Om en bok: VI MÅSTE SLUTA SES PÅ DET HÄR SÄTTET

av Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

Hanna och Jens befinner sig på helt olika ställen i livet. Hanna är på väg att avsluta ett kapitel (och ser sååå fram emot nästa). Jens har nyss, verkligen just precis nyss, avslutat ett helt annat och försöker komma på fötter i det nya.

Rent geografiskt befinner de sig dock på samma plats. Den där kvällen de träffas hamnar de faktiskt så nära varandra man bara kan komma och sen... Ja, sen är det en smula besvärande när de upptäcker att de liksom inte blir av med varandra. Men samtidigt fint ju? Och pirrande och fantastiskt och lovande? Och när de är där tillsammans kanske de andra avstånden inte spelar så stor roll. Eller?




Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck har tillsammans skrivit en bok om kärlek i crossoverland. För mig har det här samarbetet alltid verkat så logiskt för jag tycker att författarna har mycket gemensamt i sitt sätt att skriva. Roligt, fräscht, smart, dialogskickligt.

Så det borde ju fungera utmärkt att förenas i en bok.
Det skulle också kunna bli tårta på tårta.

Nu kan tårta på tårta vara underbart (till exempel fryst halloncheesecake på kladdkakebotten) eller så kan det bli lite tröttsamt (som när man fikar varenda dag under en vecka). I det här fallet hamnar det någonstans emellan. Det finns ett flyt och en samstämmighet mellan berättarperspektiven samtidigt som jag aldrig riskerar att blanda ihop vem som är vem, rösterna skiljer sig trots allt åt. Det roliga, smarta och fräscha finns där. (Dialogerna kommer jag till för det här kan bli en evighetslång epistel.) Men samtidigt infinner sig en viss trötthet. För mycket tårta. Under en period står det mesta och stampar eftersom Jens och Hanna inte riktigt vet hur de ska gå vidare. Det blir en del upprepningar dels inom kapitlen när allt ska analyseras, återupplevas och sugas på, och dels mellan när den ena karaktären ska kroka i den andra. Och jag älskar upprepningar precis som jag älskar tårta, men jag blev lite trött.

Dialogerna! Det pratas i den här boken. Och det pratas fascinerande nog om totalt ointressanta saker. Totalt ointressant retande av Jens för hans fotograferande och musiksmak. Totalt ointressant (och odrägligt) nyförälskat nojsande på café. Om det inte vore för att allt det här gestaltar Jens och Hannas trevande steg in i kanske-något-mer där de nosar på varandra.
Så många gånger i böcker känns det som att varenda samtal handlar om något Viktigt eller Driver Handlingen Framåt. Naturligtvis finns det sånt i den här boken också, men det är intressant hur mycket som inte är av den varan. För hur många samtal har vi inte som handlar om totalt oviktiga saker men ändå säger så mycket om vilka vi är och hur vi interagerar med varandra?

De totalt oviktiga samtalsämnena är också ett exempel på det Bjärbo och Lindbäck är så omtjatat bra på. Det vardagsnära. Detaljerna som gör allt levande. Menskläder och extratandborstar. Mandeltårtor och psykbryt på ICA.

Mer då? Karaktärerna. Hanna är 18 och Jens är 24. Och jag upptäcker att jag fastnar lite mer för Jens historia när det kommer till delarna av deras liv som inte går in i varandra. Egentligen har jag närmast noll och ingenting gemensamt med honom, men det kanske är ett mognadstecken att jag finner hans situation mer fängslande än Hannas. (Hanna förresten, naturligtvis är det inte Lovisa som är din bästis! Vem är det du berättar allt för? Vem är det du planerar att åka till Paris med? Kom igen!)
Man får en bra bild av vilka de är här och nu, i den här tidsperioden där deras liv krokar i varandra, men jag kan sakna lite bakgrund. Mer Jens och Kajsa. Mer Märta. Vem är Märta? Jag vet typ ingenting om Märta mer än att hon gillar inredning och har en lillebror som inte direkt tillför något. Hur känner hon Hanna?

Vi måste sluta ses på det här sättet skulle kunna ta så många vägar och jag är glad för varenda en av dem den inte tar. För att vara luddig. Jag är helt tillfreds med händelseutvecklingen. Makes total sense. Slutet är helt okej. Och sen en epilog. Epiloger är alltid knepiga (lex "Nineteen Years Later") och just den här hade jag personligen kunnat klara mig utan, men jag förstår att andra kan behöva den.

Vad jag kan behöva mer av är den här typen av böcker. Ung vuxen i den vuxnare änden av skalan. Böcker som känns men samtidigt är trivsamt underhållande. När tjugoplusåren ska skildras i böcker görs det ofta av debuterande tjugoplussare och allt ska helst vara lite svårt. Eller så ser åldrade författare tillbaka på något nostalgiskt skimrande. Men det är inte vad jag behöver. Det här är vad jag behöver. Om Bjärbo och Lindbäck återvänder till Jens och Hannas värld och låter oss lära känna Manny och Märta bättre så är inte jag den som protesterar. Mer Kajsa också för den delen. Och så Rut då. Men det är en helt annan historia.

----------------------------------------
Det är här någonstans jag ska berätta att Gilla Böcker skickade mig ett ex av den här boken i hopp om att jag skulle skriva några rader. Och tänk, det gjorde jag!

För kärlek, ära och snygghet

Hej och hå! Ska jag berätta lite kort om tre böcker jag läste i MAJ? Ja, det ska jag.

The Things We Did for Love av Natasha Farrant
Den här boken såg jag på varenda bibliotek jag besökte och till slut tog jag med den hem. Jag hade läst och älskat Code Name Verity och tänkte att ett återbesök i andra världskrigets Frankrike kunde vara trevligt.

Handlar om ett ungt kärlekspar. De pratade en gång som barn, men sen försvann pojken och nu är han tillbaka. Det är krig och vissa är hjältar och andra förrädare. Allt kulminerar under en hemsk dag.

Jag lovades storslagen och episk kärlek, men kände mig besviken. Inte tillräckligt Storslagen. Inte nog Episk. Det som berörde mig mest var författarens efterord där hon berättar om den verkliga händelse som inspirerade till boken. Där var verkligheten mer sorglig och gåshudsframkallande än dikten.



In Honor av Jessi Kirby

Road trip! Död familjemedlem! Tim Riggins i bara underkläderna! Tre saker jag gillar och här är en bok som håller dig varm för stunden men inte mycket längre.

Honors bror har just dött i kriget i Irak. I sitt sista brev hem skrev han skämtsamt att Honor borde leta upp den kända popstjärnan (tänk Taylor Swift) de båda gillar och berätta om honom, sin snygga bror. Honor ser det som ett viktigt uppdrag och bestämmer sig för att ta en extrem omväg via Los Angeles inför collegestarten i Texas. Med på resan kommer broderns bästa vän, Rusty/Tim Riggins, som gör sitt bästa för att dränka sina sorger. Längs vägen börjar de bearbeta sin sorg och medan bilen krånglar och extrema väderförhållanden råder kommer de förstås närmare varandra.

Som road trip-bok känns denna lite otillräcklig. Inte tillräckligt många stater korsade, inte tillräckligt många nya människor mötta, men alla ingredienser finns ändå där. Jag gillar bokens första slut som känns äkta och ärligt, men sen kommer ett avsnitt till som är liite för mycket.


Sjutton år och skitsnygg av Emma Granholm

Jag läste en svensk ungdomsbok! Och den var så svensk på ett "och sen hade vi sex"-sätt. Inte så mycket av det i amerikansk YA och jag hade nästan glömt bort att det går an att skriva så.

Den som har sex är Felix. Han är sjutton år och skitsnygg. Äger världen. Det har inte alltid varit så, men nu lindar han tjejerna runt lillfingret och skrämmer slag på killarna. Men så kommer en ny spelare in på plan medan Felix är på semester. När han kommer tillbaka pratar gänget bara om Zäta och Felix känner marken börja skaka. Kan det vara så att någon är snyggare, starkare och coolare? Någon som kan ta hans tjej, hans kompisar och hela hans värld ifrån honom?

Felix är en så skönt kaxig huvudperson. Jag är inte van vid dem, men här gillar jag det. Här får man den snygga killen inifrån och får höra hur mycket tänk och strategi det ligger bakom statusen. Och slutet är coolt.


Okej. Jag vet inte hur mycket det här gav er, men det lättade lite av mitt dåliga samvete så att jag kan köra vidare. Go me!

Om en bok: GE MIG ARSENIK

av Klara Krantz

Med några veckor kvar av den helvetiska högstadietiden kliver en tjej in i en bokhandel och hittar den perfekta skrivboken. Plötsligt faller bitarna på plats! Hon heter Elsa (inte Elisabeth som hennes föräldrar haft den dåliga smaken att kalla henne) och är ett geni och en författare. Samma dag snubblar hon också över Håkan Hellström som promotar sin debutskiva i en skivbutik.

Det finns ett visst skydd i att vara ett geni. Skolan är inte direkt rätt plats för genier så skolk är naturligt. Genier är ofta ensamma eftersom ingen riktigt förstår dem. Och det där med kärlek är komplicerat för ett geni kan naturligtvis bara vara tillsammans med ett annat geni och de går ju inte så tätt. Speciellt inte i lilla stockholmsförorten Säby där de flesta är idioter. I synnerhet den onda sidan som hennes tvillingsjäl uppslukats av. Möjligtvis är den fladdrande mentorn Anders ett undantag.

Hjälp, vad jag gillar den här boken och Elsa! Jag var Elsa, eller jag kände Elsa eller hon är bara så jäkla där och verklig. Jag vet att du tror att ingen förstår och att det är smartast att hålla allt inom dig, men det är det inte. Du behöver skriva. Du behöver prata. Du behöver spruta ur dig snäs och snark och du behöver undvika situationer som kan skada dig. Men du vet också vad du inte behöver så stanna borta därifrån.

Den här debuten är både språkfin och känslofin när Elsa nästan motvilligt delar med sig av det som varit tufft. Sveken och uppbrotten. Ensamheten. Hon både bygger upp och skalar bort sköldar under resans gång.

Och jag som skyr högstadieskildringar faller lite smått för denna, trots jobbigheten! För det är en så gnistrande skriven jobbighet.

Om en bok: SOM OM JAG FRÅGAT

av Johanna Lindbäck

Vissa blir ihop och andra funderar på att göra slut.
Mitt i soppan står John, en helt vanligt ovanlig, smart och känslig fotbollskille i nian. Hans bästa kompisar blev ihop innan sommaren och det kom som blixt från klar himmel. Skitkul för dem kanske, men inte för John som på något sätt förlorat dem båda två.
Så är det föräldrarna som efter en minst sagt ansträngd sommar berättar att de tänker ta en paus. En paus? Hur lång är en sån och hur funkar det egentligen? Allt är så civiliserat och ingenting ska förändras. Nehej du. Fattar de inte att allt är förändrat?

Jag har följt Johanna Lindbäcks författande sen debuten En liten chock 2007 och alltid gillat hennes "tjejböcker" betydligt mer än "killböckerna". En liten chock minns jag knappt (en kille med någon sorts funktionshinder och en lärare?) och Saker som aldrig händer var ju inte precis munter (till skillnad från andra böcker om svek och kärlekskris...). Så när jag fick veta att sjätte boken skulle bli en ny kille och dessutom utspela sig på högstadiet (finns det något så avskyvärt och ångestframkallande som högstadiet?) kastade jag inte direkt upp armarna i luften och jublade.

Men det här är bra på riktigt.

Högstadiemiljön känns trovärdig men framkallar ändå inte obehagsrysningar.
Lindbäck är bra på det vardagsnära, både dramatiken (jag satt med väldigt fuktiga ögon på inlandsbanan när Johns familjekaos nådde sin kulmen) och fluffet (fikastunder och kompishänget i matsalen).

Det enda jag egentligen hade att klaga på var att alla kids verkade vara så smarta och snabba till ironiskroliga repliker och jag tänkte att "Så är väl ändå inte tonåringar?", men så kom jag på att "Jo, det är de nog faktiskt". I alla fall en del. Samtidigt som de är en massa andra saker också. Och den här boken var en fin påminnesle om det och om att till och med högstadiet har sina ljusa stunder.

Om en bok: LUFTSPRÅNG

av Annika Widholm

Vad är poängen med att stanna kvar på ett gymnastikläger när man är skadad och inte kan göra något? Och vad är förresten poängen med att hålla på med gymnastik överhuvudtaget? Det är vad Linnea frågar sig när hon skadar foten på sommarlägret och bestämmer sig för att sticka därifrån.
Planen är att ta sig hem till villan som står tom medan resten av familjen är på semester, men på vägen söker hon skydd i ett rivningsområde där Isak och hans kompisar håller på med parkour. Hon bestämmer sig för att stanna. Det är helt olikt allt hon är van vid. Ett liv utan regler, eller i alla fall med helt andra regler.

Jag drogs till Luftsprång av två anledningar; författaren och förlaget ville ge mig boken som recensionsex och den handlar om parkour. Samma anledningar visade sig bli ett problem för mig.
Det är smickrande att någon noterat min blogg, kanske till och med läst, och vill att jag ska skriva om deras bok, men när jag försökte vara duktig och läsa boken till det officiella recensionsdatumet kändes läsningen plötsligt som en läxa. Dessutom gick jag in i litteraturkritikermode och blev överdrivet kritisk på ett sätt som jag inte är annars när jag läser. Den inställningen mattades något när jag sköt upp läsningen, men finns ändå kvar och påverkar.

Så är det parkour. Jag är väldigt fascinerad av parkour, men att läsa om det var inte speciellt kul. För det första blir det alltid lite klumpigt när man ska introducera ett relativt okänt fenomen i en skönlitterär historia. För det andra är jag inte något fan av beskrivningar och när det beskrivs hur hopp utförs - hur de tar sats och var de greppar tag - skummar jag mest.
Men knappt hade jag formulerat i mitt huvud varför jag inte gillade parkourdelen ("Det här är alldeles för tekniskt - borde inte parkour skrivas mer som poesi?") kom en ny person och en annan, mer poetisk, parkour in i bilden och allt blev bättre. Språket blev ytterligare ett sätt att visa på skillnaderna.

Men det är inte bara parkour. Det finns spänning som jag är ovan läsare av, men som jag tycker funkar bra. Isaks skumma affärer och rivningsområdet som ekar av händelser från det förflutna. Delen som är mer på min hemmabana kretsar kring Linneas beslut att lämna gymnastiken bakom sig efter år av hårt jobb, prestationskrav och uppoffringar. Här är jag inte lika övertygad och Linneas "inre resa" känns inte helt förankrad hos mig. Allt går lite för fort och jag behöver mer underbyggnad.

Jag tror att det här är en ungdomsbok som i första hand går hem hos ungdomar och att den verkligen kan gå hem hos ungdomar. Det är mycket som känns svart eller vitt, liv eller död på ett sätt som nästan bara tonåren gör. Boken är dessutom relativt kort (under 200 sidor) och innehåller en hel del action och spänning som kan passa personer som föredrar böcker där det är större fokus på det som görs än det som tänks.

Tack Annika och Alfabeta för att jag fick chansen att läsa Luftsprång!

PS. Vill du veta mer om parkour? Det bästa är nog att kolla på YouTube och se vad det är. Hur coolt som helst.

Utflykt till Engelsfors

I följande text utgår jag ifrån att jag är den sista personen i världen som läst Cirkeln och Eld och berättar inte om handlingen utan mer om mina personliga intryck. Vill du trots allt läsa mer om handlingen så kan du garanterat hitta sådan information på andra platser. (Har du läst Cirkeln men inte Eld så kan du utan problem läsa inlägget utan att utsättas för ovälkomna spoilers.)

Trogna läsare av den här bloggen vet att det mest övernaturliga jag läser om är killar som är lite too-good-to-be-true. Så att läsa böcker om häxor är som att göra en litterär utflykt. Men att läsa Cirkeln och Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är ändå inte ett superexotiskt resmål där jag kastas ut i djungeln och inte vet namnet på en enda sak jag ser. Jag känner igen mig i Cirkeln och Eld. De har ingredienser från böcker jag brukar läsa och Engelsfors är i stort sett som samhället där jag växte upp.

Jag läste Cirkeln i somras och blev inte totalt förälskad. Jag fastnade inte direkt för någon av karaktärerna, identifierade mig inte mer med någon trots eller på grund av det stora antalet karaktärer. Jag tyckte att de tog det ganska bra ändå att plötsligt upptäcka att de var häxor och hade ansvaret för att förhindra apokalypsen. Nästan lite för bra.
   Det jag gillade mest var den "verkliga" sidan. Beskrivningen av ett trångt och trångsynt samhälle. Ungdomar utan jobb och framtidshopp. Ledan och tristessen. Tomma butikslokaler.
   Känslan var att boken väldigt mycket var en inledning. Vilket den också är. Först kändes bokens inledning lång och sen kändes hela boken som en inledning och när den kom fram till slutet tänkte jag: "Aha, det är nu det börjar."
   Men jag sträckläste. Alla författare som skriver på ett sätt att man inte vill sluta läsa förtjänar ett speciellt pris. (Och hur skriver de egentligen? Det är inte som andra författarsamarbeten där det är tydligt markerat att de skriver olika kapitel och karaktärer...)

Tanken var inte alls att jag skulle läsa Eld redan nu. Men när jag gjorde en närstudie av ungdomshyllorna på högskolans bibliotek stod den där, ny och fräsch och tjock. Så jag plockade med mig den. Och gillade mer än Cirkeln. Det är nu det börjar.

• Jag gillade att höra mer från en häxa som inte hade någon röst i Cirkeln (precis som jag gillade att inte höra henne då).
• Positiva Engelsfors är typ det läskigaste jag någonsin läst om. (Dessutom tyckte jag det var kul att PE = P.E. = physical education (två hemska saker) och att allt kulminerade i gymnastiksalen.) Nej, det är inte fel att tänka positivt. Jag behöver definitivt bli bättre på det, men det är som Linnéa säger vid något tillfälle att det är en sak att påminna sig om de ljusa sakerna och något helt annat att låtsas att det mörka inte finns.
• En cool bibliotekarie! (En kompis till mig noterar alltid hur revisorer framställs i fiktionen och jag kollar alltid efter bibliotekerier.)
• Det där som händer drygt 400 sidor in i boken? Jo, min hjärna är också på väg att explodera när den försöker hänga med.
• Dessutom... Blåmesen?

Okej, vill du läsa mer traditionella recensioner och veta mer om handlingen så kan du hitta info i princip överallt. Det här var mina unika och personliga intryck.

Nyckeln kommer snart va? Det är väl egentligen DÅ det börjar...

Om en bok: Istället för att bara skrika

Jag har läst en bok som inte handlar om kärlek. Romantisk kärlek, that is. (Även om Andrea och Molly... Kanske? Eller? Bara vänner?) Det är hur som helst ovanligt, fenomenet i sig och att jag läser den typen av böcker, men Istället för att bara skrika av Elin Nilsson är ett fint undantag.

Boken är en utpressningshistoria som börjar med ett hotbrev som Andrea läser trots att det är ämnat för hennes mamma. Följer gör ett mysterium där Andrea tilsammans med kompisen Molly och storasyster Sandra börjar nysta i det förflutna för att ta reda på vem det är som kräver pengar och varför. Vad döljer hennes mamma och vad sysslade egentligen farsan med? Han som stack och sen kom tillbaka och sen dog.
I bakgrunden finns familjedynamiken i en familj som trasats sönder av död, sorg och bråk. Både morsan och Sandra har hittat nya familjer och Andrea vet inte riktigt var hon passar in i det nya.

Det finns en tickande stress i ungdomarnas naiva jakt på en potentiellt farlig person. "Inte en bra idé", tänker jag mer än en gång och skakar på huvudet. "Bara för att Kitty Drew aldrig råkade ut för något och Julian och de andra fyra alltid klarade sig är det ingen garanti."
   Själva mysteriebiten är inte det starkaste inslaget för mig och upplösningen är så där, men det skapar en intressant infallsvinkel på trasiga-familjen-historien som har berättats så många gånger (och kommer berättas många gånger till för ingen trasig familj är den andra lik). Samtidigt blir mysteriet mer intressant för att det är personligt; det handlar om familjen. Familjebitarna som kastats omkring och huggits av och försvunnit och kompletterats med bitar från andra kartonger för att göra pusslet svårare.
   Lägg till små glimtar av humor och briljans och jag är nöjd. Connys mobilhållare och gränssnitt. Kladdkaka (böcker med kladdkaka är bra böcker). Och så själva titelcitatet som jag, själv en icke-skrikare, tar med mig.

Det kanske är språket som är problemet, det 
kanske är orden som lägger sig i vägen. När
 man börjar försöka formulera meningen "jag är 
arg och besviken" istället för att bara skrika, 
det kanske är då som det svåra börjar.

Allt jag säger är sant

av Lisa Bjärbo

Alicia kanske inte vet exakt vad hon vill göra med sitt liv - mer än att hon vill uträtta stordåd - men hon vet i alla fall vad hon inte vill. Det blir extra tydligt när hon får lite extra tid på skoltoaletten tack vare en dörr som gått i baklås.
   Gymnasiet? Ingenting för henne.
   Nu är det inte precis så att folk blir eld och lågor när man är 16 år och förklarar att man är färdig med skolan. Folk = föräldrar och bästa kompisar. Och mormor jublar väl inte heller direkt. Men mormor kan man prata med. Och mormor kan man flytta hem till när situationen på hemmaplan är mer än vad man orkar med.

Jag minns när Bokclara recenserade Allt jag säger är sant och skrev: "Alltså, hur kan man få till en bok som är så NU egentligen? Allting, precis allting, känns så NU och direkt [...]" och jag förstår vad hon menar. Det känns som att man kommer Alicia väldigt nära. Jag menar, som läsare blir vi insläppta i hennes tankar och det finns inte mycket till filter. Det är en smula omtumlande med tanke på att hon är "i det närmaste elektrisk" och fylld av en självklarhet och självsäkerhet som man inte hittar hos många karaktärer. Men innan det blir för mycket, innan Alicia blir totalt odräglig och omöjlig att stå ut med händer något som skapar nytt djup och nya dimensioner.

Nu tänker jag inte skriva om the love interest (men okej, han är interesting) utan the grandmother. Hur ofta händer det när man läst en ungdomsbok? Svar: inte så ofta, men det borde hända oftare.

Precis som Alicia gillar jag att hennes mormor är "så old school-gammal, liksom". Papiljotter, knästrumpor, fika, korsord och tunga täcken. (Åh, tunga täcken! Och inte med påslakan utan med ett annat lakan som man har under täcket och liksom viker över kanten upptill.) Och Alicia anpassar sig inte efter mormors ålder utan beter sig som om gamla människor också är människor (I know! Crazy!) och pratar som hon brukar om det hon brukar. Vilket innebär att mormor förstår ungefär 90%, men ändå. De har en så skön relation och det fick mig att superlängta efter min mormor.

Så, gillar jag den här boken? Japp. Tycker jag att du ska läsa den här boken? Ja. Typ på en gång om du inte gjort det redan.

----------------------------------------------------
PS. Men efter att ha läst både Bjärbos första, Det är så logiskt alla fattar utom du, och Allt jag säger är sant känner jag att jag behöver säga: ANVÄND KONDOM! Jag vet att böcker inte är informationsblad från ungdomshälsan och är väldigt glad för att de inte är det, men jag ville bara påminna. Om man har sex så är kondomer bra.

PS2. Däremot har jag inga råd att komma med beträffande om du ska hoppa av skolan eller inte.

Fifteen love

Fifteen love var en av böckerna jag definitivt skulle läsa i höstas men trots det blev den stående till februari. För man är ju lite korkad ibland och tror att man inte kommer gilla en bok något vidare och andra böcker går före. Och så står det en liten pärla i bokhyllan och bara väntar.

Peter Barlachs bok är både rolig och sorglig. John har sin döda mamma i bakhuvudet. Det har gått några år sen hon dog och för honom, pappan och storasystern går livet vidare. Men John är också full av Violetta, den polska städerskan som kommer varje onsdag. Mycket av hans energi går till att hitta sätt att komma nära henne.

Vad jag gillar mest är hur ung John faktiskt känns. Hur han hänger med Gabriel som är äldre och mer erfaren men fortfarande vill vara hemma, äta lördagsgodis och pappas pommes frites. Hur hemliga häxblandningar smakar bättre än en dry martini gjord efter konstens alla regler. Han är femton och känns som femton, pendlande, på gränsen mellan barn och vuxen eller hur man nu vill uttrycka det.
   Det är så befriande med Johns bristande koll. På hur man egentligen städar. Violetta som kan vara allt mellan 20 och 40. Min favorit var när hans pappa sa prosit åt en nysande kvinna i mataffären. De kände ju inte ens varandra! Vilket märkligt vuxet beteende.

Fifteen love är den fristående fortsättningen på Inte bara tennis och Dubbelfel.

The Realm of Possibility

av David Levithan

20 röster från en gymnasieskola. Som skiljer sig i ton, tema och typografi men också hör samman.

Prosalyrik som rör sig på skalan mellan prosa och lyrik. Från det mer poetiska till det mer konkreta. Killen vars flickvän är kär i Holden Caulfield. Hon som bryter ner sin kropp och han som bygger upp sin. Ord som måste ut. Hugs AND drugs. Vänta på att bli sedd och sen bli sedd. Kärlek. Vänskap. Omöjliga saker som ändå inträffar. Såna grejer.

Ingrid Olsson gjorde något liknande med Jag vill bara att du gillar mig. Berättarröster som inte hade mer gemensamt än att de tillhörde karaktärer som råkade gå i samma klass och viljan att bli gillad.
Anledningen till att jag gillar Levithans bok mer är att samtidigt som rösterna är individuella, separata, cirkulerar de kring och korsar varandra. Jag får höra både killen vars tjej är kär i Holden Caulfield och tjejen som är kär i Holden Caulfield. Namn på tidigare berättare skymtar förbi som en vän eller ovän och man får pussla ihop nätet av relationer. I Jag vill bara... kände jag att trådarna mellan karaktärerna var för få, men här finns de och knyter också mig närmare än Ingrid Olssons gjorde.

Vanligtvis när jag läser prosalyrik går det så fort för att det är färre ord på sidan men The Realm of Possibility's 210 sidor var långsam läsning. Långsam och fin.

Ung, bög och jävligt kär

Det måste finnas ett sug efter böcker som handlar om hur det är att vara ung, bög och (jävligt) kär när en bok som är så här dålig kommer ut på marknaden. Ursäkta, men, ja... Vanligtvis brukar jag kunna skylla på mig själv när jag inte gillar en bok, men den här gången känns det lättare att säga att Ung, bög och jävligt kär inte är en bra bok.

Ambitionen är förstås god. Ung kille, precis kommit ut, kär i heta fotbollskillen som är förortens värsta player, inget hopp om att känslorna kan vara besvarade naturligtvis. Men, lo and behold, det kanske de är?!  
   Utförandet lämnar desto mer att önska. Karaktärerna är platta, gestaltningen obefintlig och om jag fått komma in i ett tidigare skede hade jag sagt "Stryk, stryk, stryk och fokusera".
   Boken försöker berätta alldeles för många (ointressanta) historier om kriminalitet, idealistiska lärare, ondsinta häxor och någon sorts musikalshow. Kärlekshistorian, som inte heller den innehåller någon känsla ("köttsliga lustar", herregud, var har jag hamnat?!), försvinner i vansinnet.

Jag gillar ungdomsböcker som berättar flera historier och inkluderar vuxna karaktärer som mer än parenteser, men det måste göras med känsla och de vuxna måste vara mer än grovt tillklippta pappfigurer. Som studierektorn (?) Viveka ("Några elever syntes dock inte till och likt en bibliotekarie tyckte hon att ungdomarnas frånvaro var helt underbar.") och den drickande machopappan. Inte bra.
   Den här boken har så många fel och hur gärna jag än vill att den ska vara rätt kan ingen välvillig inställning i världen hindra mig från att såga den.

Vem är Anita Eklund Lykull?

Ja, Clara, vem är Anita Eklund Lykull?

Rabén & Sjögren

Anita Eklund Lykull är en svensk, västkustsk, ungdomsboksförfattare född 1942. Hon har skrivit elva ungdomsböcker sedan debuten med Hökautostradan 1991.
   Alla hennes böcker (utom just den första) har en ung tjej i centrum, men böckerna är också fyllda av intressanta sidokaraktärer, både unga och vuxna.
   När jag var 15 och läste om hennes serie om Julia kallade jag henne för "en superbra nutidsskildrare". Hon skriver verklighetsnära och väver ihop sina böcker med karaktärer från en bok som gästspelar i en annan (hon var den första jag läste som gjorde så och jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är en så bra grej).

Jag rekommenderar framför allt trilogin om Julia som börjar med Silverdelfinen (1992) där Julia går i nian och bestämmer sig för att söka upp sin pappa i Grekland. Andra boken, Café Brazil (1993), utspelar sig under hennes sabbatsår från gymnasiet och sista boken, Julia mitt i världen (1996), skildrar Julias liv åren efter studenten.

Fristående boken Ängel i grön klänning (1997) beskrev jag som "otroligt fin" så det är den säkert.
Ballongfararens morgon (1999) som jag nämnde förra veckan är uppföljaren till Hjärtat i översta lådan (1994) och handlar om Nella och hennes familj.

Jag inser att utgivingsåren på de här böckerna ligger långt tillbaka i tiden. Alla böcker jag nämnt här gavs ut innan jag blev tonåring. Det är möjligt att böckerna känns hopplöst mossiga idag (och är inte "mossigt" ett mossigt uttryck!) men det skulle vara kul om någon letade upp Eklund Lykull på biblioteket eller bokloppis (eller i förrådet) och gav henne en chans. Jag tror absolut att hon är värd det.
 
Mer om Anita och hennes böcker finns att läsa hos Rabén & Sjögren .

Om du var jag

av Jessica Schiefauer.

Agnes träffar en kille som för en gångs skull vill ha henne och inte Louise. Agnes älskar sin bästis, men ibland blir det lite jobbigt. Alla vill ha Louise. (Men vad vill Louise?)
   Louise drar till Grekland själv trots att de planerat att åka tillsammans. Men det var innan Hannes kom in i bilden. Agnes är helt uppslukad av honom. Otroligheten att någon kan vilja ha henne...
   Men Louise då? Varför hör hon inte av sig? Varifrån kommer alla hennes pengar? Vem bultar hotfullt på dörren till lägenheten?

Jag klarar inte riktigt av böcker som den här. Vill slänga den åt sidan när Agnes återigen drar in magen. Kroppsångest och mindervärdeskomplex är självklart värt att skriva om, men åh vad jag hatar att läsa om det. Om det inte vägs upp av ett språk som kittlar mig. (Lex Wintergirls av Laurie Halse Anderson.) Inte för att Schiefauers språk är dåligt. Klibbigheten på Agnes jobb lägger sig till exempel som en hinna över huden och flottet sätter sig i kläderna trots att det "bara" är ord på en sida. Det blir ändå inte tillräckligt för mig (mvh/Jobbighetsfobikern).

Mysteriet med Louise som det hintas om i baksidestexten, hur Agnes börjar nysta etc., väntade jag mig mer av. För mig blev det mest ett "jaha" och "Så oväntat var väl inte det?" och "Om Agnes varit lite mindre fixerad vid sin egen ocoolhet vs. Louises coolhet borde hon ha sett det för länge sen. Har hon aldrig undrat?"
   Men boken följer bara en kort tid av deras vänskap. När allt redan börjat krackelera. Jag får inte känslan av hur fullständigt översvallande övertygande Louise måste ha varit. Jag ser bara hennes trasighet.

---------------------------------------------------------------------------
En sak jag funderar på är hur vissa böcker kommer med "Behöver du prata?"-info och telefonnummer till BRIS. Tretton skäl varför av Jay Asher hade det på baksidesfliken. Den handlar om självmord. Finns det någon skala över ämnen som triggar självskadebeteende och behöver följas av sådan information? Eller vem bestämmer att det behövs ett nummer till BRIS? Och hur bestämmer man att Om du var jag inte behöver något?

Behöver du prata med någon du inte känner?
BRIS
Jourhavande Medmänniska

Ibland blir det rätt, ibland blir det fel

Dagens avprickning av tre svenska böcker från läslistan avslutas med Hannas högra hand av Liina Talvik. Men bara för att säga att jag inte gillade den.
   Precis som med Kapitulera omedelbart eller dö var det ett tips som fick mig att läsa en bok jag annars inte skulle ha läst. Till skillnad från Kapitulera var det dock en bok jag aldrig hört talas om. Trodde jag i alla fall. När jag såg boken på biblioteket insåg jag att jag sett den förut men vandrat förbi.

Problemet med Hannas högra hand är i första hand den stora stilen. På något sätt lurar den mig att tro att det är en lättläst bok att hasta igenom. Så jag flyger fram. Där var övergreppet. Missade nästan. Läs igen. Vidare.
   Andra problem är att jag inte får grepp om karaktärerna. (Eventuellt en följd av att jag hastar igenom?) Och hur är det okej att Hanna stannar en månad i Spanien när hon egentligen borde vara i skolan och sen tar bussen hem själv?

Ja, det här tipset från Elina tog mig också ur bekvämlighetszonen och in i problematiken med sexuella övergrepp, skuld och skam, men utflykten var ingen jag skriver entusiastiska vykort med många utropstecken om.

Kapitulera!

Eller dö snarare. Det är för den som ger upp som döden blir livshotande, säger Lovely.

Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling alltså. Mary och Lovely, 15 år. Bästa vänner, så nära man bara kan komma, de mot den grå och fantasitorftiga världen. Nagellack som flagar och läppstift som målas på i sju varv. Är de en eller två? Är de kära eller älskar de bara varandra? Hur börjar det? Hur slutar det? Vad händer däremellan?

Jag gillar böcker som är rakt upp och ner, måndag till söndag, a till ö. Uppbruten kronologi, multipla röster och dubbla handlingar går också bra. Men när det blir så där "Is this happening inside my head?" börjar jag vinka bye bye.
   Eller så sveps jag med och struntar i att jag inte fattar.
   För bara för att det händer inuti huvudet så är det ju inte mindre verkligt. Så Marys inre dialoger med sin pappa och med Lovely är verkliga. Deras framtida liv i London är verkligt.
   Och jag hänger med på deras eskapader och finner mig i att inte förstå, vi delar inte samma värld och det är okej, men det är det verkligt verkliga som håller mig kvar. Det de måste fly för att dricka vatten, läsa Monika Fagerholm och drömma om London. Vardagstristessen som kikar fram i sådan briljans.


På svenskan läser vi en bok om nån snubbe som går på en
internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i
klassen tycker att boken är jättebra. Det är den inte. Den är
skit. 

(Ondskan är en del av svenska skolans inofficiella kanon. Tack vare det vidgade textbegreppet och en väl timad lansering fick jag se filmen istället för att läsa boken.)

Jag tänkte länge hoppa över den här boken, men när Sofia föreslog den till läslistan skrev jag dit den och läste. Tips av den sorten är välbehövliga. Det är så lätt att bara läsa böcker som man tror att man kommer att gilla och därmed sjunka allt djupare ner i den filtrerade verkligheten. Ut ur bekvämlighetszonen är bra ibland. Blinka i takt med någon annan.

Slutomdöme? Jag gillar. På ett direkt sätt och ett mer svävande. Jag kan skapa en Topp 7 över stycken och citat i boken som bara är så rätt. So clever. Och jag förstår Mary och Lovely. Ibland. Att inte vilja duga. Söndersmulandet av utvecklingssamtal. Ibland förstår jag inte alls, men det är också okej.

Flyga högt

När Katarina von Bredows senaste bok först beskrevs lät det som en variant av Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Ny tjej kommer till klassen, vänder upp och ner på saker. Men Saga och Silja har olika sätt att skapa oreda och böckerna är inte tvillingar.

I Flyga högt kommer Silja till Vendelas klass, sätter sig på en tagen plats i klassrummet och bryr sig inte om hierarkistegen där klassen klamrar sig fast vid sina pinnar. Vendela och Tove, och Nils och Loke, finns någonstans i mitten. Ingen längtan neråt och inget hopp om klättring. Stabilt. Men med Siljas intåg ändras allt. Reglerna om vem som får prata med vem bryts och i all oreda tvingas Vendela fatta beslut hon tidigare seglat under och undvikit genom att hålla sig fast i bästisen Tove med fötterna kvar på jorden.

Boken är också stabil. Pirr, naturligtvis. Kan von Bredow skriva en bok utan pirr? Men knappt ens nåt hångel. Som om hon försökte skriva en bok utan kärlek men där den liksom letade sig in på ett hörn ändå. (Killar som är sjysta när man är full och spyr? Guldstjärna.)
   Ingen språkfest, inte smarta oneliners att sätta i topplistor, utan enkelt och så glimrar det till från ingenstans.

   - Nästa gång kanske vi kan hitta på något annat, säger
 han sedan. Om du vill.
   Om jag vill? Ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv.
Jag hoppar inte omkring och skriker av lycka eller gör bort
mig på något annat sätt. Jag tror inte ens att jag rodnar särskilt
mycket, trots att hjärtat gör en vild tjurrusning i bröstet.
   - Visst, säger jag. Det kan vi väl.

De hänger på Miranda som man gör i den där staden. Det namedroppas några bekanta namn från tidigare böcker. Det levs vardagsliv. Det finns bakomliggande sorg som inte går över. Killar heter Nils och Sven men är snygga ändå*. Habilt, stabilt. Bra tonårsbok, men just en tonårsbok. Hamnar under skiljelinjen mellan "12-15 år" och "unga vuxna", både för mig och förlaget.


*Menar inte att dissa eventuella läsare som heter Nils och Sven, eller deras flick-/pojkvänner, men namnen hamnar inte på min lista över heta saker man kan heta. En generationsfråga möjligtvis. Min högstadiekompis gifte sig dock med en Sven.

Den första gång jag såg dig...

Det fanns en tid när jag ansåg att böcker på under 300 sidor inte var värda att läsa (över 400 sidor var förstås ännu bättre). Sen sjönk den siffran lite. Under 250... under 200... Och så läste jag Fly on the Wall nyligen. Under 200 sidor. Och nu sitter jag här och ska säga något om en fin liten 72-sidare och påminns om att det naturligtvis inte handlar om antal sidor eller ord (utom när man skriver för skolan förstås, 6-8000 ord, hur många har vi nu?).

Katarina Kuick skriver egna böcker och översätter andras. Just nu läser och översätter hon till exempel Jellicoe Road. Och bloggar om det! Översättning verkar otroligt svårt. Alla dessa beslut. Alla dessa saker som verkar helt naturliga när man läser dem på engelska utan att behöva översätta dem till svenska. Jag märkte det en gång när jag skulle börja översätta Sarah Dessens böcker (ja, det var innan Jan Risheden gjorde det) och gav upp på första sidan eller så.

Men nu var det inte översättning vi skulle prata om. Den första gång jag såg dig... är en kärlekshistoria. Även om jag läser böcker om kärlek hela tiden är det oftast bara en av ingredienserna. Här står kärleken i fokus i hans och hennes version av förloppet. Från första gången de ses (det går inte så bra) vidare över insikten att hen verkligen gillar den andra och oron över att känslorna inte är besvarade och vidare. Och när man läser så känns det verkligen. Vilket är tur. En hel bok som helt handlar om Kärlek som inte lyckas förmedla den där känslan av att vara kär med dem vore ganska så misslyckad. Men nu känner jag pirret och osäkerheten och vissheten och lyckoruset.

Som här:


och så säger du                                                    

"jag tror jag är kär i dig"

säger du

att du tror att du

är kär i mig

i mig tror du

att du är

kär

säger du!

och här:

Du var så gulligt nervig när du kom in på fiket

så osäkert blossande

så tvekande virrig

att jag blir alldeles lugn

och sen säger jag att jag tror att jag är kär i dig.

Men det "liksom snoriga"? Uäh! Inte grejen i sig, men ordet.

För länge, länge sedan,

typ några veckor sen, läste jag Kär i kärleken av Lina Forss. Och jag gillade den. Och jag gillade den inte. Och jag visste inte riktigt varför. Eller så tyckte jag att jag gillade och inte av fel anledningar.
   Jag gillade språket. Så fint att det gjorde ont ibland och formuleringar jag bara ville plocka till mig och smaka på många gånger av olika anledningar. ("Av någon supermärklig anledning är det alltid mamma och jag som är kvar i köket med disken. Örjan måste se på Aktuellt och Rasmus som pluggar till något skittrist liksom glider ut ur köket som slem." eller "Åt mig, han blinkar åt mig. Han är snygg. Jag älskar honom. Jag ler. Stina ser det.")
   Och jag gillar hur det händer saker runtomkring Timotej som hon bara låter oss få veta så där då och då när hennes ego/killfixerade hjärna tillåter. Som är så vardag för henne att hon blir blasé, men så udda för mig. Kompisarna och killarna som hon plötsligt bara har eftersom hon inte är typen som "Ny skola, hur ska jag hitta kompisar?!" utan den som alla gillar även om det inte alltid räcker.

Sen kommer jag på mig själv med att fundera på hur mycket Lina som är i Timmy och om allt bara är hennes åttiotal med lite Facebook och YouTube inslängt för att modernisera. Men sak samma. För det funkar ju trots allt.
   Men jag och Timotej? Vi är så totalt olika på alla sätt. Jag har supersvårt att identifiera mig och då får jag dåligt samvete och känner mig som en sån klassist. "Va? Kan du inte identifiera dig med Timmy för att hon är från Djursholm och du är en fryspizzaunge?! Är vi inte alla människor?" Jo, men det går inte att komma ifrån att en del av identifikationsproblemet ändå ligger där även om det inte är HELA problemet.
   Det ska bli fler böcker om Timotej och jag är glad för det trots att jag tycker det är vansinnigt jobbigt med serier där man måste vänta. För jag känner mig inte färdig med henne. Jag vill se henne växa.

Välkommen hem

av Johanna Lindbäck

På ytan är allt sig likt när Sara kommer hem till Luleå. Hon behöver ingen guidad tur och tänker sig att hon kan kliva tillbaka in i sitt gamla liv, bara lite coolare efter sitt år i London och med nya kläder inköpta för alla filmkvällar och fikastunder hon räknar med nu när hon är tillbaka med sina kompisar. Men det blir inte riktigt som hon tänkt sig. Ingenting dramatiskt, men ingen har tryckt på paus när hon varit borta. De har fortsatt sina liv minus Sara och hon vet inte riktigt var hon ska vara eller med vem. Gamla vänner - nya vänner? Gammal kille - ny kille?

Om Adrian och Mattias har jag skrivit här. Vad jag gillar med kärleksbiten är att det inte blir så himlastormande på liv och död och för alltid, även om det är äkta och pirrigt och nervöst och rakt från och in i hjärtat. Det är inte kärlek vid första ögonkastet. Sara ser en kille på en fest och betraktar honom klarsynt, ser hans mindre tilltalande sidor, men undrar om det är honom hon ska bli ihop med. Vilket inte är romantiskt så man trillar av stolen, men uppfriskande. Vardagligheten. Mackorna. Tvättstugan. Kladdkakan (jag är såååå en del av generation kladdkaka!). Pinsamma föräldrar men inte överdrivet.

Johanna Lindbäck brukar återanvända karaktärer från tidigare böcker, men jag brukar vara dålig på att upptäcka det. Jag vet inte om jag skulle ha insett att Hanna i Välkommen hem var med i förra boken om jag inte hade läst innan att det var så. Att jag har svårt att upptäcka gästspelen beror delvis på att jag inte har samma relation till böckerna och karaktärerna som jag haft till andra författare som använder sig av samma trick och delvis att det är så många namn. Till och med inom den här boken har jag svårt att komma ihåg vem som är vem. Sen blir jag fullständigt övertygad om att jujutsu-Sara och hennes kompis varit med tidigare. Men det kanske de inte har?  

Ibland brukar jag plocka ut ett utdrag ur boken när jag skriver om den. Välkommen hem har många stycken jag skulle kunna plocka ut för jag gillar Lindbäcks sätt att skriva. (Även om jag fortfarande förhåller mig ambivalent till de engelska inslagen. De är en del av mitt eget skriftspråk, men när jag läser dem skaver det ändå lite. För att inte tala om när jag hör dem runt omkring mig i skolan och skruvar på mig. (Vad är grejen?! En följd av alla otextade filmer och serier som streamas och laddas ner? Internetbokhandlarna som förser oss med alla amerikanska böcker vi vill ha? Globaliseringen? Amerikaniseringen? Är det tänkt att vara ironiskt? Eller håller svenskan på att urholkas?))
   Okej, det blev en lång parentes, men i alla fall, om jag skulle välja ett utdrag ur den här boken så skulle jag välja från sidan 187 till 189 och det blir alldeles för mycket, men oj, så bra det avsnittet är. Språkligt, kallsvettigt, pinsamt, pulshöjande, angstigt. Plus att det involverar fika. Vilket alltid är ett plus.

 

Adrian och Mattias

Jag vill egentligen bara krypa tillbaka ner under täcket med en alldeles fantastisk bok, men jag vill inte låta Johanna Lindbäcks Välkommen hem bli en parentes efter allt förhandssnack. Den är värd mer så jag ska dela med mig av vad jag skrev efter att ha läst ut den igår.

Från anteckningsblocket:

"Runt sidan 40 börjar jag verkligen gilla Mattias. Och tänker "Hur ska det här gå? Det är ju Adrian jag ska gilla!" För det är vad jag förväntat mig sen jag fick veta att de skulle vara två. I veckor, i månader. Eller kanske i år. Ända sedan Ben, Jess och Conrad. Kanske ända sen Dylan. Då har det liksom inte varit någon tvekan, i alla fall inte så mycket.
   Men nu blev det svårt på riktigt. Så är det inte lika mycket strulgullig vs. nördgullig, bad boy charmig vs. helyllecharmig. Här är det två fingulliga norrländska killar. Den ena lite mer nördgullig, den andra lite dryggullig, men båda så fina."

Vem det blev till slut? Adrian. Men att Mattias påverkade mig så starkt där i början är ett gott betyg.
   Lite kan det ha att göra med att jag redan fått veta att A hade hår ner till axlarna och var tveksam till den beskrivningen. Vilket made no sense, för hallå, Tim Riggins? Wes? Axellångt kan vara snyggare än det låter. Och sen kom det en så fin scen där håret spelade en viktig roll (som jag läste om flera gånger) och vid det laget var det inget snack längre.

Mer om Välkommen hem blir det en annan dag.