Bohemia flyttar in med sin mamma på Georgiana Street 33 i London. Om man ska gå efter hur deras liv sett ut förut är det dock högst tillfälligt och bara tills mamman hittar en ny kille.
I huset finns också sjuttonåriga Sam som försöker försvinna och vara ensam. Det går inte jättebra när gamla Isabel lägger näsan i blöt och den oavbrutet pratande Bohemia är i desperat behov av en vän.
Valentine brukar skriva om barn och ungdomar som av olika anledningar får ta hand om sig själva och/eller sina föräldrar. Med tioåriga Bohemia har hon kanske skapat det mest hjärtekrossande livsödet hittills. Men samtidigt inte. För Valentine har ett sätt att berätta som gör att det aldrig blir totalt förkrossande och eländigt även om man vill fånga in Bohemia, ge henne ett bad, några stadiga mål mat och bädda ner henne i en skön säng med nymanglade lakan.
Jag gillar Myrstacken för allt det jag gillar med Jenny Valentine. Tilltufsade karaktärer, fyndiga formuleringar i all enkelhet och så en liten hemlighet (här vad som fått Sam att fly sitt gamla liv) som spetsar till vardagen.
Ett favoritstycke när Bohemia precis mött en svampfärgad man och sen ser en kvinna:
Jag såg direkt att hon var hans fru för hon såg också ut som en svamp. Det kanske blir så när man blir gammal. Man vaknar en morgon och plötsligt är ljusbrunt ens favoritfärg.
En större hemlighet finns i den här boken (som kommer på svenska senare i år) - den om vad som hände med Cassiel Roadnight.
Chap är ingen och har ingen, men när han misstas för att vara någon, den försvunna Cassiel Roadnight, börjar han fundera på hur det skulle vara. Att ha ett namn. En familj. När han gör mer än att fundera och faktiskt upptas i familjen Roadnight blir det problem. Inte för att de upptäcker att han inte är Cassiel utan för att de bär på hemligheter.
Först bryr jag mig mest om vad som hänt med den verkliga Cassiel Roadnight och mindre om fejk-Cassiel. Sen bryr jag mig lite mer om Chap. Sen bryr jag mig egentligen inte om någonting alls. Vilket känns trist att medge, men allt känns lite "meh, kunde lika gärna klara mig utan". Jag tror att mysteriedelen/spänningsbiten blir för stor för mig. I tidigare Valentine-böcker har den aspekten tillfört något, urnan på taxikontoret och fotot från främlingen, men här blir det lite för mycket för mig.
Eftersom romantisk kärlek inte är all kärlek i denna världen vill jag lämna er med en av mina favoritpassager från boken.
Grandad said he loved me only once. [...] Just because he didn't say it before though, doesn't mean I didn't know it for a fact, like I knew that water was made of hydrogen and oxygen, like I knew that cats could climb trees. Grandad loved me in the books he chose to read to me. [...] In the key round my neck that meant I could go wherever I wanted and he'd always trust me to come back.
Jag läste Hitta Violet Park i höstas och tyckte mycket om den så nu är jag sugen på att läsa mer av henne. Jag skriver upp dina tips på lånalistan på biblioteket.
SvaraRaderasv: Vad kul att du gillade den, jag har också lite av en crush på Lucas. :)
SvaraRaderaJag håller med ang Landons identitet, väldigt lätt att lista ut, men jag tyckte ändå det var lite roligt att vänta på att Jaqueline skulle förstå det. :)