She blinked. "What? Anyone can have a dollhouse.
I was more creative with my play."
   "Dave was, too," I told her. "He was into model trains."
   "It was not trains," Dave said, annoyed. "It was war stag-
ing, and very serious."
   "Oh, I loved war staging!" Deb told him. "That's how I
ended up with all my orphans."
   I just looked at both of them. "What kind of childhood did
you people have?"

Sarah Dessen Week

Medan jag samlar mig för att skriva något hyfsat vettigt om mina intryck av What Happened to Goodbye (ögonblicket närmar sig tror jag) kan jag sticka emellan med några länkar till amerikanska bloggar som ägnade förra veckan åt Sarah Dessen. Segt att upptäcka det NU, jag vet, men fortfarande läsvärt om man är lite smått besatt av Sarah Dessen.

The Reading Housewives of Indiana (!) och YA Bibliophile tog initiativet och sen hakade många andra på. Till exempel YA Crush och Gone with the Words som ägnade sig åt det tråkiga arbetet att skriva om The Boys of Dessen.

Along for the Ride

Auden har precis lämnat high school bakom sig. Sommaren ligger framför henne och hon inser att hon inte har någon att dela den med. Att allt hon har med sig från skoltiden är sina betyg, sina akademiska meriter och sitt antagningsbesked till det prestigefyllda universitetet. Men inga vänner, inga minnen, inga foton från skolbalen.
   I ett försök att uppleva åtminstone nånting bestämmer hon sig för att acceptera styvmoderns entusiastiska inbjudan att komma och lära känna sin nyfödda lillasyster.
   Men i Colby finns inte bara den konstant skrikande lilla Thisbe utan en chans till vänskap, kärlek och att ta igen upplevelser som hon missat tidigare. Om hon är beredd att ta den?

Som jag nämde under 30-dagarsutmaningen är det här min favorit tillsammans med The Truth about Forever. Och det finns gemensamma nämnare, till exempel Jason Talbot ;)
   Auden och Macy är båda akademiskt fokuserade, av olika anledningar. De har haft ett begränsat socialt liv. Och de lär känna sina Boys, Wes och Eli, under speciella förutsättningar. Macy och Wes genom brutal ärlighet och Auden och Eli i den intimitet som finns i en värld där nästan alla andra sover.

Beachkänslan är inte överväldigande trots att Colby (yay! Colby revisited!) ligger precis vid havet. Auden är liksom inte typen som ligger i bikini på stranden hela dagarna (det är ju för övrigt då hon sover). Men sommarbokskänslan är desto starkare.
   Det är en fin berättelse om hur det även om det finns saker som aldrig kan ändras, ändå finns saker som det aldrig är för sent för. Om man bara är beredd att ge det en andra chans. Och en tredje. Eller hur många det än krävs.

PS. Kom på svenska förra året i Jan Rishedens översättning Mycket mer än så och finns på bibliotek över hela Sverige. Dessutom verkar pocketutgåvan vara på gång enligt förlaget.

Lock and Key

När Rubys mamma försvinner är Ruby helt inställd på att klara sig själv. Hon är 18 om några månader. Ingen stor grej. Hon är van att klara sig själv. Inte acceptera hjälp. Inte förlita sig på andra. Så att plötsligt bo hemma hos sin syster och hennes man är inte något hon finner sig i lättvindigt.
   Men svågern Jamie och grannen Nate som tävlar om titeln The Nicest Guy in the World gör det inte lätt för henne att hålla sig till planerna. Och systern Cora kanske har svikit, men en gång brukade hon vara Rubys buffert mot världen.
   Övergiven av den person som borde stå henne närmast är Ruby nu omgiven av andra och tvingas omvärdera de sanningar hon levt efter.

Det här är en bok om en mamma som sviker. Jag har inte tagit upp Sarah Dessens mammor tidigare, för det känns mer som fokus för en avhandling (Mödrar och döttrar hos Sarah Dessen) än som något jag kan göra rättvisa i bloggformatet. Men de finns alltid där. Även när de inte är där.

Jag ska erkänna att jag inte har läst om hela boken nu. Jag läste om den för första gången i december och innan dess hade jag fått för mig att Lock and Key inte var lika bra som de andra. Och nej, den blev inte omedelbart min nya favorit, men "inte lika bra" är ju ändå YA-toppnivå. Och vändningen, runt sidan 200, är knäckande.

Featuring: den jobbigaste carpoolaren ever?
Att läsa:
[...] it fell open to reveal a T-shirt. On the front, in that same familiar block lettering: USWIM.
"Your personal philosophy," I said.
"Well," he said, "I looked for one that said 'If you expect the worst you'll never be disappointed,' but they were all out."


PS. Det är gamla bekanta namn och ansikten galore i den här boken. Håll ögonen öppna!

Just Listen

Annabel är den yngsta av tre systrar. The Nice One. Den som tagit på sig att inte vara till besvär. För att uppnå det är det mycket hon får hålla inombords. Känslorna när hon hittade sin syster okontaktbar på badrumsgolvet. Sanningen om vad som hände den där festen som gjort att Sophie inte längre pratar med henne, om det inte är för att väsa förolämpningar.

   Men när allt, bokstavligt talat, står henne upp i halsen kommer en utsträckt hand från ett oväntat håll. Owen Armstrong. The Most Honest Boy in the World.

Det här är en tyngre bok. Men dessentungt. Inte svart-självmordsbenäget-bottenlöst hål-tungt. Och det dessentunga vägs alltid upp av något ljusare. Som Owens lillasyster Mallory som sprudlar från sidorna. Som gästspel av favoriter från tidigare böcker. Som bacon. Som ett läckande biltak i biltvätten. Allt i de små detaljerna som gör att Sarah Dessens böcker aldrig blir så Problemiga.

The Truth about Forever

Sedan Macys pappa dog har hon varit fine, just fine. Inte gråtit, inte krisat, inte börjat knarka och hänga med olämpligt sällskap. Nej, hon har skött skolarbetet och ägnat fritiden åt tvätt, yoga och skolrelaterade aktiviteter med sin übersmarta pojkvän Jason. Men nu är det sommar, Jason har åkt på läger med andra übersmarta ungdomar och Macy dras till ett sällskap som inte är olämpligt, men totalt annorlunda från den inrutade verklighet hon skapat åt sig själv.

Efter This Lullaby, som är mycket mer i nuet, känner jag av långsamheten i inledningen av Forever. Boken går tillbaka och förklarar Jason, Macys pappa, EZ-produkterna, mammans jobb... Men det speglar samtidigt Macys situation. Det händer inte så mycket. Hon har sina rutiner. Det går inte så mycket framåt. Förrän Wish Catering kommer in i bilden med ett "Gotcha!". Bert, Monica, Delia, Kristy och så Wes förstås. Sa-woon. Verkligen.

Det här är den av Sarah Dessens böcker som jag läst om, helt eller delvis, flest gånger. Så den innehåller kanske inte så många överraskningar. Istället kommer jag på mig själv med att gå händelserna i förväg och bli närmast gråtig över saker som ska hända. Men det gör liksom ingenting.
   Jag gillar det här. Det är hela den där sommarboksgrejen, allt kan hända, nya människor som kan förändra ditt liv för alltid. En penna som luktar lönnsirap. Skulpturer och hål i vägen. Och en massa saker jag borde försöka sätta ord på men inte riktigt kan.

Featuring: the Bertmobile. Men egentligen, ALLT.
Att läsa:
And then it was done. Over. I could feel my breath coming quickly, through my teeth, and for a second I felt unsteady, as if with this story no longer held so closely against me, I'd lost my footing. Grief can be a burden, but also an anchor. You get used to the weight, to how it holds you to a place.

(Men, igen, ALLT. Om det inte vore plagiat och väldigt tidskrävande skulle jag skriva av hela boken.)

PS. Kommer på svenska snart. Med en benig, bokig, vad-finns-på-andra-sidan-bokhyllan?-framsida.
   Och en titel som jag inte direkt jublar över. Mitt perfekta liv. Jo, det är en begriplig titel. Det är Dessens perfektionismbok om man ska sätta en sån etikett, men för mina känsliga öron låter det som en helt annan sorts bok. I jämförelse med originaltiteln...
   Men, men. Den kommer på svenska! Får nya läsare! Mitt bibliotek hade precis med den i ett blogginlägg om nya och kommande böcker för unga vuxna och jag klappade i händerna lite för mig själv.

PS2. Vill ni läsa ännu en lång kärleksförklaring till Forever så har Forever Young Adult en här.

Och blogger är tillbaka...

Under strultiden har jag hunnit läsa Along for the Ride och min kursbok Tillträde till festen (leukemi vann över tonårsgraviditet, i alla fall tillfälligt) och What Happened to Goodbye står näst på tur. Men jag vill helst lämna resten av omläsningsrapporterna på Tema Dessen innan jag andaktsfullt kastar mig över Tian. Så snart kommer de. I en halsbrytande fart. Eller nåt.

Hello Goodbye!

Om jag hade en kamera skulle jag förmodligen lägga upp en bild på mitt ex av What happened to goodbye som jag hämtade idag. Men ni får helt enkelt tro mig ändå. Ryggen är vårigt grön (bokens) och det kliar i fingrarna (mina). Men jag sparar den till helgen faktiskt. Ja. Faktiskt. Jag har Along for the ride kvar att läsa. Och så borde jag läsa Gunnel Beckman för kursen. (Leukemi eller tonårsgraviditet - vad tycker ni?) Så jag väntar. Drar på det lite.

Jag har ägnat mig åt obokiga intressen några dagar så jag har tre omläsningsrapporter på Tema Dessen kvar att lämna. Plus Along for the ride som jag har kvar att läsa. De kommer. Sen tror jag att jag ska försöka läsa böcker jag inte läst förut :)

Bokköp

Nu har jag beställt What happened to goodbye. Men vill man spara lite pengar (vilket jag egentligen vill) så kommer den häftade UK-utgåvan redan i juni. Inte alls långt dit. Då får man det myllrande omslaget istället för ett par ben på en dåligt packad resväska. Men jag bryr mig inte så mycket om omslag och vill dessutom inte vänta.

Två andra böcker hamnade också i korgen: Jessi Kirbys Moonglass och Invincible Summer av Hannah Moskowitz.

Nu, tillbaka till Forever.

PS. Om du vill läsa What happened to goodbye, inte har något behov av att fylla din bokhylla med Sarah Dessen och vill spara ännu mer pengar? Lämna som inköpsförslag till ditt bibliotek.

Läsning den 5 maj...

2001: Brev från New York av Helene Hanff

2006: Sommarstrul av Joseph Connolly

2010: Twenty Boy Summer av Sarah Ockler

Tema Dessen: (mer än) halvvägs

Ja, nu har jag klarat av fem böcker i min nedräkning till What Happened to Goodbye (som fått ny status hos bokhandeln nu "Skickas från oss inom 2-5 vardagar"!!!).
   Blir det inte tråkigt att läsa om samma böcker? kanske någon undrar. Nej, det blir inte det.
   Och det är därför jag knappt blir avundsjuk utan mest generöst glad för alla runt omkring mig i bloggvärlden som får hem bokpaket med Sarah Dessen, inte har läst någon än men planerar att göra det i sommar eller nyss stiftat bekantskap med hennes böcker. För det är så fina böcker. Och så rika. Man kan läsa om dem och upptäcka nya detaljer och nyanser som man inte kom ihåg från första läsningen. Fastna för nya saker.
   Nu har jag börjat med The Truth about Forever så det är snart dags att hänga upp "STÖR EJ!"-skylten och ägna mig åt lite seriös swooning eller, som uppmärksamma läsare kommenterat, sa-wooooning.

This Lullaby

"Oh, God," I said.
"No, it's Dexter," he replied, offering me his hand, which I ignored.

Remy. Cynisk och pragmatisk med koll på allt. Med sin mamma installerad i sitt fjärde (eller femte beroende på hur man ser det) äktenskap och bara en sommar mellan sig och Stanford. In-between time att ägna åt festande med kompisarna och obekymrat singelliv.
Dexter. Easy going och charmig och kan inte ens kontrollera sina armar och ben. Att han är med i ett band är bara en av anledningarna till att han är helt fel för Remy.
Men det finns saker som inte kan kontrolleras, planeras och styras.

Efter mörka, mörka Dreamland kommer en sommarbok som är mycket ljusare. Även om det finns ett stråk av svärta, som man (jag) vill ha det för att inte dö sockerdöden. Ändå: roligt. Fokus på nuet med blicken mot framtiden. Persongalleriet är lysande. Tjejerna och killarna. Samspelet. Rollerna. Detaljerna och nyanserna. Remy och Dexter. Remy och Dexter. Remy och Dexter.

Featuring: The Potato Opus
Att läsa: "Hate Spinnerbait," John Miller said, and they all three nodded, as if this was clear fact.

PS. Ett bekant ansikte från Someone Like You dyker upp...

Jellicoe Road

av Melina Marchetta

Först går det trögt. Jag får läsa om samma mening flera gånger. Kanske för att det är en bok jag velat läsa länge och har höga förväntningar på. Kanske för att det är svårt att veta vart boken egentligen är på väg. Förmodligen en kombination av båda. Men ändå (här kommer ett seriöst boknördigt avslöjande), på sidan sex märker jag hur pulsen börjat dunka lite fortare, som den gör när man vet att man hittat något bra.

Sedan Taylor Markham övergavs av sin mamma på Jellicoe Road har hon bott på internatskolan och där uppnått en status som gör henne till ledare när skolans territorium ska försvaras i det årliga kriget mot the Cadets och the Townies. Ett krig med anor, bubblande motsättningar och egna lagar, helt under vuxenvärldens radar. I år är det ett krig som åter ställer Taylor mot Jonah Griggs. Ett återseende hon inte alls ser fram emot med tanke på vad som hände sist de sågs.

Det är en historia som utspelar sig på olika tidsplan. De hör samman, men hur?
Det är en historia som vågar vara mystisk och svårbegriplig. Som litar på att läsaren ska ha tålamod att stanna kvar och till slut få veta hur allt hänger ihop. Tålamod lönar sig. Under tiden underhålls läsaren av humorn, språket, karaktärerna, det främmande och det välbekanta. Och kärleken förstås. Så fin, så intensiv, så rätt.

PS. Ytterligare ett exempel på att To Kill a Mockingbird dyker upp överallt.

VIKTIGT MEDDELANDE!

Vi bryter tillfälligt Tema Dessen för ett viktigt meddelande.

LÄS JELLICOE ROAD!

Slut på meddelandet.