Efter mitt neggande om dagens New Adult för några veckor sen känns det inte mer än rätt att säga några positiva saker också. Jag har läst Tammara Webbers bok Easy, en bok många klassar som New Adult.
Egentligen är det en rätt så sanslös bok. En blandning av info om självförsvarstekniker och sexuella övergrepp å ena sidan (boken börjar med ett våldtäktsförsök) och ångande swoon å den andra (huvudpersonen har just kommit ur ett långt förhållande och dras till två killar). En blandning som kulminerar i en scen där man diskuterar våldtäkt och hur het den manliga huvudkaraktären är. Men jag är pro swoon och jag kan inte gärna tala illa om en bok som försöker säga något vettigt om våld mot kvinnor så jag köper det.
Mest för att Lucas är het.
Han har de typiska attributen vi förknippar med en NA-kille. Meningsfulla tatueringar, ett mörkt förflutet, vissa våldsamma impulser och en motorcykel. Men han är gullig. Och löjligt perfekt.
Jag har haft väldigt låga förväntningar på Easy orsakade dels av en fruktansvärd synopsis som inte tilltalade mig ett dugg (den finns i olika versioner och baksidestexten är helt annorlunda) och dels det faktum att så många gillar den (alltid ett illavarslande tecken). Så boken behövde inte göra mycket för att överträffa förväntningarna, men den ansträngde sig ändå. Den engagerade, underhöll och fick mig att swoona lite.
(Och titta på omslaget! Så känsligt och romantiskt, gnugga näsor - röra vid ansikte - nästan kyssas, i jämförelse med låt-oss-pressa-våra-halvnakna-kroppar-mot-varandra-traditionen som annars är NA:s signum.)
Easy var den första NA boken jag läste & jag gillade den även om den var rätt förutsägbar. Efter den har jag lyckats plocka upp hur många NA böcker som helst som handlar om våldtäkt, misshandel, mobbning osv. till den milda grad att jag undrat flera ggr om det är "obligatoriskt" med nåt elände i alla NA böcker? Blir ganska tung läsning men å andra sidan fastnar jag lätt i sådana berättelser...(kanske har att göra med att jag under några år bara läste memoarer)
SvaraRaderaVisst kan man gilla även förutsägbara böcker. Om det inte blir för löjligt uppenbart. Här är jag t.ex glad att Webber inte drog ut på Landon&Lucas-dramat FÖR länge, för det visste jag ju hur det skulle sluta redan när jag läst synopsisen.
RaderaKanske är eländesfokuset i NA en "barnsjukdom" som försvinner med tiden. Ungdomsböcker brukade också vara betydligt mer problemfokuserade men nu finns större variation. Om NA fortsätter att utvecklas kommer förhoppningsvis fler nyanser även där när författarna blir bättre och inte behöver ta till storsläggan för att banka fram känslor hos läsarna.