Om en bok: CODE NAME VERITY

Jag betygsätter inte böcker. Om ni vill veta vilka böcker jag verkligen tycker om ska ni leta efter ord som "den här boken fick mig att gråta" eller "den här boken har jag lånat och läst men vill äga". Högre lovord än så finns inte i min bok. Och Code Name Verity? Om Code Name Verity säger jag båda delar.

Det går långsamt till en början. Mitt läsmönster såg ut ungefär så här: läsa tio sidor - somna - vakna till - försöka läsa igen - klara en halv sida - slumra till - vakna - ge upp. Det upprepades några gånger. Men när jag började närma mig 200 sidor hände något och jag var inne i flytet, ville inte sluta. Det är verkligen en bok som växer ju fler pusselbitar som faller på plats.

Det är också en bok vars handling det är svårt att säga något om. Ju mindre man vet desto bättre. Samtidigt kan det kanske vara ett hinder för många att inte veta så mycket? Hur vet man om det är värt att läsa? Själv visste jag i stort sett ingenting annat än att den utspelar sig under andra världskriget och att den skulle vara fantastisk. Ja, det stämmer. Mer behöver du inte veta. Läs den ändå! Skynda, skynda!

Om jag ändå ska försöka säga något om handlingen: till sin form är boken en redogörelse nedtecknad av en brittisk agent. Hon har hamnat i tyskarnas händer i en liten stad i Frankrike och för att köpa sig tid från den oundvikliga avrättningen går hon med på att berätta vad hon vet om kriget. Men medan tyskarna förväntar sig koder och koordinater och detaljer om det brittiska flygvapnet berättar agenten om en vänskap som för henne är tätt sammanvävd med vad hon vet om kriget. En vänskap som kanske aldrig funnits om det inte vore för kriget.

Jag läser sällan historiska romaner. I min negativa bild av dem innehåller de alldeles för många beskrivningar för att författaren gjort all denna research och måste visa upp allt hen lärt sig. Det blir sällan underhållande. I Code Name Verity finns också beskrivningar och man förstår att Elizabeth Wein varit noga med detaljer, men det blir aldrig störande för mig, allt har sin plats.

Och tårarna. Tårarna. Det är en lurig bok. Jag tror inte att den påverkar mig så starkt, men så gör den det ändå. Smyger sig på flera timmar efter att jag lagt den åt sidan och går till attack tills tårarna sprutar.

Jag lånade Code Name Verity och har läst den en gång. Nu vill jag köpa den och återvända till i många år framöver.

Utflykt till Engelsfors

I följande text utgår jag ifrån att jag är den sista personen i världen som läst Cirkeln och Eld och berättar inte om handlingen utan mer om mina personliga intryck. Vill du trots allt läsa mer om handlingen så kan du garanterat hitta sådan information på andra platser. (Har du läst Cirkeln men inte Eld så kan du utan problem läsa inlägget utan att utsättas för ovälkomna spoilers.)

Trogna läsare av den här bloggen vet att det mest övernaturliga jag läser om är killar som är lite too-good-to-be-true. Så att läsa böcker om häxor är som att göra en litterär utflykt. Men att läsa Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är ändå inte ett superexotiskt resmål där jag kastas ut i djungeln och inte vet namnet på en enda sak jag ser. Jag känner igen mig i Cirkeln och Eld. De har ingredienser från böcker jag brukar läsa och Engelsfors är i stort sett som samhället där jag växte upp.

Jag läste Cirkeln i somras och blev inte totalt förälskad. Jag fastnade inte direkt för någon av karaktärerna, identifierade mig inte mer med någon trots eller på grund av det stora antalet karaktärer. Jag tyckte att de tog det ganska bra ändå att plötsligt upptäcka att de var häxor och hade ansvaret för att förhindra apokalypsen. Nästan lite för bra.
   Det jag gillade mest var den "verkliga" sidan. Beskrivningen av ett trångt och trångsynt samhälle. Ungdomar utan jobb och framtidshopp. Ledan och tristessen. Tomma butikslokaler.
   Känslan var att boken väldigt mycket var en inledning. Vilket den också är. Först kändes bokens inledning lång och sen kändes hela boken som en inledning och när den kom fram till slutet tänkte jag: "Aha, det är nu det börjar."
   Men jag sträckläste. Alla författare som skriver på ett sätt att man inte vill sluta läsa förtjänar ett speciellt pris. (Och hur skriver de egentligen? Det är inte som andra författarsamarbeten där det är tydligt markerat att de skriver olika kapitel och karaktärer...)

Tanken var inte alls att jag skulle läsa Eld redan nu. Men när jag gjorde en närstudie av ungdomshyllorna på högskolans bibliotek stod den där, ny och fräsch och tjock. Så jag plockade med mig den. Och gillade mer än Cirkeln. Det är nu det börjar.

• Jag gillade att höra mer från en häxa som inte hade någon röst i Cirkeln (precis som jag gillade att inte höra henne då).
• Positiva Engelsfors är typ det läskigaste jag någonsin läst om. (Dessutom tyckte jag det var kul att PE = P.E. = physical education (två hemska saker) och att allt kulminerade i gymnastiksalen.) Nej, det är inte fel att tänka positivt. Jag behöver definitivt bli bättre på det, men det är som Linnéa säger vid något tillfälle att det är en sak att påminna sig om de ljusa sakerna och något helt annat att låtsas att det mörka inte finns.
• En cool bibliotekarie! (En kompis till mig noterar alltid hur revisorer framställs i fiktionen och jag kollar alltid efter bibliotekerier.)
• Det där som händer drygt 400 sidor in i boken? Jo, min hjärna är också på väg att explodera när den försöker hänga med.
• Dessutom... Blåmesen?

Okej, vill du läsa mer traditionella recensioner och veta mer om handlingen så kan du hitta info i princip överallt. Det här var mina unika och personliga intryck.

Nyckeln kommer snart va? Det är väl egentligen DÅ det börjar...

Darlah - 172 timmar på månen

av Johan Harstad

I rymden kan ingen höra dig skrika.


Ursäkta, men hur rysningsframkallande är den meningen? Och boken i övrigt?
Nog för att jag är lättskrämd ibland och kommer på att The Woman in Black inte är någon bra idé om jag hoppar en meter upp ur biostolen när jättevovvarna kommer i Hunger Games eller Michael Fassbender skriker på Carey Mulligan i Shame, men jag tror inte att det bara var jag som tyckte det var småläskigt med Johan Harstads månresa.

Att ta med tre tonåringar och åka till månen låter inte som den smartaste idé NASA någonsin haft. Men de behöver goodwill och pengar för att kunna undersöka... något... på månen. Man har fått indikationer på att det finns något på månen som inte borde finnas där. (Det låter fortfarande inte lysande att skicka folk till månen.) Vid ett superhemligt möte i Washington kläcks idén att hålla ett lotteri för planetens ungdomar där tre utvalda inte ska få besöka Willy Wonkas chokladfabrik utan spendera 172 timmar på månen. Kul? Ofarligt? Ingenting av det ska det visa sig.

Mia från Norge är absolut inte intresserad, men en vinst skulle kunna vara bra PR för hennes och bandets musikkarriär. Antoine från Frankrike behöver något nytt att fokusera på. Att stalka sitt ex håller inte hur länge som helst. Midori från Japan vill komma undan de kulturella begränsningar som väntar henne på hemmaplan. New York är målet men en omväg via månen kanske är medlet?

Så det här är smårysigt och läskigt och inte alls vad jag förväntade mig av handlingen. Absolut en bladvändare. När jag väl kommit över sträckläsningströskeln var det inte roligt att behöva pausa för andra saker. Och den funkar uppenbarligen helt okej även om man inte är intresserad av science fiction, men förmodligen lika bra om man är det.

Vill du läsa norskt i år är Darlah ett bra alternativ.

KURIOSA: Boken kom i år ut på engelska och då har handlingen flyttats fram några år i tid för att behålla känslan av inte alltför avlägsen framtid. I min svenska översättning äger månfärden rum redan i sommar.

Hungerspelen igen

Jo, nu har jag läst hela trilogin. Det är en vecka sen jag läste tredje boken, Revolt, och jag har lagt serien bakom mig ganska bra bortsett från att jag haft den i huvudet för att skriva några ord.
Här kommer några allmänna funderingar:

Varför är det så sträckläsningsvänligt?
   Handlingen är naturligtvis spännande (även om det gick lite långsamt för mig speciellt i Fatta eld och Revolt när de nya spelplanerna för handlingen skulle förklaras och jag vet inte om jag någonsin helt greppade hur spelplanen i kuvningen funkade) men framförallt är det rent praktiskt svårt att sluta läsa.
   Kapitlen har inga naturliga pauser, inbyggda mellanrum i texten, och varje kapitel avslutas med någon sorts cliffhanger. Så man luras helt enkelt att läsa vidare.

Namnen underlättar att ställa sig över eventuell genusproblematik.
   I en framtid där få av karaktärerna har namn som levt kvar från vår tid (Johanna, Effie, Darius) känns de flesta namn som unisexnamn. Jag ser inga mönster i namn för män respektive kvinnor, som att tjejnamn slutar på -a till exempel, och när man inte förknippar ett namn med ett visst kön rubbas också vilka förväntningar man har av personen.
   Okej, det här är en teori som behöver tänkas igenom en smula och exemplifieras innan den håller för en kandidatuppsats eller så, men det var en sak jag funderade på.

En tredje och mycket mindre komplicerad sak jag tar med mig från läsningen:
det vore nice med någon som håller om en när man drömmer mardrömmar. Det slår någon som klättrar in genom fönstret och stirrar på en när man sover. IMO.

Hungerspelen

24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.

Rätt så catchy tag line det där.
Kan jag tycka rent objektivt.
Men för mig personligen var det nog snarare så att den höll mig borta. För om jag ska gå med hjärnan säger den efter att ha läst baksidestexten: "Gå vidare, ta en annan bok."
och enda anledningen till att jag började läsa var att Johanna L på Bokhora skulle göra det och att serien verkar nämnas i varenda bokblogg jag läser. Rent grupptryck alltså.

Och är det inte konstigt det där? Varför man gillar en bok och inte?
För jag gillar ju det här. Trots att det utspelar sig i en framtid där världen som vi känner den har utplånats och människor med extrema peruker roas av att se ungdomar från sämre förhållanden slå ihjäl varandra. Utan att kunna sätta fingret på varför, mer än att handlingen driver med mig framåt, sida efter sida, kapitel efter kapitel, bok efter bok. Läsbegärsframkallande, läste jag någonstans. Oh, ja.

Jag gillar huvudpersonen Katniss som är så olik kvinnliga huvudpersoner i böcker jag brukar läsa. Hon är inte superverbal, velande, upptagen av sina egna tankegångar och funderingar. Hon har liksom inte tid med det. Hon behöver koncentrera sig på att överleva och hålla människorna runt omkring sig vid liv. Utom dem hon måste ta livet av. Vilket jag också gillar. Att hon inte står över det. Att när hon deltar i Hungerspelen gör hon vad som krävs.
Jag gillar också Peeta, den andra deltagaren från Katniss distrikt. Att han är den som kan uttrycka sig. Att han bakar. Och att han är rätt så värdelös att ha med sig på jakt, men rätt superb vad gäller mycket annat.

Så nu väntar jag bara på att den onda människan som lånade Revolt på biblioteket ska lämna tillbaka den så att JAG får läsa den. Ibland, får jag medge, är det jobbigt att behöva dela böcker med andra.