David Levithans bok följer tre vanliga New York-ungdomar som alla påverkas av terrorattacken utan att drabbas extremt hårt. De överlever. De förlorar inte någon närstående. De går vidare, men något kommer alltid vara förändrat. En låt får en ny mening. Fastklamrandet vid hoppet om att något gott måste komma ur katastrofen. Insikten att man är ensam om sin upplevelse hur många som än delar den.
Under dagarna, veckorna, månaderna och åren som följer glider de in i varandras liv. Från de första dygnen när lukten av död ligger över staden och sömnlösheten driver ut Claire på nattvandring. Tiden då chocken och sorgen är så stark och kärleken och medmänskligheten vinner. Omslaget till patriotism och hat och krig.
Levithan skriver i efterordet om hur det växer upp människor utan något minne av det som hände. De var för små eller ännu inte födda. Själv var jag 14 och precis som Jasper följde jag TV-sändningar som upprepade sig i sin ofattbarhet. Men den här boken ger en inblick i hur det var DÄR. För människor i en osårbar stad som plötsligt sårats. Lika osänkbar som Titanic. De små detaljerna som ger liv.
Valet att berätta med tre röster visar på den gemenskap som finns. En händelse som blir en gemensam nämnare i ett så mångfasetterat land, en så mångfasetterad stad. Var var du? Vad gjorde du?
Men det visar också hur olika man upplever och hanterar situationen. Inte alla amerikaner upplevde 11 september på samma sätt. Inte ens alla New York-bor delade exakt samma upplevelse, inte ens de som befann sig i samma rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar