Ghost Boy och Robot Girl

How to Say Goodbye in Robot är en titel som cirkulerat på mina amerikanska bokbloggar och letat sig in i mitt medvetande trots att jag aldrig riktigt satt mig in i vad den handlar om. Den amerikanska titeln innehåller ordet "robot", vilket är ungefär lika lockande som en akademisk examen i matematik, men antyder att "robot" i det här fallet är ett språk, och genast blir allt mycket mer intressant. Hur tar man egentligen farväl på robotspråk? Vem talar robot och varför måste man säga hej då?

Så började Natalie Standifords bok också dyka upp på mina svenska bloggar då den översatts till svenska (av Kapitulera omedelbart eller dö-Sanne Näsling). Enbart den svenska titeln, Robothjärta, skulle dock aldrig ha fått mig att plocka med mig boken. Men efter lång tids subliminal påverkan, två nyligen publicerade inlägg hos Flaskposten respektive Bokhora, och en placering på ungdomsavdelningens boksnurra på mitt hemmabibliotek gav jag efter. Universum hade talat.

Efter denna extremt långa inledning vill ni förstås veta om Robothjärta är en läsvärd bok? Ja, det är den.
Den handlar om Bea som precis kommit till ytterligare en ny stad med sin kringflyttande akademiker till pappa och sönderfallande känslomänniska till mamma. Sista året av high school är inte det bästa året att komma till en ny skola, i synnerhet inte en liten privatskola där alla känt varandra sen de gick i blöjor i princip. Som nykomling väcker Bea intresse i de mer populära gängen, men den hon dras till är Jonah som står lika utanför som hon.
Efter ett första samtal av det ovanligare slaget inleder de en komplicerad relation i utkanten av den vanliga världen. I en egen värld som har plats för en tjej med robothjärta och en spökpojke, men också för de individer som ringer till Baltimores lokala nattradio. Det är som en lokal version av Karlavagnen där ämnet alltid är fritt men oftast det samma (Elvis, katter, tidsresor...) och med samma närmast mytiska karaktärer som ringer in för att få nå ut i några minuter.

Det här är en sån bok jag vill beskriva som udda och speciell och quirky. Med karaktärer som väljer andra vägar än de flesta och fattar beslut som kanske inte alltid är de bästa. Det är inte en sån bok som jag kan säga "Därför är det här en bra bok" (men vilken bok är det å andra sidan?), men liksom boken letat sig in i mitt liv nästlar sig historien och karaktärerna in i mitt robothjärta. Till den grad att jag lägger den till listan "Böcker jag lånat och läst men vill äga". Köper den rosa telefonboken tror jag.