Jag lånade City of Bones någon gång i februari och tänkte att jag kanske var redo. Det var jag uppenbarligen inte för den blev ständigt förbipasserad av andra böcker och sen var det någon annan som ville läsa den så nu har den åkt tillbaka till biblioteket.
En annan gång...
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Will Grayson, Will Grayson
av John Green & David Levithan
Två killar - samma namn. Will Grayson och Will Grayson. Och så Tiny Cooper förstås som länken mellan.
Will Graysons metod för överlevnad är att göra så lite väsen av sig som möjligt och inte bry sig.
Will Graysons metod för överlevnad är att ta sina anti-depressiva och chatta med sin internetförälskelse Isaac.
Tiny Cooper är made of awesome.
Så här är det, jag dyrkar John Green. David Levithan är okej. Jag gillade Ibland bara måste man, men idag minns jag knappt vad den handlar om. Jag är inte helsåld på hans samarbete med Rachel Cohn. Men han växer. Jag tyckte om både En bit av mig fattas och The Realm of Possibility. Och det här är min favorit av hans böcker hittills.
Jag gillar hans will grayson (jag köper till och med att han inte använder versaler). Jag gillar hur han skriver om att leva med depression och att det inte finns något enkelt botemedel. Jag gillar relationen mellan Will och hans mamma. Och slutet. Oh my. Jag öppnade det nyss för att kika lite och tårarna vällde upp över finheten.
John Green. John Green är suverän på inledningar, se nedan. John Green uppfann Tiny Cooper. Tiny Cooper som är kär i kärleken och sätter upp en musikal om sig själv. John Green har också skapat en Will Grayson som jag inte riktigt kan sätta ord på varför jag gillar. Han är så... Ja. Och när han får se sig själv som andra (Tiny) ser honom... Ja igen.
Råkar du vara en av dem som inte läst Will Grayson, Will Grayson/Den andre Will Grayson så tycker jag att du ska ändra på det.
featuring: en katt som lever och är död
smakprov:
chapter one
When I was little, my dad used to tell me, "Will, you can
pick your friends, and you can pick your nose, but you
can't pick your friend's nose." This seemed like a reasonably
astute observation to me when I was eight, but it turns out
to be incorrect on a few levels. To begin with, you cannot
pick your friends, or else I never would have ended up with
Tiny Cooper.
Will Graysons metod för överlevnad är att göra så lite väsen av sig som möjligt och inte bry sig.
Will Graysons metod för överlevnad är att ta sina anti-depressiva och chatta med sin internetförälskelse Isaac.
Tiny Cooper är made of awesome.
Så här är det, jag dyrkar John Green. David Levithan är okej. Jag gillade Ibland bara måste man, men idag minns jag knappt vad den handlar om. Jag är inte helsåld på hans samarbete med Rachel Cohn. Men han växer. Jag tyckte om både En bit av mig fattas och The Realm of Possibility. Och det här är min favorit av hans böcker hittills.
Jag gillar hans will grayson (jag köper till och med att han inte använder versaler). Jag gillar hur han skriver om att leva med depression och att det inte finns något enkelt botemedel. Jag gillar relationen mellan Will och hans mamma. Och slutet. Oh my. Jag öppnade det nyss för att kika lite och tårarna vällde upp över finheten.
John Green. John Green är suverän på inledningar, se nedan. John Green uppfann Tiny Cooper. Tiny Cooper som är kär i kärleken och sätter upp en musikal om sig själv. John Green har också skapat en Will Grayson som jag inte riktigt kan sätta ord på varför jag gillar. Han är så... Ja. Och när han får se sig själv som andra (Tiny) ser honom... Ja igen.
Råkar du vara en av dem som inte läst Will Grayson, Will Grayson/Den andre Will Grayson så tycker jag att du ska ändra på det.
featuring: en katt som lever och är död
smakprov:
chapter one
When I was little, my dad used to tell me, "Will, you can
pick your friends, and you can pick your nose, but you
can't pick your friend's nose." This seemed like a reasonably
astute observation to me when I was eight, but it turns out
to be incorrect on a few levels. To begin with, you cannot
pick your friends, or else I never would have ended up with
Tiny Cooper.
torsdag 29 mars 2012
charlieissocoollike*
Det börjar högst förvirrande med att Charlie förklarar varför han skriver till just den "dear friend" som får hans "love always" i brev efter brev under hans första high school-år. Men förvirringen varar bara en halv sida eller så och sen struntar jag i vem som är mottagare av Charlies ärliga betraktelser av året som följer. För det finns ju så mycket viktigare saker att bry sig om i Stephen Chboskys The Perks of Being a Wallflower.
Här skulle jag skriva något om handlingen, men jag kan inte och är fullt övertygad om att ni är kapabla att hitta en sammanfattning av den någon annanstans. Det kommer att stå att Charlie är blyg och inte särskilt socialt kompetent men så träffar han Sam och Patrick och sen blir det sex och droger och oj, oj, oj... Jag tycker inte att det är en helt rättvisande beskrivning, men jag kan inte formulera något bra istället.
Ja, boken innehåller allt som amerikanska föräldraorganisationer gillar att kvällstidningsrasa över, typ homosexualitet, men det är inte så att Charlie går från bortkommen bokmal till sönderknarkad heroinist som deltar i orgier varenda helg. Han gör nya upptäckter och upplever nya saker och berättar om dem på sitt enkla, raka sätt.
Språket skapar en viss distans, den distans som Charlie har till det han betraktar kanske, och förhöjer hela upplevelsen för mig. Allt som händer filtreras av Charlie som ibland är storögt fascinerad, ibland totalt omedveten om att det han berättar kan upplevas som upprörande och ibland bara hjärtknipande rå och sårig när han inte kan skapa tillräckligt mycket distans till sig själv.
Om man plockar sönder boken och listar alla problem så får man vad vissa ser som all världens tonårsklichéer och andra som allt som tonåringar måste skyddas från, men det är väl inte så man läser böcker?
featuring: The Rocky Horror Picture Show
smakprov:
"Dear friend,
I have finished To Kill a Mockingbird. It is now my
favorite book of all time, but then again, I always think that
until I read another book."
--------------------------
* charlieissocoollike har ingenting med Wallflower-Charlie att göra. Han råkade bara ta plats i mitt liv ungefär samtidigt. Och båda heter Charlie.
Ja, boken innehåller allt som amerikanska föräldraorganisationer gillar att kvällstidningsrasa över, typ homosexualitet, men det är inte så att Charlie går från bortkommen bokmal till sönderknarkad heroinist som deltar i orgier varenda helg. Han gör nya upptäckter och upplever nya saker och berättar om dem på sitt enkla, raka sätt.
Språket skapar en viss distans, den distans som Charlie har till det han betraktar kanske, och förhöjer hela upplevelsen för mig. Allt som händer filtreras av Charlie som ibland är storögt fascinerad, ibland totalt omedveten om att det han berättar kan upplevas som upprörande och ibland bara hjärtknipande rå och sårig när han inte kan skapa tillräckligt mycket distans till sig själv.
Om man plockar sönder boken och listar alla problem så får man vad vissa ser som all världens tonårsklichéer och andra som allt som tonåringar måste skyddas från, men det är väl inte så man läser böcker?
featuring: The Rocky Horror Picture Show
smakprov:
"Dear friend,
I have finished To Kill a Mockingbird. It is now my
favorite book of all time, but then again, I always think that
until I read another book."
--------------------------
* charlieissocoollike har ingenting med Wallflower-Charlie att göra. Han råkade bara ta plats i mitt liv ungefär samtidigt. Och båda heter Charlie.
onsdag 28 mars 2012
På min önskelista (2) - en bok från Ally
Det är fortfarande onsdag när jag skriver det här. Kunde nog betraktas som "fail" att börja med en onsdagsgrej och missa redan andra veckan.
Det här är min önskelista. Bara en sida till började på sin för längesen, jag börjar på min nu.
Jag vet att Maureen Johnson är en författare och inte en bok. Och jag önskar mig inte personen Maureen Johnson utan något hon har skrivit. Vad som helst egentligen för att få en känsla för hur hon är.
Jag har skrivit förut (tror jag) att jag vill läsa Maureen Johnson. Ally har lyssnat på mig och fixat en tävling där hon lottar ut 13 Little Blue Envelopes. Hon berättar om boken och tävlingen här och du kan med fördel kolla in hennes andra inlägg också för hon har nyss startat sin blogg, Mitt eget rum, så de är inte så många än så länge.
Det skulle kännas bra att vinna, men lite konstigt också med tanke på att det är Caroline som tipsat mig om både Maureen Johnson och tävlingen. Så om jag vinner skickar jag vidare boken till henne när jag är färdig med den. :)
Det här är min önskelista. Bara en sida till började på sin för längesen, jag börjar på min nu.
Maureen Johnson
Jag vet att Maureen Johnson är en författare och inte en bok. Och jag önskar mig inte personen Maureen Johnson utan något hon har skrivit. Vad som helst egentligen för att få en känsla för hur hon är.
Jag har skrivit förut (tror jag) att jag vill läsa Maureen Johnson. Ally har lyssnat på mig och fixat en tävling där hon lottar ut 13 Little Blue Envelopes. Hon berättar om boken och tävlingen här och du kan med fördel kolla in hennes andra inlägg också för hon har nyss startat sin blogg, Mitt eget rum, så de är inte så många än så länge.
Det skulle kännas bra att vinna, men lite konstigt också med tanke på att det är Caroline som tipsat mig om både Maureen Johnson och tävlingen. Så om jag vinner skickar jag vidare boken till henne när jag är färdig med den. :)
tisdag 27 mars 2012
Ny Dessen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Maj 2013. The Best After Ever.
Iiiiiiiiiihhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!
Typ så.
Iiiiiiiiiihhhhh!!!!!!!!!!!!!!!!!
Typ så.
Andra vidriga böcker
Sonya Sones' bok En sån där vidrig bok där mamman dör har nyligen kommit ut. Jag har inte läst den än men kommer att göra för jag ÄÄÄLSKAR böcker där det finns döda familjemedlemmar.
Skriver hon och känner sig inte det minsta morbid. Hm. Samtalsämne för terapisoffan. Aaanyway...
Jag började fundera på hur många YA-böcker det finns med döda familjemedlemmar och presenterar här ett axplock. I böckerna nedan har personen i fråga dött innan boken startar eller dör i ett tidigt skede och det faktum att hen dör är inte någon spoiler.
Så, andra vidriga böcker...
... där mamman dör
Nybörjarguide till livet eller kaosteori - har inte läst, är lite rädd för, men ska läsa
... där pappan dör
The Truth about Forever (Mitt perfekta liv)
Fyra dagar, fyra nätter (Amy & Roger's Epic Detour)
How to Save a Life
... där ett syskon dör
Himlen börjar här (The Sky is Everywhere)
Saving June
In Honor - Jessi Kirbys andra, kommer i maj
... där flera familjemedlemmar dör
The Beginning of After
Av någon anledning hade jag svårt att komma på böcker där det faktiskt är mamman som dör/har dött. Jag blev tvungen att ta en bok jag inte läst.
Kommer ni på några böcker där mamman dör en ospoilerig död?
Skriver hon och känner sig inte det minsta morbid. Hm. Samtalsämne för terapisoffan. Aaanyway...
Jag började fundera på hur många YA-böcker det finns med döda familjemedlemmar och presenterar här ett axplock. I böckerna nedan har personen i fråga dött innan boken startar eller dör i ett tidigt skede och det faktum att hen dör är inte någon spoiler.
Så, andra vidriga böcker...
... där mamman dör
Nybörjarguide till livet eller kaosteori - har inte läst, är lite rädd för, men ska läsa
... där pappan dör
The Truth about Forever (Mitt perfekta liv)
Fyra dagar, fyra nätter (Amy & Roger's Epic Detour)
How to Save a Life
... där ett syskon dör
Himlen börjar här (The Sky is Everywhere)
Saving June
In Honor - Jessi Kirbys andra, kommer i maj
... där flera familjemedlemmar dör
The Beginning of After
Av någon anledning hade jag svårt att komma på böcker där det faktiskt är mamman som dör/har dött. Jag blev tvungen att ta en bok jag inte läst.
Kommer ni på några böcker där mamman dör en ospoilerig död?
måndag 26 mars 2012
Why am I crying?
Det är helt och hållet Sara Zarrs fel.
Ärligt talat gråter jag inte längre. Om jag fortfarande grät fyra dagar efter att ha läst How to Save a Life skulle ni förmodligen inte kasta er över boken. Men jag grät en stund när jag precis läste ut den och skrev rubriken, första raden och la in bilden och sen inte kom vidare. Precis lagom mycket gråt så jag tycker att ni ska kasta er över boken. Om ni är OK med en något sorglig men samtidigt rolig bok om att förlora en familjemedlem och vinna en ny.
Vad handlar den om?
Jill som har goda kunskaper i självförsvar. Hon kan sätta armbågen i ansiktet på någon när (hon anser att) det behövs, men har också en rustning som är svår att tränga igenom för de som älskar henne och vill henne väl.
Som hennes (före detta?) pojkvän som vill att hon ska prata om sin pappa.
Som hennes mamma som mindre än ett år efter att samma pappa dött bestämmer sig för att adoptera ett barn och vill att Jill ska vara med på noterna. Det är hon inte. Speciellt inte när det ofödda barnets mamma, Mandy, flyttar in och bygger bo i TV-soffan som en udda fågel.
Sara Zarr alternerar mellan Jill och Mandy i den här boken. Två väldigt olika röster och två väldigt olika personer.
Jag fastnar för Jill först. Hon är en bitch och medveten om det ("God. Shut up, Jill. If you don't want to be this person, then stop. Fucking. Being her.") men trots att hon ser hur fel hon beter sig ibland kan hon inte göra något åt det.
Med Mandy tar det lite längre tid. Först är det mest skämskudde och he-rre-guud-Mandy-vad-gör-du!, men allteftersom hennes bakgrund blir klarare smälter jag för hennes awkwardness och styrka. ("A lot of times when I look at the world and everyone in it, I feel like they all know something I don't.")
Den här boken har alla ingredienser som får mig att gilla en bok. Bra språk, komplexa karaktärer, lite sorgligt, några skratt, lite kärlek, en död förälder... Lite långsam i starten men sen slurp.
Featuring: en bokhandel!!!!
Smakprov:
While Laurel and Cinders and Dylan were telling me to express
myself, all I could think was that I'd trade them all for Dad, but
how could I express that? There are so many pieces to grief. Sad
pieces, angry pieces, guilty pieces, pieces of regret, and pieces that
are a certain kind of pain that doesn't even have a word.
And that's when I expressed myself by saying, "Leave me the
hell alone." They did.
torsdag 22 mars 2012
Läsning den 22 mars
- 2002: Ja må han le...VA? av Per Nilsson
Okej, jag kommer inte ihåg vad den handlar om alls. Men jag läste allt jag kunde få tag på av Per Nilsson.
- 2007: Killar, kompisar och pojkvänsproblem av Cathy Hopkins
Ja, det här var terminen jag pluggade litteraturvetenskap. Nej, det här var märkligt nog inte kurslitteratur.
- 2012: How to Save a Life av Sara Zarr
Några ord om den kommer när jag torkat tårarna.
onsdag 21 mars 2012
På min önskelista (1)
Malin på Bara en sida till har en återkommande punkt som hon kallar På min önskelista. Hon beskriver tanken bakom den här, men lite kort handlar det om att presentera böcker man är sugen på att läsa - gamla, nya eller ännu inte utgivna.
Jag tycker det är en smart idé och ett bra sätt att samla sin ständigt växande önskelista samtidigt som man fyller bloggen med innehåll och tipsar andra om böcker man är nyfiken på men inte läst. Så smart och så bra att jag nu börjar skriva på min egen önskelista!
Graffiti Moon av Cath Crowley
Let me make it in time. Let me meet Shadow.
The guy who paints in the dark. Paints birds
trapped on brick walls and people lost in ghost
forests. Paints guys with grass growing from
their hearts and girls with buzzing lawn mowers.
It’s the end of Year 12. Lucy’s looking for Shadow, the graffiti artist everyone talks about.
His work is all over the city, but he is nowhere.
Ed, the last guy she wants to see at the moment, says he knows where to find him. He takes Lucy on an all-night search to places where Shadow’s thoughts about heartbreak and escape echo around the city walls.
But the one thing Lucy can’t see is the one thing that’s right before her eyes.
- beskrivning hämtad från författarens hemsida
Varför vill jag ha?
Cath Crowley är en australisk författare och de har en tendens att vara bra. I alla fall de som tar sig över vattnet och blir utgivna i USA som Graffiti Moon blev i februari. Den utspelar sig under en natt (begränsad tid = awesome av någon anledning) och berättas av flera röster och verkar allmänt fin och lagom poetisk.
Blogginlägg som väckt mitt habegär:
Forever Young Adult
GReads!
Jag tycker det är en smart idé och ett bra sätt att samla sin ständigt växande önskelista samtidigt som man fyller bloggen med innehåll och tipsar andra om böcker man är nyfiken på men inte läst. Så smart och så bra att jag nu börjar skriva på min egen önskelista!
Let me make it in time. Let me meet Shadow.
The guy who paints in the dark. Paints birds
trapped on brick walls and people lost in ghost
forests. Paints guys with grass growing from
their hearts and girls with buzzing lawn mowers.
It’s the end of Year 12. Lucy’s looking for Shadow, the graffiti artist everyone talks about.
His work is all over the city, but he is nowhere.
Ed, the last guy she wants to see at the moment, says he knows where to find him. He takes Lucy on an all-night search to places where Shadow’s thoughts about heartbreak and escape echo around the city walls.
But the one thing Lucy can’t see is the one thing that’s right before her eyes.
- beskrivning hämtad från författarens hemsida
Varför vill jag ha?
Cath Crowley är en australisk författare och de har en tendens att vara bra. I alla fall de som tar sig över vattnet och blir utgivna i USA som Graffiti Moon blev i februari. Den utspelar sig under en natt (begränsad tid = awesome av någon anledning) och berättas av flera röster och verkar allmänt fin och lagom poetisk.
Blogginlägg som väckt mitt habegär:
Forever Young Adult
GReads!
onsdag 14 mars 2012
Host, host, snörvel
Det är en sak att inte orka läsa kurslitteratur och skriva skoluppgifter. Men att inte orka läsa ungdomsböcker och blogga? Jo, då vet jag att jag är sjuk på riktigt.
(Andra avslöjande tecken är feber och att inte orka stå och vänta medan tevattnet kokar upp.)
Efter en vecka kan jag äntligen börja inbilla mig att jag är på bättringsvägen. Inte så mycket bättre att jag springer till biblioteket (åh, biblioteket!) men kanske så mycket att jag kan läsa ett kapitel Trasig soppa och sen vila några dagar. Hata influensa.
(Andra avslöjande tecken är feber och att inte orka stå och vänta medan tevattnet kokar upp.)
Efter en vecka kan jag äntligen börja inbilla mig att jag är på bättringsvägen. Inte så mycket bättre att jag springer till biblioteket (åh, biblioteket!) men kanske så mycket att jag kan läsa ett kapitel Trasig soppa och sen vila några dagar. Hata influensa.
tisdag 6 mars 2012
Jag varken älskar eller hatar
- snarare lämnar Jenny Downhams Älskar - hatar mig ganska oberörd. Jag bryr mig inte om vem som ljuger när ord står mot ord. Jag bryr mig inte om hur det går för Mikey och Ellie som på olika sätt pressas av sina familjer att ställa upp för laget.
Mikey, killen med ambitioner som får stå tillbaka när han måste ta hand om familjen. Omgiven av tjejer; mamman, systrarna och en oupphörlig rad av flickvänner som flyter ihop till en enhetlig grå massa. Innan Ellie dyker upp alltså. Ellie lyser.
Det blir lite jobbigt med kontrasterna mellan Mikeys Fish tank-miljö, drickande mamma och tomma kylskåp och Ellies fina hus med sitt dyrt fyllda barskåp och semesterminnen från utlandsresor. Som om Downham kände sig tvungen att använda just svart och vitt för att blanda till gråzonerna.
Äh, jag vet inte. Jag skrev "älskar - hatar" i sökrutan på www.bokbloggar.se och klickade in på inlägg efter inlägg och försökte se vad jag missade, men jag kände det inte. Klart fall av "Det är inte du, boken - det är jag"?
Det var dock intressant hur många som beskrev handlingen som att Karyn (Mikeys syster) blivit våldtagen av Tom (Ellies bror). Som om alla valt att ta Karyns version som den sanna trots att det fanns olika versioner. Jag gjorde det själv.
Karyns version förresten... Hörde man den någonsin? Eller Toms? Alla andra skulle in och berätta hur det gått till (läs: Tom och Ellies pappa) och i huvudsak var det förstås Mikey och Ellie som gav sin version av en tung period.
Mikey, killen med ambitioner som får stå tillbaka när han måste ta hand om familjen. Omgiven av tjejer; mamman, systrarna och en oupphörlig rad av flickvänner som flyter ihop till en enhetlig grå massa. Innan Ellie dyker upp alltså. Ellie lyser.
Det blir lite jobbigt med kontrasterna mellan Mikeys Fish tank-miljö, drickande mamma och tomma kylskåp och Ellies fina hus med sitt dyrt fyllda barskåp och semesterminnen från utlandsresor. Som om Downham kände sig tvungen att använda just svart och vitt för att blanda till gråzonerna.
Äh, jag vet inte. Jag skrev "älskar - hatar" i sökrutan på www.bokbloggar.se och klickade in på inlägg efter inlägg och försökte se vad jag missade, men jag kände det inte. Klart fall av "Det är inte du, boken - det är jag"?
Det var dock intressant hur många som beskrev handlingen som att Karyn (Mikeys syster) blivit våldtagen av Tom (Ellies bror). Som om alla valt att ta Karyns version som den sanna trots att det fanns olika versioner. Jag gjorde det själv.
Karyns version förresten... Hörde man den någonsin? Eller Toms? Alla andra skulle in och berätta hur det gått till (läs: Tom och Ellies pappa) och i huvudsak var det förstås Mikey och Ellie som gav sin version av en tung period.
måndag 5 mars 2012
Vilken version ska man läsa?
Jag har insett att jag läser väldigt få översatta böcker. Nästan så att jag kommit till en punkt där jag läst så mycket på engelska att det känns konstigt att läsa på svenska. Jag översätter tillbaka i huvudet om jag läser en bok som någon bemödat sig om att översätta till mitt modersmål.* Otacksamt men sant. Och då är jag inte på något sätt någon expert på engelska språket.
Så när Caroline kommenterade översättningen av Maureen Johnsons Systrar av guld
drabbades jag genast av kli och riktade in mig på The Key to the Golden Firebird istället.
För jag vill gärna gilla Maureen Johnson men är lite osäker och då behöver jag en bra start.
Ett annat val är amerikansk eller brittisk utgåva eller amerikansk eller australisk. Jag har inte förstått vitsen, engelska som engelska, pavement eller sidewalk, spela roll. (Är som sagt inte någon expert.) Men sen läste jag Katarina Kuicks blogg om Jellicoe Road-översättningen och hur den amerikanska versionen skiljer sig från originalet (On the Jellicoe Road) och insåg att det var mer än ett ord här och där.
Förutom innehåll förändras framsidor och ibland även titlar vilket också spelar in i valet av bok. Göteborg har både Ten Things We Did (and Probably Shouldn't Have) och Ten Things We Shouldn't Have Done av Sarah Mlynowski.
Och jag valde förstås den första. Inte på grund av omslagen utan för att den första titeln är mycket bättre och britternas val att förkorta den är visserligen praktiskt men inte lika tilltalande. Så snobbig kan jag unna mig att vara tack vare biblioteket. Skulle jag köpa den skulle jag förmodligen bara valt den som var billigast. :)
Som jag skrivit förut är jag givetvis för översättningar och känner att jag, personligen, sviker hela översättarkåren varje gång jag väljer original framför översättning.
För att lätta skuldbördan något kommer jag att läsa Aldrig släppa taget på svenska (även om det gör mig lite orolig av någon anledning) och hade jag vetat att Den statistiska sannolikheten... skulle komma på svenska redan i maj hade jag nog väntat på den också.
Däremot hade jag inte kunnat vänta på Du glömde säga hej då, Sommar för evigt och Jellicoe Road. Men oj, vilken bra månad maj blir för alla som väntar!
-------------------------
* Det har dock inte gått så långt att jag översätter författare vars originalspråk är svenska.
Så när Caroline kommenterade översättningen av Maureen Johnsons Systrar av guld
drabbades jag genast av kli och riktade in mig på The Key to the Golden Firebird istället.
För jag vill gärna gilla Maureen Johnson men är lite osäker och då behöver jag en bra start.
Ett annat val är amerikansk eller brittisk utgåva eller amerikansk eller australisk. Jag har inte förstått vitsen, engelska som engelska, pavement eller sidewalk, spela roll. (Är som sagt inte någon expert.) Men sen läste jag Katarina Kuicks blogg om Jellicoe Road-översättningen och hur den amerikanska versionen skiljer sig från originalet (On the Jellicoe Road) och insåg att det var mer än ett ord här och där.
Förutom innehåll förändras framsidor och ibland även titlar vilket också spelar in i valet av bok. Göteborg har både Ten Things We Did (and Probably Shouldn't Have) och Ten Things We Shouldn't Have Done av Sarah Mlynowski.
Och jag valde förstås den första. Inte på grund av omslagen utan för att den första titeln är mycket bättre och britternas val att förkorta den är visserligen praktiskt men inte lika tilltalande. Så snobbig kan jag unna mig att vara tack vare biblioteket. Skulle jag köpa den skulle jag förmodligen bara valt den som var billigast. :)
Som jag skrivit förut är jag givetvis för översättningar och känner att jag, personligen, sviker hela översättarkåren varje gång jag väljer original framför översättning.
För att lätta skuldbördan något kommer jag att läsa Aldrig släppa taget på svenska (även om det gör mig lite orolig av någon anledning) och hade jag vetat att Den statistiska sannolikheten... skulle komma på svenska redan i maj hade jag nog väntat på den också.
Däremot hade jag inte kunnat vänta på Du glömde säga hej då, Sommar för evigt och Jellicoe Road. Men oj, vilken bra månad maj blir för alla som väntar!
-------------------------
* Det har dock inte gått så långt att jag översätter författare vars originalspråk är svenska.
söndag 4 mars 2012
Söndagssexan - på glid, beställda böcker och "Ja, jag vill bli bibliotekarie"
1. Första söndagen i mars betyder Vasaloppet. De gåshudsframkallande startbilderna, blåbärssoppan, den jämna målgången och Jörgen Brinks känslor. Själv blev jag lite rörd när Vibeke Skofterud var på väg mot mål, men det var nog bara en fördröjd reaktion på Brink.
Och nu, nyss? Bergmans andra medalj på två dagar. Igår brons, idag silver. Jaaaa!!!
Skidor ser kul ut, men också sjukt jobbigt så jag håller mig till böcker. :)
2. Jag fick precis VG på en tenta jag på förhand var livrädd för. Av alla tentor jag trott att jag aldrig skulle klara ligger "Beskrivningsmodeller och metadata" definitivt topp 3. Så min belöning var givetvis en bokbeställning.
Lite mer mysromantik efter The Statistical Probability... i form av Prom & Prejudice och The Fine Art of Truth or Dare och en annan bok som verkar mindre mysig men ändå bra. Classy framsida dessutom.
3. En annan form av bokbeställning är att reservera böcker på biblioteket. Allt det roliga med att skicka iväg varukorgen men utan att det kommer någon faktura. Just nu väntar jag bland annat på Stephen Chboskys The Perks of Being a Wallflower som är lite kult och snart (?) bioaktuell (?), Sara Zarrs How to Save a Life och Nick Burds The Vast Fields of Ordinary.
4. Är det konstigt att jag hellre vill läsa Ten Things We Did (and Probably Shouldn't Have) än Ten Things We Shouldn't Have Done trots att det (i princip) är samma bok? Den första titeln låter bara bättre i mina öron.
5. De senaste dagarna har jag haft mer fokus på vad jag vill läsa framöver än på böckerna som ligger och väntar på bokpallen. Har varit tvungen att förlänga både City of Bones och Trasig soppa.
Trasig soppa riskerar för övrigt att bli en ny Splitter i den mening att jag lånar hem den, inte läser, förlänger, lämnar tillbaka oläst, plockar hem på nytt, upprepar. Jag SKA läsa. Nån gång. Båda två. Eller alla tre om man räknar City of Bones också. Men jag har i alla fall tagit mig hundra sidor in i Jenny Downhams Älskar - hatar. Heja mig!
6. Jag kallar mig bibliotekariewannabe, men det finns stunder när jag frågar mig: "Vill jag verkligen bli bibliotekarie (eller vill jag bara flytta in på biblioteket och bo där i allevighetamen)?" för det är så tråååkigt att plugga ibland.
Men så händer något.
Någon frågar: "Jobbar du här?", det vill säga på biblioteket, för uppenbarligen ser jag ut som en bibliotekarie och hur kan man inte ta det som en komplimang/ett tecken från biblioteksgudarna.
Eller som nu senast när jag skyltat med Anita Eklund Lykulls böcker om Julia och någon lånat hem Café Brazil! Ren och skär lycka. Ja, jag vill bli bibliotekarie.
Och nu, nyss? Bergmans andra medalj på två dagar. Igår brons, idag silver. Jaaaa!!!
Skidor ser kul ut, men också sjukt jobbigt så jag håller mig till böcker. :)
2. Jag fick precis VG på en tenta jag på förhand var livrädd för. Av alla tentor jag trott att jag aldrig skulle klara ligger "Beskrivningsmodeller och metadata" definitivt topp 3. Så min belöning var givetvis en bokbeställning.
Lite mer mysromantik efter The Statistical Probability... i form av Prom & Prejudice och The Fine Art of Truth or Dare och en annan bok som verkar mindre mysig men ändå bra. Classy framsida dessutom.
3. En annan form av bokbeställning är att reservera böcker på biblioteket. Allt det roliga med att skicka iväg varukorgen men utan att det kommer någon faktura. Just nu väntar jag bland annat på Stephen Chboskys The Perks of Being a Wallflower som är lite kult och snart (?) bioaktuell (?), Sara Zarrs How to Save a Life och Nick Burds The Vast Fields of Ordinary.
4. Är det konstigt att jag hellre vill läsa Ten Things We Did (and Probably Shouldn't Have) än Ten Things We Shouldn't Have Done trots att det (i princip) är samma bok? Den första titeln låter bara bättre i mina öron.
5. De senaste dagarna har jag haft mer fokus på vad jag vill läsa framöver än på böckerna som ligger och väntar på bokpallen. Har varit tvungen att förlänga både City of Bones och Trasig soppa.
Trasig soppa riskerar för övrigt att bli en ny Splitter i den mening att jag lånar hem den, inte läser, förlänger, lämnar tillbaka oläst, plockar hem på nytt, upprepar. Jag SKA läsa. Nån gång. Båda två. Eller alla tre om man räknar City of Bones också. Men jag har i alla fall tagit mig hundra sidor in i Jenny Downhams Älskar - hatar. Heja mig!
6. Jag kallar mig bibliotekariewannabe, men det finns stunder när jag frågar mig: "Vill jag verkligen bli bibliotekarie (eller vill jag bara flytta in på biblioteket och bo där i allevighetamen)?" för det är så tråååkigt att plugga ibland.
Men så händer något.
Någon frågar: "Jobbar du här?", det vill säga på biblioteket, för uppenbarligen ser jag ut som en bibliotekarie och hur kan man inte ta det som en komplimang/ett tecken från biblioteksgudarna.
Eller som nu senast när jag skyltat med Anita Eklund Lykulls böcker om Julia och någon lånat hem Café Brazil! Ren och skär lycka. Ja, jag vill bli bibliotekarie.
fredag 2 mars 2012
The Statistical Probability of Love at First Sight
Ååhh! Jag tycker om den här boken. Det finns något så fascinerande i tanken på hur tillfälligheter och beslut påverkar vilken riktning livet tar härnäst och hur minsta lilla avvikelse (fyra minuter) kunde ha tagit dig på en helt annan bana.
Jennifer E. Smiths bok är inte en Sliding Doors. Vi får inte någon alternativ händelseutveckling där Hadley hinner med det plan som skulle ta henne till London i god tid till pappans bröllop. Men vi vet att om hon inte hade varit fyra minuter sen och blivit tvungen att ta nästa flight skulle hon aldrig ha träffat Oliver. Och det hade varit väldigt synd.
The Statistical Probability... är skriven i presens och jag gillar presens. Det är ett enkelt sätt att skapa närvarokänsla som jag köper fullt ut. Det begränsade tidsspannet på ett dygn bidrar också.
Berättelsen om Hadley och Oliver, så skönt romantisk, inget utrymme för evighetslång uppbyggnadsfas och tonvis med förvecklingar. Och så en bakgrundshistoria om Hadley och hennes pappa och hur allt förändrades när han lämnade sin familj för kvinnan han nu ska gifta sig med.
Malin skrev så här när hon hade läst boken: "Söt och sorglig och mysig och trevlig att befinna sig i".
Ja. Så fin på något sätt. Sen finns det också något i tonen som påminner mig om En dag av David Nicholls och det är inte fel. Hadley och Oliver kanske inte har Dex och Ems dimensioner men de har å andra sidan bara 24 timmar medan Emma och Dexter hade år.
Jennifer E. Smith har tidigare skrivit om roadtrip och döda familjemedlemmar så hon låter som en författare jag borde läsa mer av.
Ooops, höll på att glömma goda nyheter! Den långa titeln översätts till Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet och kommer på svenska i maj!
The Statistical Probability... är skriven i presens och jag gillar presens. Det är ett enkelt sätt att skapa närvarokänsla som jag köper fullt ut. Det begränsade tidsspannet på ett dygn bidrar också.
Berättelsen om Hadley och Oliver, så skönt romantisk, inget utrymme för evighetslång uppbyggnadsfas och tonvis med förvecklingar. Och så en bakgrundshistoria om Hadley och hennes pappa och hur allt förändrades när han lämnade sin familj för kvinnan han nu ska gifta sig med.
And this was the most unfair part of it all: what Dad had done, he hadn't just done to him and Mom, and he hadn't just done to him and Hadley. He'd done it to Hadley and Mom too, had turned the easy rhythms between them into something brittle and complicated, something that could shatter at any moment.
Malin skrev så här när hon hade läst boken: "Söt och sorglig och mysig och trevlig att befinna sig i".
Ja. Så fin på något sätt. Sen finns det också något i tonen som påminner mig om En dag av David Nicholls och det är inte fel. Hadley och Oliver kanske inte har Dex och Ems dimensioner men de har å andra sidan bara 24 timmar medan Emma och Dexter hade år.
Jennifer E. Smith har tidigare skrivit om roadtrip och döda familjemedlemmar så hon låter som en författare jag borde läsa mer av.
Ooops, höll på att glömma goda nyheter! Den långa titeln översätts till Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet och kommer på svenska i maj!
torsdag 1 mars 2012
Bokmässedrömmar
Ni vet väl att det bara är 209 dagar kvar till årets bok- och biblioteksmässa?
Hög tid att beställa ett drömseminarium av mässgudarna med andra ord. Här är mitt!
Sarah Dessen. John Green. Pratar böcker och sociala medier. Helst i några timmar. De kan få prata om vad som helst egentligen. FIFA? Dockhus? Friday Night Lights? Pizza? Jag skulle lyssna.
What Happened to Goodbye kommer på svenska i maj, Du glömde säga hej då, och det skulle underlätta om Rabén & Sjögren lagt beslag på The Fault in our Stars och fixar en översättning till hösten. Annars är samarbete över förlagsgränserna fint. Johanna Lindbäck ligger ju på Rabén och Sjögren så hon kan få vara moderator.
Bra så?
Hur skulle mässan kunna bli extra fantastisk för dig?
Hög tid att beställa ett drömseminarium av mässgudarna med andra ord. Här är mitt!
Sarah Dessen. John Green. Pratar böcker och sociala medier. Helst i några timmar. De kan få prata om vad som helst egentligen. FIFA? Dockhus? Friday Night Lights? Pizza? Jag skulle lyssna.
What Happened to Goodbye kommer på svenska i maj, Du glömde säga hej då, och det skulle underlätta om Rabén & Sjögren lagt beslag på The Fault in our Stars och fixar en översättning till hösten. Annars är samarbete över förlagsgränserna fint. Johanna Lindbäck ligger ju på Rabén och Sjögren så hon kan få vara moderator.
Bra så?
Hur skulle mässan kunna bli extra fantastisk för dig?
The Education of Hailey Kendrick
av Eileen Cook
Hailey Kendrick är en duktig flicka. Sköter skolan, har siktet inställt på Ivy League, är en drivande kraft i elevrådet, har ett stabilt förhållande med sin pojkvän Tristan och är allmänt omtyckt.
Men när det enda mörka molnet på himlen en kväll blir överhängande gör hon något (som involverar en staty och en kille som inte är hennes pojkvän) som vänder upp och ner på den trygga ordningen.
Plötsligt är hon persona non grata och Tristan vill inte veta av henne. Dessutom måste hon städa klassrum med en dryg kille som tror att han förstår henne.
Det här är visserligen snobbig internatskolemiljö, men inte i närheten av Frankie Landau-Banks. Inte lika vasst, inte lika smart, inte lika roligt. En snäll lyckligt-slut-bok som är trivsam men inte så originell eller minnesvärd.
Duktig flicka försöker bli sedd av sin pappa. Kille tar med duktig flicka på äventyr hon missat när hon varit upptagen med duktig-saker. Ja, det kanske är precis vad Eli gör, men han gör det så mycket bättre.
Slutomdöme: läs den om du vill, men läs hellre The Disreputable History of Frankie Landau-Banks (E. Lockhart) och Along for the Ride/Mycket mer än så (Sarah Dessen).
Men när det enda mörka molnet på himlen en kväll blir överhängande gör hon något (som involverar en staty och en kille som inte är hennes pojkvän) som vänder upp och ner på den trygga ordningen.
Plötsligt är hon persona non grata och Tristan vill inte veta av henne. Dessutom måste hon städa klassrum med en dryg kille som tror att han förstår henne.
Det här är visserligen snobbig internatskolemiljö, men inte i närheten av Frankie Landau-Banks. Inte lika vasst, inte lika smart, inte lika roligt. En snäll lyckligt-slut-bok som är trivsam men inte så originell eller minnesvärd.
Duktig flicka försöker bli sedd av sin pappa. Kille tar med duktig flicka på äventyr hon missat när hon varit upptagen med duktig-saker. Ja, det kanske är precis vad Eli gör, men han gör det så mycket bättre.
Slutomdöme: läs den om du vill, men läs hellre The Disreputable History of Frankie Landau-Banks (E. Lockhart) och Along for the Ride/Mycket mer än så (Sarah Dessen).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)