Om lässvackor

Den senaste tiden har jag läst om lässvackor. Folk har dem. Har inte tid/lust att läsa. Annika är en av de drabbade och den här helgen handlar hennes bokbloggsjerka om fenomenet och vad man gör för att ta sig ur det. Kolla in de deltagande bloggarna för att se deras tips!

Jag ska inte komma med några egna tips för jag vet ärligt talat inte vad som är bäst. Tvinga sig att läsa eller vänta ut olusten? Läsa lättsamt eller läsa utmanande? Läsa om eller läsa nytt? Förmodligen passar olika lösningar för olika människor.

Min inställning är för övrigt att det är okej att inte läsa. (Jag är en skam för hela bibliotekariekåren.) Det är okej att ha/ta en lässvacka. Stressa inte så mycket över det. Om man ser till hela livet, vad spelar några veckor eller månader för roll? Om vi har andra saker som berikar våra liv - musik, vänskap, kärlek, jobb, Tumblr - kan vi pausa läsningen och förlita oss på att lusten återvänder.

Lätt för dig att säga! Har du ens haft en lässvacka?!

Eh... Jag vet inte. Jag har faktiskt bläddrat igenom mina bokböcker/läsdagböcker (nästan femton års data är en otrolig källa till statistik) och försökt se hur långa luckor jag haft mellan det att jag stängt en bok och öppnat nästa. Oftast har det inte gått mer än en dag, absolut högst en vecka, men det finns några undantag på tre veckor upp till en knapp månad. Aldrig mer än en månad dock.

Det jag försöker minnas är om jag upplevde dessa längre perioder som svackor. Kändes det onormalt att inte ha en bok på gång? Vad gjorde jag istället? Kände jag inte för att läsa eller var jag upptagen med annat? Läste jag om Harlequinromaner som inte kom med i statistiken?

Jag kan inte minnas att jag angstade över de boklösa perioderna. (Med reservation för att mitt minne inte är det mest pålitiga och att jag kanske efterhandskonstruerar för att verka avslappnad i mitt förhållande till läsning.) Jag tror att det beror på att jag inte bloggade på den tiden och att lässvackor i första hand är ett bokbloggarfenomen. Vi lever med läsningen på ett mer intensivt sätt och reflekterar över den på ett annat sätt än de flesta vanliga läsare. Även om jag alltid levt med läsningen är det först nu jag tänker i termer av lässvackor.

Att bokblogga gör dessutom att en period utan läslust påverkar mer än vårt allmänna välbefinnande eller vårt välbefinnande i ännu högre grad eftersom bloggandet är läsningens förlängning. Det blir mer kännbart att ha en period utan läsning för att bloggandet blir lidande och bloggandet är också en viktig del av oss. Därför blir den "normala" läsarens "Oj, jag har visst inte läst en bok på några veckor!" för bokbloggaren en svacka. Prestationskrav. Identitetskris.

Så på sätt och vis är lässvackan en bokbloggaraccessoar. Tillsammans med TBR-högen, köpstoppet och den konstanta stressen över att aldrig hinna läsa alla böcker. Jag menar inte att på något sätt nedvärdera eller raljera över lässvackan; det är lite fint att läsningen är en så viktig del av våra liv att något känns allvarligt fel när den delen inte funkar som den brukar. Men samtidigt... OH MY GOD, BEHÖVER VI EN SAK TILL ATT STRESSA UPP OSS ÖVER?!