Om en bok: LOVE AND OTHER PERISHABLE ITEMS

av Laura Buzo

Jag läste om den här boken för att kunna skriva om den men skrev inte om den då heller. Så kan det gå. Men det är en av mina favoriter även om den inte fällde mig så totalt som jag hoppats på.

Om Amelia och Chris som jobbar extra i samma affär. (side note: insåg just att jag tagit på mig koftan med avigsidan ut) Hon är jättejättekär. Hon är också 15 och han är 21. De är på helt olika ställen i livet och skulle förmodligen aldrig ha träffats om det inte vore för jobbet. I Amelias ögon (och kapitel) är Chris den här fantastiska, sofistikerade personen, men i Chris' dagbok får vi en kompletterande bild. Han bor hemma hos sina föräldrar, tänker fortfarande på sitt ex och är i desperat behov av förändring. Han behöver inte en femtonårig flickvän.

Men de blir vänner på något sätt. Pratar om böcker och feminism. Har sin lilla bubbla av ömsesidig... beundran? Idealisering?

Och allt är väldigt australiskt och bra.

Chans att jag läser om: jättestor. Seriöst. Den förtjänar bättre.

Så här skrev jag en annan gång i ett inlägg jag hittade bland mina utkast:

Det känns nästan lite fånigt att säga att en bok känns så verklig, men så känns det här. Det är inte rosenskimrande och perfekt.

OK, det var några ord från mig nu och då. Vi får se om mitt framtida jag vill bidra efter en eventuell tredje läsning.

Om en bok: VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

Hanna och Jens befinner sig på helt olika ställen i livet. Hanna är på väg att avsluta ett kapitel (och ser sååå fram emot nästa). Jens har nyss, verkligen just precis nyss, avslutat ett helt annat och försöker komma på fötter i det nya.

Rent geografiskt befinner de sig dock på samma plats. Den där kvällen de träffas hamnar de faktiskt så nära varandra man bara kan komma och sen... Ja, sen är det en smula besvärande när de upptäcker att de liksom inte blir av med varandra. Men samtidigt fint ju? Och pirrande och fantastiskt och lovande? Och när de är där tillsammans kanske de andra avstånden inte spelar så stor roll. Eller?




Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har tillsammans skrivit en bok om kärlek i crossoverland. För mig har det här samarbetet alltid verkat så logiskt för jag tycker att författarna har mycket gemensamt i sitt sätt att skriva. Roligt, fräscht, smart, dialogskickligt.

Så det borde ju fungera utmärkt att förenas i en bok.
Det skulle också kunna bli tårta på tårta.

Nu kan tårta på tårta vara underbart (till exempel fryst halloncheesecake på kladdkakebotten) eller så kan det bli lite tröttsamt (som när man fikar varenda dag under en vecka). I det här fallet hamnar det någonstans emellan. Det finns ett flyt och en samstämmighet mellan berättarperspektiven samtidigt som jag aldrig riskerar att blanda ihop vem som är vem, rösterna skiljer sig trots allt åt. Det roliga, smarta och fräscha finns där. (Dialogerna kommer jag till för det här kan bli en evighetslång epistel.) Men samtidigt infinner sig en viss trötthet. För mycket tårta. Under en period står det mesta och stampar eftersom Jens och Hanna inte riktigt vet hur de ska gå vidare. Det blir en del upprepningar dels inom kapitlen när allt ska analyseras, återupplevas och sugas på, och dels mellan när den ena karaktären ska kroka i den andra. Och jag älskar upprepningar precis som jag älskar tårta, men jag blev lite trött.

Dialogerna! Det pratas i den här boken. Och det pratas fascinerande nog om totalt ointressanta saker. Totalt ointressant retande av Jens för hans fotograferande och musiksmak. Totalt ointressant (och odrägligt) nyförälskat nojsande på café. Om det inte vore för att allt det här gestaltar Jens och Hannas trevande steg in i kanske-något-mer där de nosar på varandra.
Så många gånger i böcker känns det som att varenda samtal handlar om något Viktigt eller Driver Handlingen Framåt. Naturligtvis finns det sånt i den här boken också, men det är intressant hur mycket som inte är av den varan. För hur många samtal har vi inte som handlar om totalt oviktiga saker men ändå säger så mycket om vilka vi är och hur vi interagerar med varandra?

De totalt oviktiga samtalsämnena är också ett exempel på det Bjärbo och Lindbäck är så omtjatat bra på. Det vardagsnära. Detaljerna som gör allt levande. Menskläder och extratandborstar. Mandeltårtor och psykbryt på ICA.

Mer då? Karaktärerna. Hanna är 18 och Jens är 24. Och jag upptäcker att jag fastnar lite mer för Jens historia när det kommer till delarna av deras liv som inte går in i varandra. Egentligen har jag närmast noll och ingenting gemensamt med honom, men det kanske är ett mognadstecken att jag finner hans situation mer fängslande än Hannas. (Hanna förresten, naturligtvis är det inte Lovisa som är din bästis! Vem är det du berättar allt för? Vem är det du planerar att åka till Paris med? Kom igen!)
Man får en bra bild av vilka de är här och nu, i den här tidsperioden där deras liv krokar i varandra, men jag kan sakna lite bakgrund. Mer Jens och Kajsa. Mer Märta. Vem är Märta? Jag vet typ ingenting om Märta mer än att hon gillar inredning och har en lillebror som inte direkt tillför något. Hur känner hon Hanna?

Vi måste sluta ses på det här sättet skulle kunna ta så många vägar och jag är glad för varenda en av dem den inte tar. För att vara luddig. Jag är helt tillfreds med händelseutvecklingen. Makes total sense. Slutet är helt okej. Och sen en epilog. Epiloger är alltid knepiga (lex "Nineteen Years Later") och just den här hade jag personligen kunnat klara mig utan, men jag förstår att andra kan behöva den.

Vad jag kan behöva mer av är den här typen av böcker. Ung vuxen i den vuxnare änden av skalan. Böcker som känns men samtidigt är trivsamt underhållande. När tjugoplusåren ska skildras i böcker görs det ofta av debuterande tjugoplussare och allt ska helst vara lite svårt. Eller så ser åldrade författare tillbaka på något nostalgiskt skimrande. Men det är inte vad jag behöver. Det här är vad jag behöver. Om Bjärbo och Lindbäck återvänder till Jens och Hannas värld och låter oss lära känna Manny och Märta bättre så är inte jag den som protesterar. Mer Kajsa också för den delen. Och så Rut då. Men det är en helt annan historia.

----------------------------------------
Det är här någonstans jag ska berätta att Gilla Böcker skickade mig ett ex av den här boken i hopp om att jag skulle skriva några rader. Och tänk, det gjorde jag!

Om en bok: Becoming Bindy Mackenzie

a.k.a. The Betrayal of Bindy Mackenzie (AUS)
a.k.a. The Murder of Bindy Mackenzie (US)

av Jaclyn Moriarty (a.k.a. en av de intressantaste författarna du inte läser)

Bindy Mackenzie är smart. Sjukt smart. Dessutom är hon vänlig nog att dela med sig av goda råd till sina skolkamrater. En annan hobby hon har är att transkribera samtal hon snappar upp. Hon är kvick vid tangenterna.
Bindy Mackenzie är dock inte någon tonåring, tacksåmycket. Inte heller är hon omtyckt, något som blir tydligt när skolans nya påhitt, Friendship and Development, drar igång och tvingar eleverna att varje vecka umgås i konstruerade vänskapsgrupper tänkta att hjälpa dem genom tonårstidens kaos.
Ingen i Bindys grupp gillar henne. Upptäckten gör att något brister i Bindy och hon går till en märklig attack mot sina gruppvänner. Sen tappar hon greppet totalt.
Men vad beror hennes okaraktäristiska beteende egentligen på? Är det så att Bindy håller på att krokna under kraven på perfektion som hängt över henne hela livet, eller är det någon som långsamt håller på att förgifta henne?

Jag har tidigare läst de två första delarna i den här fristående serien böcker om Ashbury och Brookfield. Bindy Mackenzie har skymtat förbi där. Hon har inte varit en karaktär man gillat, annat än som en stunds comic relief, så det är ett spännande val att göra henne till huvudperson i denna väldigt märkliga bok. Man gillar inte precis Bindy här heller. Först. Sen kan man inte låta bli.

Precis som övriga böcker i serien består boken av olika dokument och en viktig del utgörs av Bindys dagboksanteckningar från tidig ålder. Här får man ökad förståelse för Bindy och dessutom guldklimpar från Bindy, 8 år, som upptäcker Faulkner och läser Stolthet och fördom: "I don't know what prejudice is yet, but Jane Austen seems quite witty." och nioåriga Bindy som kommenterar Ulysses. "I think a good editor might have made a world of difference to this book."

Tonåriga Bindy Mackenzie är awkward och socialt otränad. Hon har alltid varit fokuserad på skolan, på att prestera. Men hon är inte den klassiska YA-tjejen som stått lite utanför och betraktat men sen blir uppsvept av coola kompisar och visar sig vara helt perfekt normal och cool hon också. Riktigt så smidigt går det inte här och det är uppfriskande.

Becoming Bindy Mackenzie känns svårare än de tidigare böckerna och är bra mycket konstigare. Länge känns det segt eftersom jag inte riktigt vet vad som är på gång. Så vill man trots den starten läsa alla nästan 500 sidor? Jo, det vill man ju. För när bitarna i det intrikata och skruvade pusslet börjar falla på plats är det kul. Men vill du bekanta dig med Moriarty skulle jag ändå rekommendera en mjukare start med Celia eller Cassie.

Om en bok: THE DIFFERENCE BETWEEN YOU AND ME

av Madeleine George

Jesse och Emily är två personer som är olika på alla sätt men ändå tillsammans. Typ. Åtminstone varje tisdag på bibliotekets oanvända handikapptoalett. För det de har gemensamt är att båda är tjejer och medan Jesse är väldigt ute ur den så kallade garderoben är Emily långtifrån redo. Dessutom har hon en pojkvän.
Det hemliga förhållandet börjar skava för Jesse och när de båda har olika åsikter om den stora lågpriskedjans inflytande över skolan och staden blir allt ännu mer komplicerat.

Det är sällan man läser om samhällsengagemang i contempo. I dystopier och annat finns det onda krafter att bekämpa, men i contempon ligger svårigheterna mest på det personliga planet. Och nu säger jag inte att jag vill tillbaka till 70-talets politiska problemböcker, men lite kul är det ändå att läsa om personer som tänker större.
Både Jesse och Emily vill vara med och påverka och förändra, även om de naturligtvis väljer olika metoder. Jesse vill göra världen till en bättre plats för alla misfits och affischerar skolan med sina budskap. Emily väljer de rätta kanalerna med elevrådsarbete, skolengagemang och volontärarbete som både ger henne en känsla av makt och kommer se bra ut på CV:t.

Men det handlar också om kärlek. I skissen till det här inlägget har jag skrivit "Angela & Jordan, pannrummet. Hålla handen i korridoren?" och hur många som förstår den referensen vet jag inte, men lite så kände jag att det var med Jesse och Emily. De har sina hemliga träffar och även om det känns åh så bra så känns det till slut ändå fel för Jesse. Att vara den som inte går att visa sig tillsammans med. Att vara någon som måste passas in i schemat. Vill man som läsare att Emily ska ta Jesses hand inför alla i korridoren? Räcker det att Emily älskar henne (vilket jag tror att hon gör) om hon inte är beredd att förändras? Och vad vill Jesse?

En ovanlig ungdomsbok och en ovanlig kärlekshistoria.

Om en julig bok: DASH & LILY'S BOOK OF DARES

Bok nummer två i min vintriga läsning är det tredje samarbetet mellan författarna Rachel Cohn och David Levithan. Dash & Lily's Book of Dares eller Dash och Lilys utmaningsbok som den heter på svenska.
Precis som i de tidigare två böckerna handlar det om två ungdomar i New York, en tjej och en kille där Cohn skriver tjejens kapitel och Levithan tar hand om killens. Men medan jag inte var något stort fan av de tidigare böckerna (Nick & Norah, Naomi & Ely) tycker jag om den här!

Allting utspelar sig dagarna kring jul på Manhattan och börjar när Dash hittar en anteckningsbok (från någon som heter Lily) inkilad bland böckerna i bokhandeln. När han öppnar den startar en jakt på ledtrådar bland hyllorna som sen utvecklas till en spännande bokväxling mellan Dash och Lily.

Hur skulle jag kunna låta bli att gilla en bok som börjar så? I en bokhandel? Med Dash som använder svåra ord, hatar julen och hysterin den för med sig och med avsikt gjort sig föräldralös över julen (inte genom mord dock, bara genom att utnyttja det faktum att hans föräldrar inte pratar med varandra).
Lily befinner sig i andra änden av skalan. Hon ÄLSKAR julen och är inte alls nöjd med att hennes föräldrar lämnat henne för att åka på en 25 år försenad smekmånad och till Fiji istället för att fira traditionell jul.
Bokväxlingen blir räddningen den här julen. Utmaningarna i boken tar dem till platser de aldrig skulle ha valt själva och de lär känna varandra via orden. Men ska de träffas i verkligheten och vad kommer att hända då?

Jag vet att många läste och gillade den här boken förra vintern eller ännu tidigare och nu när jag också gjort det kan jag bara instämma i att det är helmysig julläsning.

(Har du läst eller läser just nu eller vill läsa? Om du har Facebook så kan du diskutera boken med andra. Jag länkar till Tonårsboken som berättade det för mig så får du läsa mer och ta dig vidare därifrån om du är intresserad.) 

Om en bok: PIECES OF US

av Margie Gelbwasser



Så fin framsida, så fult innehåll.


Every summer, four young adults from two families - sisters Katie and Julie and brothers Alex and Kyle - reunite in the Catskills. Staying with their grandparents, picking berries, using their Russian names, falling in love ...it's an idyllic break from school, parents, and other troubles. By keeping their home lives secret and separate from the blissful summers, Katie and Alex hope to preserve their fragile romance. When the couple risks pursuing a real, year round relationship, disaster strikes. A damning video of Katie surfaces, stirring up shame, self-hatred, and mistrust that sends all four teenagers to a precarious breaking point.

Ja, jag ger er en standardbeskrivning från Adlibris för jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Pieces of Us. Jag förväntade mig en sorts sommarbok, men åt det svartare hållet. Och det är det. Bara så mycket mer svärta än jag var beredd på. Så mycket vidrighet och trasighet.


Boken pendlar mellan fyra röster och ingen av dem går att sympatisera med någon längre tid. Jag tror först att det ska vara Julie som är min karaktär, men det visar sig snart vara väldigt fel. Det är absolut inte Alex. Det är Katie ibland. Kanske Kyle mest. Kyle som är så trasig att han berättar om sig själv i andraperson.
Och mammorna! Mammorna som tävlar om vem som kan vara vidrigast. Jag tror att Katie och Julies mamma vinner den tävlingen.

Jag brukar hävda att jag inte gillar roliga böcker, men när jag läser böcker som den här inser jag att jag ÄLSKAR roliga böcker. För det finns ingenting roligt med Pieces of Us och det är heller inte avsikten. Det är en riktigt jobbig bok och inte alls vad jag vanligtvis brukar läsa. Men det är inte en dålig bok (tror jag inte, men jag har som sagt svårt att bedöma jobbiga böcker), bara fruktansvärd.

Om en bok: FORBIDDEN

av Tabitha Suzuma

Lochan älskar Maya. Maya älskar Lochan också. Så allt borde vara frid och fröjd, men istället är det ett problem. För Lochan och Maya är syskon.
Medan de drar ett tungt lass i hemmet och ansvarar för sina tre småsyskon angstar de över känslor som de vet är fel. Men vad är det egentligen som är så fel? Att de älskar varandra skadar väl ingen annan?
En svart och klibbig kärlekshistoria som omöjligt kan sluta lyckligt.

På schemat idag står två tunga böcker och grejen med jobbiga böcker är att jag har svårt att säga om de är bra eller inte.
På ett sätt antar jag att Forbidden är bra. Den får mig att sympatisera med det unga kärleksparet och uppleva en känsla av kallsvettig klaustrofobi av Lochans ångest. Men jag har också invändningar. Lochan och Maya turas om att berätta och deras röster låter inte alltid helt naturliga i mina öron. Det hinner också bli tjatigt med svartsjukan och det obligatoriska "vi får inte, men vi kan inte låta bli"-hattandet som är ett obligatoriskt inslag i historier om förbjudna relationer.

Lochan och Maya tror att de skulle ha hamnat i samma situation även om de haft mer "normala" familjeförhållanden, och, okej, ja , kanske, men nej. Att pressas in i en föräldraroll när en förälder sticker och den som är kvar dricker och sviker (what's up med alla pappor som sticker och lämnar sina barn hos instabila mammor förresten?) måste spela in. Den korta baksidestexten är väldigt förenklande. Att han är 17, gorgeous och med en lysande framtid framför sig är kanske sant, men han lider också av en stark social ångest som gör honom till en outsider som inte pratar med någon. Det spelar också in.

Men jag vill egentligen inte sitta här och förklara varför det blir som det blir (samtidigt som vissa teman oundvikligen tycks leda till att man gör det ändå). Jag är inte den som sätter ut varningstexter på böcker, men Forbidden kommer med en diskret "Not suitable for younger readers" på baksidan, så det gäller för den här som för alla, åtminstone tyngre, böcker - läs om du känner att du är redo för det.

Stacked och Andréa har också läst och bloggat om.

Om en bok: ADORKABLE

av Sarra Manning

Jeane Smith lever två liv. Ett där hon har en halv miljon följare på Twitter, bloggar, trendspanar för japanska tidningar, håller föredrag och är the Queen of Dorks. Ett där hon går i skolan, måste göra idiotiska bildprojekt, har en enda person att umgås med och ses som konstig i sina loppisfynd och udda val när det kommer till hårfärg.

Michael Lee trasslar in sig i båda de där liven vilket är totalt otippat. Han är the Golden Boy som alla gillar. Alla utom Jeane då som tycker att han är den mest ointressanta människan i det hav av ointressanta människor som skolan fylls av. Michael är inte så imponerad av Jeane heller. Är det nödvändigt att vara så konstig och är det nödvändigt att vara så elak?

:)

Det är kul att läsa en bok som låter internet ta så mycket plats. Många av oss tillbringar stor del av våra liv någon annanstans än där vi sätter våra fötter, men de flesta böcker jag läser innehåller väldigt lite virtuellt liv. Kanske för att författare vill vara mer tidlösa så att läsare kan läsa om fem år och inte sitta som frågetecken över vad detta Twitter egentligen är. Men vi vet vad Twitter är och vi kan känna igen oss i Jeanes överflöd av i-Produkter och behov av att kolla efter nya meddelanden det första hon gör när hon vaknar.

:(

• Inte på långa vägar tillräckligt mycket roller derby.  
• Mot slutet blir det lite eh...? och några plötsliga turer för att knyta ihop.
• Michael Lee är väldigt nice och väldigt vanlig, vilket är meningen, men han lämnar inte så djupa avtryck hos mig trots att han berättar vartannat kapitel. Men det är ju inte tänkt att vi ska bli ihop direkt och som motspelare i the Jeane Show fyller han och hans omskrivna kindben en funktion.

! Jeane är ett utropstecken hela hon. I sitt manifest (!) har hon punkter som "Don't follow leaders, be one." och "Quiet girls rarely make history." och lever efter dem. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och berätta vad hon vill. Dessutom har hon väldigt lite tålamod med människor som inte är som hon. Hon är inte gulligt quirky. Hon är jobbig och obekväm.

? Jeane lever på godis. Vilket är ditt favoritgodis?

Om en bok: Perfect Chemistry

Simone Elkeles berättar inte någon ny historia, men hon gör det rätt så underhållande.

Brittany Ellis, den perfekta tjejen från fina delen av stan. MEN under ytan kanske inte allt är så perfekt som hon vill få det att verka... Alejandro Alex Fuentes, värstingkillen man ska akta sig för, gängmedlemmen komplett med tatueringar och motorcykel. MEN under den kaxiga och hårda ytan vill han bara ta hand om sin familj och om allt såg annorlunda ut skulle han fortsätta till universitetet för han är smart.
Inte en chans att de ska bli mer än motvilliga labbpartners i kemi. Inte en chans.

Nej, det låter inte som det mest nyskapande man någonsin hört, men det blir ändå aldrig riktigt dåligt. Fast slutet och epilogen (epilogen! Spoiler, typ: Hallå Harry Potter!) blev nästan för mycket för kräkreflexerna. Och stereotyperna haglar naturligtvis.
Brittany och Alex berättar vartannat kapitel. Det är engagerande om så bara för stunden. Brittanys hemförhållanden. Alex kriminella liv. De ska brottas med föräldrar och kompisar och sina egna känslor.

Jag hade hört talas om den här boken förut men aldrig känt mig direkt sugen. Impulslånade på biblioteket. Och kan tänka mig att läsa något mer av Simone Elkeles. Mitt mjukryggade exemplar hade smakprov på uppföljaren, Rules of Attraction, som handlar om Alex bror och jag kan nog tänka mig att låna den också. Inte så ivrig att jag ställer mig i reservationskö, men jag skulle plocka om jag såg på hyllan. Bara för att ge ett hum om hur mycket jag gillar. Om man håller sina förväntningar på en låg nivå får man en helt okej läsupplevelse.

Om en bok: Tangled

Ibland, men inte särskilt ofta längre tack vare/på grund av alla boktipsande bloggare, lånar jag hem en bok jag aldrig hört talas om. Så var det med Tangled som jag hittade på Global.

Jag hade dock hört talas om författaren. Carolyn Mackler har tillsammans med Jay Asher skrivit facebookfuturismen Personer du kanske känner som snart kommer på svenska, och dessutom en prisad och risad bok som heter The Earth, My Butt, And Other Big Round Things.

Tangled är det första jag läser av Mackler.

Allting börjar i paradiset. Jena, Dakota, Skye och Owen är alla där och det är där deras liv liksom går in på samma vägsträcka. Vare sig de krokar i varandra aldrig så lite eller alldeles för mycket påverkar tiden på semesterorten hur de går vidare.

Mycket mer kan jag liksom inte säga. Det är upp till läsaren att upptäcka exakt hur de här personerna trasslar in sig i varandra och hur de ser på det. Alla får varsitt kapitel. Owen är nog min favorit. Med Dakota som tvåa. Men det är intressant att se speciellt Jena som hon ser sig själv och hur hon ses av andra.

OK, det här är förmodligen totalt intetsägande. Vad vill du veta? Om du ska läsa boken? Den är inte dålig. Inte heller superbra. Den kommer kanske inte att förändra ditt liv, men det är å andra sidan höga krav att ställa på en bok. Om du vill läsa en bok med flera olika berättare, alla med sina egna problem, som har sina separata liv men också saker gemensamt. Då ska du läsa. Jag kan också fresta med hångel, svek, slagsmål, självmordstankar och ett läger det känns fullt begripligt att man vill fly från.

Suck. Så svårt det är ibland. Jag tar lite hjälp av E. Lockhart som säger så här i sin blurb på bokens baksida: "Tangled reminds us why we're alive and what we might mean to one another if we'd only reach out."
Så kan man se det. Och sen blir man yr i huvudet av tanken på hur många människor vi har omkring oss och hur få av dem vi kommer nära. Och hur stor skillnad det kan bli om man kommer nära, om så bara för en kort tid.

Darlah - 172 timmar på månen

av Johan Harstad

I rymden kan ingen höra dig skrika.


Ursäkta, men hur rysningsframkallande är den meningen? Och boken i övrigt?
Nog för att jag är lättskrämd ibland och kommer på att The Woman in Black inte är någon bra idé om jag hoppar en meter upp ur biostolen när jättevovvarna kommer i Hunger Games eller Michael Fassbender skriker på Carey Mulligan i Shame, men jag tror inte att det bara var jag som tyckte det var småläskigt med Johan Harstads månresa.

Att ta med tre tonåringar och åka till månen låter inte som den smartaste idé NASA någonsin haft. Men de behöver goodwill och pengar för att kunna undersöka... något... på månen. Man har fått indikationer på att det finns något på månen som inte borde finnas där. (Det låter fortfarande inte lysande att skicka folk till månen.) Vid ett superhemligt möte i Washington kläcks idén att hålla ett lotteri för planetens ungdomar där tre utvalda inte ska få besöka Willy Wonkas chokladfabrik utan spendera 172 timmar på månen. Kul? Ofarligt? Ingenting av det ska det visa sig.

Mia från Norge är absolut inte intresserad, men en vinst skulle kunna vara bra PR för hennes och bandets musikkarriär. Antoine från Frankrike behöver något nytt att fokusera på. Att stalka sitt ex håller inte hur länge som helst. Midori från Japan vill komma undan de kulturella begränsningar som väntar henne på hemmaplan. New York är målet men en omväg via månen kanske är medlet?

Så det här är smårysigt och läskigt och inte alls vad jag förväntade mig av handlingen. Absolut en bladvändare. När jag väl kommit över sträckläsningströskeln var det inte roligt att behöva pausa för andra saker. Och den funkar uppenbarligen helt okej även om man inte är intresserad av science fiction, men förmodligen lika bra om man är det.

Vill du läsa norskt i år är Darlah ett bra alternativ.

KURIOSA: Boken kom i år ut på engelska och då har handlingen flyttats fram några år i tid för att behålla känslan av inte alltför avlägsen framtid. I min svenska översättning äger månfärden rum redan i sommar.

Will Grayson, Will Grayson

av John Green & David Levithan

Två killar - samma namn. Will Grayson och Will Grayson. Och så Tiny Cooper förstås som länken mellan.
Will Graysons metod för överlevnad är att göra så lite väsen av sig som möjligt och inte bry sig.
Will Graysons metod för överlevnad är att ta sina anti-depressiva och chatta med sin internetförälskelse Isaac.
Tiny Cooper är made of awesome.

Så här är det, jag dyrkar John Green. David Levithan är okej. Jag gillade Ibland bara måste man, men idag minns jag knappt vad den handlar om. Jag är inte helsåld på hans samarbete med Rachel Cohn. Men han växer. Jag tyckte om både En bit av mig fattas och The Realm of Possibility. Och det här är min favorit av hans böcker hittills.
  Jag gillar hans will grayson (jag köper till och med att han inte använder versaler). Jag gillar hur han skriver om att leva med depression och att det inte finns något enkelt botemedel. Jag gillar relationen mellan Will och hans mamma. Och slutet. Oh my. Jag öppnade det nyss för att kika lite och tårarna vällde upp över finheten.

John Green. John Green är suverän på inledningar, se nedan. John Green uppfann Tiny Cooper. Tiny Cooper som är kär i kärleken och sätter upp en musikal om sig själv. John Green har också skapat en Will Grayson som jag inte riktigt kan sätta ord på varför jag gillar. Han är så... Ja. Och när han får se sig själv som andra (Tiny) ser honom... Ja igen.

Råkar du vara en av dem som inte läst Will Grayson, Will Grayson/Den andre Will Grayson så tycker jag att du ska ändra på det.

featuring: en katt som lever och är död
smakprov:
chapter one
When I was little, my dad used to tell me, "Will, you can 
pick your friends, and you can pick your nose, but you 
can't pick your friend's nose." This seemed like a reasonably 
astute observation to me when I was eight, but it turns out 
to be incorrect on a few levels. To begin with, you cannot 
pick your friends, or else I never would have ended up with 
Tiny Cooper.

Why am I crying?

Det är helt och hållet Sara Zarrs fel.

Ärligt talat gråter jag inte längre. Om jag fortfarande grät fyra dagar efter att ha läst How to Save a Life skulle ni förmodligen inte kasta er över boken. Men jag grät en stund när jag precis läste ut den och skrev rubriken, första raden och la in bilden och sen inte kom vidare. Precis lagom mycket gråt så jag tycker att ni ska kasta er över boken. Om ni är OK med en något sorglig men samtidigt rolig bok om att förlora en familjemedlem och vinna en ny.

Vad handlar den om?

Jill som har goda kunskaper i självförsvar. Hon kan sätta armbågen i ansiktet på någon när (hon anser att) det behövs, men har också en rustning som är svår att tränga igenom för de som älskar henne och vill henne väl. 

   Som hennes (före detta?) pojkvän som vill att hon ska prata om sin pappa.

   Som hennes mamma som mindre än ett år efter att samma pappa dött bestämmer sig för att adoptera ett barn och vill att Jill ska vara med på noterna. Det är hon inte. Speciellt inte när det ofödda barnets mamma, Mandy, flyttar in och bygger bo i TV-soffan som en udda fågel.

Sara Zarr alternerar mellan Jill och Mandy i den här boken. Två väldigt olika röster och två väldigt olika personer.

   Jag fastnar för Jill först. Hon är en bitch och medveten om det ("God. Shut up, Jill. If you don't want to be this person, then stop. Fucking. Being her.") men trots att hon ser hur fel hon beter sig ibland kan hon inte göra något åt det.

   Med Mandy tar det lite längre tid. Först är det mest skämskudde och he-rre-guud-Mandy-vad-gör-du!, men allteftersom hennes bakgrund blir klarare smälter jag för hennes awkwardness och styrka. ("A lot of times when I look at the world and everyone in it, I feel like they all know something I don't.")

Den här boken har alla ingredienser som får mig att gilla en bok. Bra språk, komplexa karaktärer, lite sorgligt,  några skratt, lite kärlek, en död förälder... Lite långsam i starten men sen slurp.

Featuring: en bokhandel!!!!

Smakprov:

While Laurel and Cinders and Dylan were telling me to express 

myself, all I could think was that I'd trade them all for Dad, but 

how could I express that? There are so many pieces to grief. Sad 

pieces, angry pieces, guilty pieces, pieces of regret, and pieces that 

are a certain kind of pain that doesn't even have a word.

   And that's when I expressed myself by saying, "Leave me the 

hell alone." They did. 

  

Jag varken älskar eller hatar

- snarare lämnar Jenny Downhams Älskar - hatar mig ganska oberörd. Jag bryr mig inte om vem som ljuger när ord står mot ord. Jag bryr mig inte om hur det går för Mikey och Ellie som på olika sätt pressas av sina familjer att ställa upp för laget.

Mikey, killen med ambitioner som får stå tillbaka när han måste ta hand om familjen. Omgiven av tjejer; mamman, systrarna och en oupphörlig rad av flickvänner som flyter ihop till en enhetlig grå massa. Innan Ellie dyker upp alltså. Ellie lyser.

Det blir lite jobbigt med kontrasterna mellan Mikeys Fish tank-miljö, drickande mamma och tomma kylskåp och Ellies fina hus med sitt dyrt fyllda barskåp och semesterminnen från utlandsresor. Som om Downham kände sig tvungen att använda just svart och vitt för att blanda till gråzonerna.

Äh, jag vet inte. Jag skrev "älskar - hatar" i sökrutan på www.bokbloggar.se och klickade in på inlägg efter inlägg och försökte se vad jag missade, men jag kände det inte. Klart fall av "Det är inte du, boken - det är jag"?

Det var dock intressant hur många som beskrev handlingen som att Karyn (Mikeys syster) blivit våldtagen av Tom (Ellies bror). Som om alla valt att ta Karyns version som den sanna trots att det fanns olika versioner. Jag gjorde det själv.
   Karyns version förresten... Hörde man den någonsin? Eller Toms? Alla andra skulle in och berätta hur det gått till (läs: Tom och Ellies pappa) och i huvudsak var det förstås Mikey och Ellie som gav sin version av en tung period.

The Realm of Possibility

av David Levithan

20 röster från en gymnasieskola. Som skiljer sig i ton, tema och typografi men också hör samman.

Prosalyrik som rör sig på skalan mellan prosa och lyrik. Från det mer poetiska till det mer konkreta. Killen vars flickvän är kär i Holden Caulfield. Hon som bryter ner sin kropp och han som bygger upp sin. Ord som måste ut. Hugs AND drugs. Vänta på att bli sedd och sen bli sedd. Kärlek. Vänskap. Omöjliga saker som ändå inträffar. Såna grejer.

Ingrid Olsson gjorde något liknande med Jag vill bara att du gillar mig. Berättarröster som inte hade mer gemensamt än att de tillhörde karaktärer som råkade gå i samma klass och viljan att bli gillad.
Anledningen till att jag gillar Levithans bok mer är att samtidigt som rösterna är individuella, separata, cirkulerar de kring och korsar varandra. Jag får höra både killen vars tjej är kär i Holden Caulfield och tjejen som är kär i Holden Caulfield. Namn på tidigare berättare skymtar förbi som en vän eller ovän och man får pussla ihop nätet av relationer. I Jag vill bara... kände jag att trådarna mellan karaktärerna var för få, men här finns de och knyter också mig närmare än Ingrid Olssons gjorde.

Vanligtvis när jag läser prosalyrik går det så fort för att det är färre ord på sidan men The Realm of Possibility's 210 sidor var långsam läsning. Långsam och fin.

En bit av mig fattas

Morgonen den 11 september 2001. Claire är i skolan. Jasper sover. Peter väntar utanför en skivbutik. Två flygplan flyger in i World Trade Center.

David Levithans bok följer tre vanliga New York-ungdomar som alla påverkas av terrorattacken utan att drabbas extremt hårt. De överlever. De förlorar inte någon närstående. De går vidare, men något kommer alltid vara förändrat. En låt får en ny mening. Fastklamrandet vid hoppet om att något gott måste komma ur katastrofen. Insikten att man är ensam om sin upplevelse hur många som än delar den.
Under dagarna, veckorna, månaderna och åren som följer glider de in i varandras liv. Från de första dygnen när lukten av död ligger över staden och sömnlösheten driver ut Claire på nattvandring. Tiden då chocken och sorgen är så stark och kärleken och medmänskligheten vinner. Omslaget till patriotism och hat och krig.

Levithan skriver i efterordet om hur det växer upp människor utan något minne av det som hände. De var för små eller ännu inte födda. Själv var jag 14 och precis som Jasper följde jag TV-sändningar som upprepade sig i sin ofattbarhet. Men den här boken ger en inblick i hur det var DÄR. För människor i en osårbar stad som plötsligt sårats. Lika osänkbar som Titanic. De små detaljerna som ger liv.

Valet att berätta med tre röster visar på den gemenskap som finns. En händelse som blir en gemensam nämnare i ett så mångfasetterat land, en så mångfasetterad stad. Var var du? Vad gjorde du?
   Men det visar också hur olika man upplever och hanterar situationen. Inte alla amerikaner upplevde 11 september på samma sätt. Inte ens alla New York-bor delade exakt samma upplevelse, inte ens de som befann sig i samma rum.

Den första gång jag såg dig...

Det fanns en tid när jag ansåg att böcker på under 300 sidor inte var värda att läsa (över 400 sidor var förstås ännu bättre). Sen sjönk den siffran lite. Under 250... under 200... Och så läste jag Fly on the Wall nyligen. Under 200 sidor. Och nu sitter jag här och ska säga något om en fin liten 72-sidare och påminns om att det naturligtvis inte handlar om antal sidor eller ord (utom när man skriver för skolan förstås, 6-8000 ord, hur många har vi nu?).

Katarina Kuick skriver egna böcker och översätter andras. Just nu läser och översätter hon till exempel Jellicoe Road. Och bloggar om det! Översättning verkar otroligt svårt. Alla dessa beslut. Alla dessa saker som verkar helt naturliga när man läser dem på engelska utan att behöva översätta dem till svenska. Jag märkte det en gång när jag skulle börja översätta Sarah Dessens böcker (ja, det var innan Jan Risheden gjorde det) och gav upp på första sidan eller så.

Men nu var det inte översättning vi skulle prata om. Den första gång jag såg dig... är en kärlekshistoria. Även om jag läser böcker om kärlek hela tiden är det oftast bara en av ingredienserna. Här står kärleken i fokus i hans och hennes version av förloppet. Från första gången de ses (det går inte så bra) vidare över insikten att hen verkligen gillar den andra och oron över att känslorna inte är besvarade och vidare. Och när man läser så känns det verkligen. Vilket är tur. En hel bok som helt handlar om Kärlek som inte lyckas förmedla den där känslan av att vara kär med dem vore ganska så misslyckad. Men nu känner jag pirret och osäkerheten och vissheten och lyckoruset.

Som här:


och så säger du                                                    

"jag tror jag är kär i dig"

säger du

att du tror att du

är kär i mig

i mig tror du

att du är

kär

säger du!

och här:

Du var så gulligt nervig när du kom in på fiket

så osäkert blossande

så tvekande virrig

att jag blir alldeles lugn

och sen säger jag att jag tror att jag är kär i dig.

Men det "liksom snoriga"? Uäh! Inte grejen i sig, men ordet.

Pretty Things

Det blir inget stort HBTema den här veckan. (Prideveckan brukar ju annars vara veckan då HBT-relaterade nyheter dyker upp i varenda nyhetssändning för att sedan försvinna till nästa år.) Men en ungdomsbok med homosexuella karaktärer kan jag bjuda på. Den saknar klassiska ingredienser som komma ut-problematik och homofobi, men visar att det kan vara nog så komplicerat ändå.
   Sarra Mannings Pretty Things beskrivs på baksidan som "a hip, funny, and fabulous girl-loves-boy-loves-boy-loves-girl story about finding love and friendship where you least expect it!"

För Charlie är homosexualitet bara en del av den han är.
   För hans bästa vän Brie är det något hon hoppas ska gå över så att han kan bli kär i henne för det finns ingen hon älskar lika mycket.
   För Daisy är homosexualitet närmast ett politiskt ställningstagande.
   För Walker är det olyckligt att Daisy ska vara den hårdaste flatan i norra London när hon i övrigt är så mjuk och lockande och allt han lustar efter den här sommaren (och inte bara för att han avverkat alla andra).
   Alla fyra strålar samman till en uppsättning av Shakespeares Så tuktas en argbigga och mellan repetitionerna hinner de trycka läpparna mot åtminstone ett par andra, bråka, lära sig något om sig själva, lägga på åtskilliga lager läppglans och spy på sina skor (Oj, så alkoholen flödar i den brittiska YA:n jämfört med den amerikanska! Kulturchock!).

Kul och cool sommarbok. Inte den mest djupsinniga, inte den rikaste bakgrundsbilden, men en underhållande här-och-nu-skildring.

The Summer of Firsts and Lasts

av Terra Elan McVoy

 

Calla, Violet, Daisy.

Tre systrar. Tre veckor på läger.

Så mycket mer om handling känner jag just inte för att skriva.
Det väldigt rosa skyddsomslagets innerflikstext fokuserar på killarna i systrarnas liv och det känns lite felfokuserat för mig. Visserligen finns det killar med i bilden, men i första hand handlar det om deras inbördes relationer och vad de lär sig om sig själva. Läsare med systrar känner förmodligen igen sig medan vi andra kan känna oss lite avundsjuka.

Lägermiljön är fascinerande. Som en sluten värld med en egen tid där en vecka på läger är som ett år i normal tid eller nåt. Ingen kommunikation med omvärlden. Dela stuga med personer du aldrig träffat förut. Skvaller, skitsnack, vänskap, kärlek. Aktiviteter som stärker dig och pushar dig mot gränser. En massa regler som är till för att brytas. Ett förbjudet förhållande mellan en ledare och en lägerdeltagare är ju i stort sett oundvikligt... 

400+ sidor delas systerligt av de tre systrarna som berättar om sina skilda upplevelser på lägret. Det är väldigt läsvänligt upplägg, lätt att bläddra vidare när man egentligen tänkt sluta. Boken är indelad i olika dagar och jag tänkte (när jag egentligen borde släcka lampan och sova) "Det är fredag idag så jag ska bara läsa fredagen också så är vi lika", "Äh, jag ska bara läsa helgen", "En dag till bara" och "Men jag vill ju veta hur det är med Calla/Violet/Daisy".

Och det är en sommarbok. Bockar av alla punkter på checklistan!