Popcornsläsning à la Ally

Ni vet hur popcorn passar bättre till vissa biofilmer? Actionfyllda, spännande, underhållande. Och Ally Carters Heist Society-serie är precis så. Fast i bokform. Actionfylld, spännande, underhållande och smart. Jag har läst alla tre delarna (Heist Society, Uncommon Criminals och Perfect Scoundrels) i år och de är supercoola.

Handlar om ett gäng tonåriga tjuvar. När serien börjar har huvudpersonen Kat dragit sig tillbaka från "familjeföretaget" och försöker ha en vanlig skolgång, men hon dras tillbaka in i det (tack Hale, tack så mycket) och ställs inför ett omöjligt uppdrag när hon ska bevisa sin pappas oskuld.

Det handlar inte om småstölder utan om avancerade och välplanerade kupper. Allt är gentlemannamässigt utfört och med en hedervärd historia bakom när Kat och hennes gäng flänger över världen i jakt på konst och ädelstenar. Privatplan och exklusiva miljöer och så hjärtat i hela operationen, ett kök i Brooklyn.

Eftersom jag är jag gillar jag förstås relationsbitarna. Det lågmälda pirret mellan Kat och Hale som finns där men utan att ta allt fokus. Hur serien handlar om familjer, de man fötts in i på gott och ont och de man skapar åt sig själv.

MEN jag gillar också de hisnande äventyren som är så snillrikt uttänkta av Kat och Ally Carter. Favoritscenerna är kanske när gänget sitter samlat och försöker komma på vilken metod som är bäst lämpad för det de försöker uppnå. Just de diskussionerna målar upp en bild av en händelserik bakgrund som man bara får glimtar av. Det är en så intressant värld Carter byggt upp. Där finns traditioner, koder och historia och Heist Society är ett fint exempel på hur världsbyggande inte bara hör till fantasygenren.

Huruvida det kommer fler böcker i serien har jag inte riktigt koll på. Tredje boken slutar på ett sätt som är helt okej som punkt för serien som helhet, men stänger inte dörrarna för en fortsättning.

Om en bok: I BEGYNNELSEN VAR BOB

Egentligen har jag bara haft den här boken i knappt ett år, men jag är inte van vid att ha olästa böcker så lång tid. Jag brukar köpa och sen läsa ganska snart. Men BOB har alltså blivit liggandes och jag har haft lite dåligt samvete. Väldigt löjligt. Men desto skönare nu när den är läst.

Meg Rosoffs  I BEGYNNELSEN VAR BOB utgår från premissen att gud/Gud är en tonårskille vid namn Bob. Tellus låg och skräpade i ett hörn av universum och ingen var intresserad av planeten. Bobs mamma vann den på poker och gav den till Bob som hafsade igenom skapelsen på en vecka och som sen låtit sin arbetspartner mr B styra upp i kaoset efter bästa förmåga. Bob själv är totalt ointresserad av att lyfta ett finger. Dessutom fortsätter han att skapa kaos genom hormoner och humörsvängningar som sätter hela klotet ur balans. Inte minst när han blir kär.
Och ecken! Den sista ecken är hotad efter ännu ett ödesdigert parti poker!

Det är fullständigt crazy, men också tankeväckande. Det är inte så roligt att jag skrattar högt, men småkul. Det känns dessutom som en väldigt vuxen bok? Vuxen humor. Blinkningar till bibelberättelser och historiska händelser.

Mest vill jag bara wow:a själva tanken bakom den här boken. Att få idén och sen göra något av den. "Hm, ibland är det som om världen skapats av en 15-årig kille i ett utbrott av genialitet och sen lämnats på grund av total slöhet." Och att det sen funkar. Förverkligandet av en sån idé kan kanske aldrig bli lika fantastiskt som själva idén, men det är ändå smått otroligt.

PS. En annan av Meg Rosoffs böcker har filmatiserats nästan lite i skymundan. Inte alls läst lika mycket om den som om TFIOS, The Mortal Instruments och allt vad det nu varit. Men jag ser i alla fall fram emot HOW I LIVE NOW/SÅ HAR JAG DET NU. Föga troligt att den kommer upp på svenska biografer, men brittisk premiär i oktober enligt Entertainment Weekly.

Om TVÅ böcker av VALENTINE, Jenny

Det är alla hjärtans dag, Valentine's day, och jag har läst två böcker av Jenny Valentine. De handlar inte om romantisk kärlek at all.

Myrstacken

Bohemia flyttar in med sin mamma på Georgiana Street 33 i London. Om man ska gå efter hur deras liv sett ut förut är det dock högst tillfälligt och bara tills mamman hittar en ny kille.
I huset finns också sjuttonåriga Sam som försöker försvinna och vara ensam. Det går inte jättebra när gamla Isabel lägger näsan i blöt och den oavbrutet pratande Bohemia är i desperat behov av en vän.

Valentine brukar skriva om barn och ungdomar som av olika anledningar får ta hand om sig själva och/eller sina föräldrar. Med tioåriga Bohemia har hon kanske skapat det mest hjärtekrossande livsödet hittills. Men samtidigt inte. För Valentine har ett sätt att berätta som gör att det aldrig blir totalt förkrossande och eländigt även om man vill fånga in Bohemia, ge henne ett bad, några stadiga mål mat och bädda ner henne i en skön säng med nymanglade lakan.

Jag gillar Myrstacken för allt det jag gillar med Jenny Valentine. Tilltufsade karaktärer, fyndiga formuleringar i all enkelhet och så en liten hemlighet (här vad som fått Sam att fly sitt gamla liv) som spetsar till vardagen.

Ett favoritstycke när Bohemia precis mött en svampfärgad man och sen ser en kvinna:

Jag såg direkt att hon var hans fru för hon såg också ut som en svamp. Det kanske blir så när man blir gammal. Man vaknar en morgon och plötsligt är ljusbrunt ens favoritfärg. 

The Double Life of Cassiel Roadnight

En större hemlighet finns i den här boken (som kommer på svenska senare i år) - den om vad som hände med Cassiel Roadnight.

Chap är ingen och har ingen, men när han misstas för att vara någon, den försvunna Cassiel Roadnight, börjar han fundera på hur det skulle vara. Att ha ett namn. En familj. När han gör mer än att fundera och faktiskt upptas i familjen Roadnight blir det problem. Inte för att de upptäcker att han inte är Cassiel utan för att de bär på hemligheter.

Först bryr jag mig mest om vad som hänt med den verkliga Cassiel Roadnight och mindre om fejk-Cassiel. Sen bryr jag mig lite mer om Chap. Sen bryr jag mig egentligen inte om någonting alls. Vilket känns trist att medge, men allt känns lite "meh, kunde lika gärna klara mig utan". Jag tror att mysteriedelen/spänningsbiten blir för stor för mig. I tidigare Valentine-böcker har den aspekten tillfört något, urnan på taxikontoret och fotot från främlingen, men här blir det lite för mycket för mig.

Eftersom romantisk kärlek inte är all kärlek i denna världen vill jag lämna er med en av mina favoritpassager från boken.

Grandad said he loved me only once. [...] Just because he didn't say it before though, doesn't mean I didn't know it for a fact, like I knew that water was made of hydrogen and oxygen, like I knew that cats could climb trees. Grandad loved me in the books he chose to read to me. [...] In the key round my neck that meant I could go wherever I wanted and he'd always trust me to come back.  

Om en julig bok: DASH & LILY'S BOOK OF DARES

Bok nummer två i min vintriga läsning är det tredje samarbetet mellan författarna Rachel Cohn och David Levithan. Dash & Lily's Book of Dares eller Dash och Lilys utmaningsbok som den heter på svenska.
Precis som i de tidigare två böckerna handlar det om två ungdomar i New York, en tjej och en kille där Cohn skriver tjejens kapitel och Levithan tar hand om killens. Men medan jag inte var något stort fan av de tidigare böckerna (Nick & Norah, Naomi & Ely) tycker jag om den här!

Allting utspelar sig dagarna kring jul på Manhattan och börjar när Dash hittar en anteckningsbok (från någon som heter Lily) inkilad bland böckerna i bokhandeln. När han öppnar den startar en jakt på ledtrådar bland hyllorna som sen utvecklas till en spännande bokväxling mellan Dash och Lily.

Hur skulle jag kunna låta bli att gilla en bok som börjar så? I en bokhandel? Med Dash som använder svåra ord, hatar julen och hysterin den för med sig och med avsikt gjort sig föräldralös över julen (inte genom mord dock, bara genom att utnyttja det faktum att hans föräldrar inte pratar med varandra).
Lily befinner sig i andra änden av skalan. Hon ÄLSKAR julen och är inte alls nöjd med att hennes föräldrar lämnat henne för att åka på en 25 år försenad smekmånad och till Fiji istället för att fira traditionell jul.
Bokväxlingen blir räddningen den här julen. Utmaningarna i boken tar dem till platser de aldrig skulle ha valt själva och de lär känna varandra via orden. Men ska de träffas i verkligheten och vad kommer att hända då?

Jag vet att många läste och gillade den här boken förra vintern eller ännu tidigare och nu när jag också gjort det kan jag bara instämma i att det är helmysig julläsning.

(Har du läst eller läser just nu eller vill läsa? Om du har Facebook så kan du diskutera boken med andra. Jag länkar till Tonårsboken som berättade det för mig så får du läsa mer och ta dig vidare därifrån om du är intresserad.) 

Om en bok: INNAN JAG DÖR

av Jenny Downham

"Sluta nu pappa."
"Sluta med vadå?"
"Sluta låtsas att jag kommer att bli frisk."

Det är för historier som den här ordet hjärtskärande är skapat.

Tessa är sexton och döende. Efter flera års sjukdom är det nu kört. Det är så mycket hon inte hunnit med - hon har en hel lista - och så lite tid kvar att göra något åt saken. Men det är värt ett försök och hon börjar med det viktigaste. En kille.
Inte omöjligt, säger bästa kompisen och främsta påhejaren, om hon nöjer sig med sex och inte förväntar sig kärlek. Men det gör Tessa. Hon förväntar sig kärlek och hon förväntar sig massor av saker. Allteftersom tiden går vill hon bara mer och den ursprungliga listan växer hela tiden. Få uppleva våren igen. Se sina föräldrar hitta tillbaka till varandra och överleva dem. Så som det är meningen.

Innan jag dör är betydligt bättre än jag minns den sen jag läste den för några år sen. Eller, grejen är att jag inte mindes så mycket överhuvudtaget. Men nu fångar boken mig från första stycket (en pojkvän på en galge i garderoben!), första kapitlet (lillebror!), och håller greppet till de sista smärtsamma sidorna där jag bläddrar vidare efter de sista orden i hopp om att det trots allt finns mer.

Om en absolut sann dagbok

I absolutely love The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian. (Yeah, I went there.) Och trots att min bokbok i drömmen påstod något annat har jag inte läst den förrän nu. Jag skulle vilja fråga:
"Varför har ingen berättat att den är så bra?!", men jag vet att protester skulle komma.
"Det har vi ju visst gjort! För flera år sen!" skulle både  Sofia och Johanna gasta.
   Eller så skulle ni säga: "Vi trodde inte att du var intresserad av böcker om fjortonåriga killar." och det skulle ni väl ha en poäng i.
   Snarare är det kanske så att folk har lovprisat den för mycket (halva boken (OK, mild överdrift) utgörs av en lista på (ett urval av) alla utmärkelser boken fått samt sida efter sida med positiva omdömen) och det i kombination med fjortonårig pojke-grejen har hållit mig på avstånd i några år. Men nu har jag alltså läst och älskar galet. Skrattade så jag grät och grät för att det var sorgligt.

Dagboken är Juniors (även om det är Sherman Alexie som är författare och Ellen Forney som illustrerat). Junior bor på ett indianreservat i norra USA tillsammans med sin familj och en hel massa folk som använder honom som slagpåse. På gott och ont är det hans hem och man lämnar liksom inte reservatet. I synnerhet inte för att börja på en "vit" skola flera mil därifrån. Men det är just vad Junior gör. Trots att det inte går någon buss och att han ibland får gå hela sträckan för att bilen inte funkar eller pappan är full. Trots att hela reservatet, inklusive bästa kompisen Rowdy, hatar honom för sveket.


Boken är rolig i både ord och bild. Jag brukar sällan läsa bilder i böcker, men Ellen Forneys illustrationer (som ska vara Juniors teckningar) kompletterar texten på ett så coolt sätt. Men det är också tunga ämnen som död, alkoholism och fattigdom och så förstås identitetsfrågan. Vem blir Junior när han lämnar reservatet för att ge sig själv chansen att lyckas? När han står i två olika kulturer där strider utkämpas på helt olika sätt?

Rekommenderas till alla som gillar bra böcker. Finns översatt till svenska: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian.

Att gilla böcker förresten, här kommer ett utdrag från The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian:

I grabbed my book and opened it up.
I wanted to smell it.
Heck, I wanted to kiss it.
Yes, kiss it.
That's right, I am a book kisser.
Maybe that's kind of perverted or maybe it's just romantic 
and highly intelligent.
  

Om en bok: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Jag var rädd för att läsa den här boken. Eller, rädd kanske är fel ord men... Jo, OK, lite rädd. Eller nervös. Så trots att jag varit sugen på den länge har jag skjutit upp det. Till nu då när den mötte mig på biblioteket, framsidan mot mig, och liksom sa: "Är det inte dags nu?" och jag nickade, jo, det är väl det.

Varför ville jag läsa den här boken?
Ingen har förberett Will på hur man förväntas bete sig när ens förälder plötsligt dör i en bilolycka. Därför är det ingen överraskning att han blir handlöst förälskad i Taryn på sin mammas begravning.
Varför skulle jag inte vilja läsa en bok med baksidestext som den?

Jo, för att Wills sätt att hantera det som hänt tar vägen genom filosofin. Han söker svar om liv och död och Gud och sånt. Djupt, invecklat, läskigt. Tänkte jag och höll mig på avstånd. Helt i onödan.
   Det blir visserligen en hel del citat från både poeter och filosofer som Will skriver ner i sin anteckningsbok. Filosofer namedroppas, men det blir mest en introduktion, en nybörjarguide, där man doppar tårna i vattenbrynet. (Nietzsche säger du? Vem är det? Berätta mer!) Och det är tydligen på rätt sida den odefinierade gränsen för mig.
   Jag kan ta Wills filosofiska grubblande när det kombineras med lite kärlek, sex och skadegörelse mot både hårda och mjuka ytor. När Hills på ett fint sätt målar upp bilden av hur sorgen tar sig olika uttryck hos Will, hans bror Adam och deras pappa. Detaljerna. Hur oförberedda de var inför att klara av ens de mest vardagliga saker. Om de inte ens kan klara tvätten, hur är det tänkt att de ska klara av sorgen och smärtan som ligger i att ha blivit lämnade utan förvarning?

Efter att slutligen ha läst Lia Hills debutroman ser jag ingen anledning att ändra åsikten att australiska författare automatiskt är lite bättre än alla andra.  

Darlah - 172 timmar på månen

av Johan Harstad

I rymden kan ingen höra dig skrika.


Ursäkta, men hur rysningsframkallande är den meningen? Och boken i övrigt?
Nog för att jag är lättskrämd ibland och kommer på att The Woman in Black inte är någon bra idé om jag hoppar en meter upp ur biostolen när jättevovvarna kommer i Hunger Games eller Michael Fassbender skriker på Carey Mulligan i Shame, men jag tror inte att det bara var jag som tyckte det var småläskigt med Johan Harstads månresa.

Att ta med tre tonåringar och åka till månen låter inte som den smartaste idé NASA någonsin haft. Men de behöver goodwill och pengar för att kunna undersöka... något... på månen. Man har fått indikationer på att det finns något på månen som inte borde finnas där. (Det låter fortfarande inte lysande att skicka folk till månen.) Vid ett superhemligt möte i Washington kläcks idén att hålla ett lotteri för planetens ungdomar där tre utvalda inte ska få besöka Willy Wonkas chokladfabrik utan spendera 172 timmar på månen. Kul? Ofarligt? Ingenting av det ska det visa sig.

Mia från Norge är absolut inte intresserad, men en vinst skulle kunna vara bra PR för hennes och bandets musikkarriär. Antoine från Frankrike behöver något nytt att fokusera på. Att stalka sitt ex håller inte hur länge som helst. Midori från Japan vill komma undan de kulturella begränsningar som väntar henne på hemmaplan. New York är målet men en omväg via månen kanske är medlet?

Så det här är smårysigt och läskigt och inte alls vad jag förväntade mig av handlingen. Absolut en bladvändare. När jag väl kommit över sträckläsningströskeln var det inte roligt att behöva pausa för andra saker. Och den funkar uppenbarligen helt okej även om man inte är intresserad av science fiction, men förmodligen lika bra om man är det.

Vill du läsa norskt i år är Darlah ett bra alternativ.

KURIOSA: Boken kom i år ut på engelska och då har handlingen flyttats fram några år i tid för att behålla känslan av inte alltför avlägsen framtid. I min svenska översättning äger månfärden rum redan i sommar.

En sån där vidrig bok där mamman dör

av Sonya Sones

Jag älskar att läsa
Men mitt liv får verkligen inte bli
som en sån där vidrig bok
där mamman dör
och tjejen måste flytta
till sin försumliga pappa
och han visar sig vara
en alkoholiserad heroinist
som misshandlar henne brutalt
och utnyttjar henne sexuellt
så att hon blir
en bulimisk yxmördare.

                        - Sones, s. 14


Rubys mamma har just dött och hon måste flytta till sin pappa. Men han är inte någon alkoholiserad heroinist. Han är en rätt så trevlig och omtyckt hollywoodskådis med sunda vanor och gott om pengar att spendera. Dessutom verkar de ha mycket gemensamt.
   Men hur kan hon tillåta sig att gilla personen som stack innan hon föddes och sen inte synts till alls? Hur kan hon överhuvudtaget se något positivt i sin situation när hon inte bara förlorat sin mamma utan också tvingats lämna sin bästa kompis och sin pojkvän på andra sidan landet?

Händelseutvecklingen i den här ovidriga (men stundtals halsklumpframkallande) boken är på intet sätt överraskande. Men det gör liksom ingenting för det är bra ändå.
   Det är roligt att läsa om omställningen det innebär för Ruby att flytta till ett annat liv och hennes beslutsamhet att inte gilla det nya trots att det kanske finns mycket positivt där egentligen. Samtidigt blir det inte bara ytligt fnissigt för det finns trots allt en död mamma i bakgrunden och man förstår varför Ruby vill klamra sig fast vid sitt gamla liv.

Så både humor och en nypa sorg förpackat i formen som ges prov på ovan. Jag är inte någon poesiläsare, men det är mest för att jag inte är intresserad av att sitta och fundera på vad texter egentligen handlar om. Jag vill läsa och förstå att en lampa är en lampa och inte en symbol för något annat. Men den här romanformen är helt okej för mig. Det är rent och enkelt och inga konstigheter. Komprimerat, snabbläst och stiligt.

Aldrig släppa taget

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Holly Goldberg Sloans debutroman. Men jag vet att den inte var vad jag förväntade mig.

I centrum står Sam och Emily som kommer från två världar. Sam lever ett kringflackande liv med en kriminell far och en sjuk lillebror. Hans dagar handlar om att hålla sig undan människor, leta mat i containrar och ta hand om sin bror Riddle. Hans andningshål är musiken och det är den som för honom till Emily. När de två möts uppstår en omedelbar kontakt och en dörr in i Emilys trygga medelklassvärld öppnas för Sam och Riddle. Men hur länge får de stanna? Och hur kommer det att bli den oundvikliga dag då det är dags att dra vidare och det för första gången finns en anledning att vilja stanna kvar?

Ja, så är det väl ungefär. Men till det kommer så många andra människor. Så många parenteser av liv längs vägen. Stora (som Bobby Ellis vars bidrag till historien stundtals blir närmast farsartade) och mindre (som hotellstäderskan och julbroschen). Och det är dessa jag inte förväntat mig och inte vet vad jag tycker om. Jag gillar dem, men gillar jag dem här? Gillar jag Goldberg Sloans stil med sparsmakat användande av dialog, ett spår av smärta och korn av humor? Ja, jo...

Vad hade jag förväntat mig? Ett ännu större fokus på Emily + Sam. I och för sig förväntar jag mig alltid fokus på den romantiska kärleken. Mest på grund av att det så ofta trycks på just den när man vill sälja böcker (och annat) till unga tjejer/kvinnor som om det vore det enda vi letade efter och till slut blir vi närmast programmerade att leta efter den i böcker och livet och blir besvikna när den inte kommer. (Eller så är det bara jag.)

Inte så att det inte finns kärlek mellan Sam och Emily. Det finns ett fint band, samhörighet, en känsla av att det är meningen och något som är större än en vanlig förälskelse. Men så mycket swoon känner jag inte trots att Sam är fotomodellsnygg och talangfull och tilltufsad. Istället är det lillebror Riddle jag blir oromantiskt kär i, vill hålla nära och aldrig släppa taget.

Jag känner mig inte färdig med den här boken. Jag är inte redo att klättra upp på taket och skrika ut min kärlek så det hörs över hela Borås, men Aldrig släppa taget har på något sätt nästlat sig in och ligger och gnager och drar i mig. Viskar Läs mig igen! Låt dig inte luras av mitt enkla yttre. Det finns stora känslor här om du bara vågar.

Will Grayson, Will Grayson

av John Green & David Levithan

Två killar - samma namn. Will Grayson och Will Grayson. Och så Tiny Cooper förstås som länken mellan.
Will Graysons metod för överlevnad är att göra så lite väsen av sig som möjligt och inte bry sig.
Will Graysons metod för överlevnad är att ta sina anti-depressiva och chatta med sin internetförälskelse Isaac.
Tiny Cooper är made of awesome.

Så här är det, jag dyrkar John Green. David Levithan är okej. Jag gillade Ibland bara måste man, men idag minns jag knappt vad den handlar om. Jag är inte helsåld på hans samarbete med Rachel Cohn. Men han växer. Jag tyckte om både En bit av mig fattas och The Realm of Possibility. Och det här är min favorit av hans böcker hittills.
  Jag gillar hans will grayson (jag köper till och med att han inte använder versaler). Jag gillar hur han skriver om att leva med depression och att det inte finns något enkelt botemedel. Jag gillar relationen mellan Will och hans mamma. Och slutet. Oh my. Jag öppnade det nyss för att kika lite och tårarna vällde upp över finheten.

John Green. John Green är suverän på inledningar, se nedan. John Green uppfann Tiny Cooper. Tiny Cooper som är kär i kärleken och sätter upp en musikal om sig själv. John Green har också skapat en Will Grayson som jag inte riktigt kan sätta ord på varför jag gillar. Han är så... Ja. Och när han får se sig själv som andra (Tiny) ser honom... Ja igen.

Råkar du vara en av dem som inte läst Will Grayson, Will Grayson/Den andre Will Grayson så tycker jag att du ska ändra på det.

featuring: en katt som lever och är död
smakprov:
chapter one
When I was little, my dad used to tell me, "Will, you can 
pick your friends, and you can pick your nose, but you 
can't pick your friend's nose." This seemed like a reasonably 
astute observation to me when I was eight, but it turns out 
to be incorrect on a few levels. To begin with, you cannot 
pick your friends, or else I never would have ended up with 
Tiny Cooper.

charlieissocoollike*

Det börjar högst förvirrande med att Charlie förklarar varför han skriver till just den "dear friend" som får hans "love always" i brev efter brev under hans första high school-år. Men förvirringen varar bara en halv sida eller så och sen struntar jag i vem som är mottagare av Charlies ärliga betraktelser av året som följer. För det finns ju så mycket viktigare saker att bry sig om i Stephen Chboskys The Perks of Being a Wallflower.

Här skulle jag skriva något om handlingen, men jag kan inte och är fullt övertygad om att ni är kapabla att hitta en sammanfattning av den någon annanstans. Det kommer att stå att Charlie är blyg och inte särskilt socialt kompetent men så träffar han Sam och Patrick och sen blir det sex och droger och oj, oj, oj... Jag tycker inte att det är en helt rättvisande beskrivning, men jag kan inte formulera något bra istället.

Ja, boken innehåller allt som amerikanska föräldraorganisationer gillar att kvällstidningsrasa över, typ homosexualitet, men det är inte så att Charlie går från bortkommen bokmal till sönderknarkad heroinist som deltar i orgier varenda helg. Han gör nya upptäckter och upplever nya saker och berättar om dem på sitt enkla, raka sätt.
   Språket skapar en viss distans, den distans som Charlie har till det han betraktar kanske, och förhöjer hela upplevelsen för mig. Allt som händer filtreras av Charlie som ibland är storögt fascinerad, ibland totalt omedveten om att det han berättar kan upplevas som upprörande och ibland bara hjärtknipande rå och sårig när han inte kan skapa tillräckligt mycket distans till sig själv.
   Om man plockar sönder boken och listar alla problem så får man vad vissa ser som all världens tonårsklichéer och andra som allt som tonåringar måste skyddas från, men det är väl inte så man läser böcker?

featuring: The Rocky Horror Picture Show
smakprov:
"Dear friend,
   I have finished To Kill a Mockingbird. It is now my 
favorite book of all time, but then again, I always think that 
until I read another book."


--------------------------
* charlieissocoollike har ingenting med Wallflower-Charlie att göra. Han råkade bara ta plats i mitt liv ungefär samtidigt. Och båda heter Charlie.

Jag varken älskar eller hatar

- snarare lämnar Jenny Downhams Älskar - hatar mig ganska oberörd. Jag bryr mig inte om vem som ljuger när ord står mot ord. Jag bryr mig inte om hur det går för Mikey och Ellie som på olika sätt pressas av sina familjer att ställa upp för laget.

Mikey, killen med ambitioner som får stå tillbaka när han måste ta hand om familjen. Omgiven av tjejer; mamman, systrarna och en oupphörlig rad av flickvänner som flyter ihop till en enhetlig grå massa. Innan Ellie dyker upp alltså. Ellie lyser.

Det blir lite jobbigt med kontrasterna mellan Mikeys Fish tank-miljö, drickande mamma och tomma kylskåp och Ellies fina hus med sitt dyrt fyllda barskåp och semesterminnen från utlandsresor. Som om Downham kände sig tvungen att använda just svart och vitt för att blanda till gråzonerna.

Äh, jag vet inte. Jag skrev "älskar - hatar" i sökrutan på www.bokbloggar.se och klickade in på inlägg efter inlägg och försökte se vad jag missade, men jag kände det inte. Klart fall av "Det är inte du, boken - det är jag"?

Det var dock intressant hur många som beskrev handlingen som att Karyn (Mikeys syster) blivit våldtagen av Tom (Ellies bror). Som om alla valt att ta Karyns version som den sanna trots att det fanns olika versioner. Jag gjorde det själv.
   Karyns version förresten... Hörde man den någonsin? Eller Toms? Alla andra skulle in och berätta hur det gått till (läs: Tom och Ellies pappa) och i huvudsak var det förstås Mikey och Ellie som gav sin version av en tung period.

The Statistical Probability of Love at First Sight

Ååhh! Jag tycker om den här boken. Det finns något så fascinerande i tanken på hur tillfälligheter och beslut påverkar vilken riktning livet tar härnäst och hur minsta lilla avvikelse (fyra minuter) kunde ha tagit dig på en helt annan bana.

Jennifer E. Smiths bok är inte en Sliding Doors. Vi får inte någon alternativ händelseutveckling där Hadley hinner med det plan som skulle ta henne till London i god tid till pappans bröllop. Men vi vet att om hon inte hade varit fyra minuter sen och blivit tvungen att ta nästa flight skulle hon aldrig ha träffat Oliver. Och det hade varit väldigt synd.

The Statistical Probability... är skriven i presens och jag gillar presens. Det är ett enkelt sätt att skapa närvarokänsla som jag köper fullt ut. Det begränsade tidsspannet på ett dygn bidrar också.
   Berättelsen om Hadley och Oliver, så skönt romantisk, inget utrymme för evighetslång uppbyggnadsfas och tonvis med förvecklingar. Och så en bakgrundshistoria om Hadley och hennes pappa och hur allt förändrades när han lämnade sin familj för kvinnan han nu ska gifta sig med.

And this was the most unfair part of it all: what Dad had done, he hadn't just done to him and Mom, and he hadn't just done to him and Hadley. He'd done it to Hadley and Mom too, had turned the easy rhythms between them into something brittle and complicated, something that could shatter at any moment. 

Malin skrev så här när hon hade läst boken: "Söt och sorglig och mysig och trevlig att befinna sig i".
Ja. Så fin på något sätt. Sen finns det också något i tonen som påminner mig om En dag av David Nicholls och det är inte fel. Hadley och Oliver kanske inte har Dex och Ems dimensioner men de har å andra sidan bara 24 timmar medan Emma och Dexter hade år.


Jennifer E. Smith har tidigare skrivit om roadtrip och döda familjemedlemmar så hon låter som en författare jag borde läsa mer av.


Ooops, höll på att glömma goda nyheter! Den långa titeln översätts till Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet och kommer på svenska i maj!

Var är Alaska?

av John Green.

Vad handlar den om?
Miles som lämnar sin tråkiga och kompislösa värld i Florida för att börja på en internatskola i Alabama. Där blir han omedelbart omdöpt till Bullen av sin rumskompis Översten, indragen i en värld av hyss och regelbrott och förtrollad av Alaska som inte behöver något annat namn än Alaska.
Mer? Tro, liv, död, lidande, människors sista ord, litteratur och händelser som förändrar och får oss att omvärdera våra liv. Före och efter.

Är den bra?
Ja. Karaktärerna är komplexa. Översten. Alaska naturligtvis. Den otroliga dragningskraften hon besitter utan att vara någon felfri ängel. Spänningen som byggs upp av formen, kapitlen som räknar ner till något.
Är den så vanvettigt bra som andra påstår?
Nej, inte för mig. (Jag hör heller inte till dem som älskar Räddaren i nöden/The Catcher in The Rye och recensenter gillar att likna Alaska med den.) Jag läste Alaska första gången 2007 när jag inte visste något om John Green och så läste jag om den efter att ha läst An Abundance of Katherines och upptäckt att Green är fantastisk.
Blev den bättre andra gången? Lite kanske. Men personligen föredrar jag hans andra.


Varför? Är jag för ytlig? För ofilosofiskt lagd? För ointresserad av att diskutera hur man tar sig ut ur labyrinten? Ja, kanske. Förmodligen. Högst troligt. Men det har jag inte lust att fördjupa mig i. Kan vi ta en annan fråga?
OK. Skulle den vara bättre på engelska? Är det där problemet ligger, jag har läst Greens andra på engelska?
Jag inbillar mig det, men det är mest en känsla. Inte så att jag riktar någon kritik mot översättningen, men vissa saker gör mig alltid så medveten om att det är en översättning. Som ramsor (Vad rimmar de på egentligen?) och brytningar (Nehej, så där låter hon inte!) och smeknamn (Pudge skulle jag acceptera medan Bullen låter så 50-tal.) Men jag tror ändå inte att språket är avgörande. Det är inte så att jag läser den på engelska och plötsligt utnämner den till århundradets bok.


Ska du läsa den? Ja. Om du gillar välskrivna böcker. Om du gillar att läsa. Om du gillar att läsa om internatskolemiljö och människor med magnetisk aura. Om du gillar att tänka och gillar att läsa böcker som får dig att tänka ännu mer.

Ghost Boy och Robot Girl

How to Say Goodbye in Robot är en titel som cirkulerat på mina amerikanska bokbloggar och letat sig in i mitt medvetande trots att jag aldrig riktigt satt mig in i vad den handlar om. Den amerikanska titeln innehåller ordet "robot", vilket är ungefär lika lockande som en akademisk examen i matematik, men antyder att "robot" i det här fallet är ett språk, och genast blir allt mycket mer intressant. Hur tar man egentligen farväl på robotspråk? Vem talar robot och varför måste man säga hej då?

Så började Natalie Standifords bok också dyka upp på mina svenska bloggar då den översatts till svenska (av Kapitulera omedelbart eller dö-Sanne Näsling). Enbart den svenska titeln, Robothjärta, skulle dock aldrig ha fått mig att plocka med mig boken. Men efter lång tids subliminal påverkan, två nyligen publicerade inlägg hos Flaskposten respektive Bokhora, och en placering på ungdomsavdelningens boksnurra på mitt hemmabibliotek gav jag efter. Universum hade talat.

Efter denna extremt långa inledning vill ni förstås veta om Robothjärta är en läsvärd bok? Ja, det är den.
Den handlar om Bea som precis kommit till ytterligare en ny stad med sin kringflyttande akademiker till pappa och sönderfallande känslomänniska till mamma. Sista året av high school är inte det bästa året att komma till en ny skola, i synnerhet inte en liten privatskola där alla känt varandra sen de gick i blöjor i princip. Som nykomling väcker Bea intresse i de mer populära gängen, men den hon dras till är Jonah som står lika utanför som hon.
Efter ett första samtal av det ovanligare slaget inleder de en komplicerad relation i utkanten av den vanliga världen. I en egen värld som har plats för en tjej med robothjärta och en spökpojke, men också för de individer som ringer till Baltimores lokala nattradio. Det är som en lokal version av Karlavagnen där ämnet alltid är fritt men oftast det samma (Elvis, katter, tidsresor...) och med samma närmast mytiska karaktärer som ringer in för att få nå ut i några minuter.

Det här är en sån bok jag vill beskriva som udda och speciell och quirky. Med karaktärer som väljer andra vägar än de flesta och fattar beslut som kanske inte alltid är de bästa. Det är inte en sån bok som jag kan säga "Därför är det här en bra bok" (men vilken bok är det å andra sidan?), men liksom boken letat sig in i mitt liv nästlar sig historien och karaktärerna in i mitt robothjärta. Till den grad att jag lägger den till listan "Böcker jag lånat och läst men vill äga". Köper den rosa telefonboken tror jag.

En bit av mig fattas

Morgonen den 11 september 2001. Claire är i skolan. Jasper sover. Peter väntar utanför en skivbutik. Två flygplan flyger in i World Trade Center.

David Levithans bok följer tre vanliga New York-ungdomar som alla påverkas av terrorattacken utan att drabbas extremt hårt. De överlever. De förlorar inte någon närstående. De går vidare, men något kommer alltid vara förändrat. En låt får en ny mening. Fastklamrandet vid hoppet om att något gott måste komma ur katastrofen. Insikten att man är ensam om sin upplevelse hur många som än delar den.
Under dagarna, veckorna, månaderna och åren som följer glider de in i varandras liv. Från de första dygnen när lukten av död ligger över staden och sömnlösheten driver ut Claire på nattvandring. Tiden då chocken och sorgen är så stark och kärleken och medmänskligheten vinner. Omslaget till patriotism och hat och krig.

Levithan skriver i efterordet om hur det växer upp människor utan något minne av det som hände. De var för små eller ännu inte födda. Själv var jag 14 och precis som Jasper följde jag TV-sändningar som upprepade sig i sin ofattbarhet. Men den här boken ger en inblick i hur det var DÄR. För människor i en osårbar stad som plötsligt sårats. Lika osänkbar som Titanic. De små detaljerna som ger liv.

Valet att berätta med tre röster visar på den gemenskap som finns. En händelse som blir en gemensam nämnare i ett så mångfasetterat land, en så mångfasetterad stad. Var var du? Vad gjorde du?
   Men det visar också hur olika man upplever och hanterar situationen. Inte alla amerikaner upplevde 11 september på samma sätt. Inte ens alla New York-bor delade exakt samma upplevelse, inte ens de som befann sig i samma rum.

Pants On Fire

av Meg Cabot

Katie Ellison är bra på att hålla många bollar i luften. Den här sista veckan på sommarlovet har hon servitrisjobbet, lite frilansfotografering för lokaltidningen, den årliga skönhetstävlingen hon hoppas slippa komma sist i, hångel med inofficiella pojkvännen före jobbet och hångel med officiella pojkvännen efter detsamma.
   Och då väljer Tommy Sullivan att komma tillbaka till stan. I en mycket snyggare upplaga än den Tommy Sullivan som tvingades fly fyra år tidigare efter att ha gjort det oförlåtliga. På nolltid vänder han uppochner på Katies tillvaro och hon får stora problem med att hålla ordning på lögnerna som håller ihop hennes liv.

Det är underhållande, charmigt, förgyllt med udda inslag som det ständiga behovet att hålla isär Quahogs - den lokala molluskdelikatessen och Quahogs - skolans framgångsrika fotbollslag.
   I vanlig cabotsk ordning berättas historien i en sorts hyperaktiv inre monolog av huvudpersonen, vilket är roligt, men stundtals kan jag inte låta bli att känna att det är en smula utmattande och... tjatigt. Ja, Katie, vi vet att du har två heta pojkvänner som du inte kan låta bli att hångla med men egentligen inte har något större utbyte av. Du behöver inte banna dig själv för det hela tiden.
   Och första gången Katie låter bli att svära eftersom det är opassande för en kandidat i Quahog Princess-tävlingen är det lite kul, men tredje blir det så uppenbart att svärord inte lämpar sig i en bok för åldersgruppen.
   Så okej, jag har kanske blivit lite mätt på Meg Cabot efter hela Saknad och Hemsökt, de flesta fristående och ungefär hälften av prinsessan Mias dagböcker. Men om jag bortser från upprepningarna kan jag ändå uppskatta boken för vad den är, hyfsat underhållande sensommarfluff. Och att hon tjatar om hur het Tommy Sullivan har blivit är inte så plågsamt ändå.

Featuring: Quahog ice cream

Smakprov:
   "He laughed?" I did not like the sound of that. At all.
"Laughed like how?"
   "What do you mean, laughed like how?" Liam wanted
to know.
   "Like did he laugh like he thought it was funny," I
asked, "or like an evil genius? Was it ha ha ha? Or MWA
ha ha?"

PS. Har flera gemensamma nämnare med Elizabeth Scotts Bloom som jag läste i juli. Men är ändå ganska totalt annorlunda.

Fyra dagar, fyra nätter

av Morgan Matson

Sedan Amys pappa dog i en bilolycka tre månader tidigare har hennes mamma hunnit flytta från Californien till Connecticut och nu planerat hur Amy ska kunna följa efter i deras bil, trots att hon vägrar att köra.
   Fyra dagar i bil med Roger som är två år äldre, "chockerande snygg" och som Amy inte känner. Fyra nätter i förbokade hotellrum i vad som kan vara USA:s tråkigaste städer.
   Men det är inte rätt sätt att korsa landet tycker Roger som har andra platser han behöver besöka och Amy inser att hon också behöver vika av från mammans tydligt utstakade väg.
   Och om de inte kände varandra när de satte sig i bilen så lär de känna varandra under resans gång. Från de små detaljerna som vad den andra föredrar att dricka till de stora sakerna man egentligen inte kan prata om.

Det här är sommarbok paketerad som roadtrip på ett väldigt frestande sätt. Jag kör inte bil, tycker inte om att åka bil, är ingen storkonsument av snabbmat och lyssnar väldigt lite på musik. Men när jag läser om Amy och Roger känns det väldigt lockande att tillbringa timtal i en bil, med rätt låtlistor och stanna för lokala snabbmatsdelikatesser. Så, roadtrip, anyone?

Det finns gemensamma nämnare med The Truth about Forever och det är inget minus för mig. Döda pappor, mammor som distanserar sig, en överjordiskt snygg kille (men medan man aldrig glömmer att Wes är sa-woon är Roger lite mer nedtonad för mig. Kanske för att han heter Roger. Men förmodligen för att Matson gör honom till en nörd i hunkförpackning.) och en frågelek.

Insprängt i berättelsen finns Amys resedagbok, fylld med kuriosa, musiken de lyssnar på under vägen och kvitton från deras godisstopp. Jag är lite kluven till de inslagen. Ibland funkar de fint (ibland jättefint), men andra gånger stoppar de upp läsningen för mig. (Och så är det ett datum på en parkeringsbiljett som förbyllar mig lite.)

Det här är bra amerikansk YA och en sommarbok att rekommendera.

(Jag blev förvånad när jag kollade statusen på mitt lån häromdagen och ingen hade varit inne och ställt sig i kö, men nu är det någon som väntar. Och kommer att få vänta eftersom jag inte kommer hinna in med boken i tid. Alltid lika pinsamt.)

När jag lät dig gå

av Gayle Forman

En kväll i New York hamnar Adam vid Carnegie Hall och kliver in för att lyssna på Mia som samma kväll ger en konsert. Mia som han inte sett eller pratat med på tre år. Mia som krossade honom och nu kallar honom till sin loge efter konserten.

   Dagen därpå ska han vidare till London och hon till Japan. Natten ger dem några timmar att trevande försöka förstå och acceptera och gå vidare medan de navigerar bland nyfikna människor och smärtsamma minnen.

Boken berättas ur Adams perspektiv. Han är en rockstjärna vare sig han gillar det eller inte - det gör han inte - med en rockstjärnas bankkonto och en rockstjärnas flickvän.
   Sedan Mia, sedan det svarta hål som hon lämnade honom i, har han varit med fler tjejer än han klarar av att hålla räkningen på och blivit ena halvan av ett av USA:s hetaste kändispar. Bandet har vunnit priser och toppat listor.
   Men han har inte roligt längre. Han mår inte bra. Och han förstår inte vad som hände mellan honom och Mia. Han förstår inte Mia nu när han återser henne och hon pratar om reumatism och orkidéer istället för att förklara för honom varför hon gjorde som hon gjorde. Han trodde ju att de skulle få det att funka för alltid.

Jag läste Om jag stannar tidigare i år och gillade okej. Men den här uppföljaren gillar jag mer än okej. Det är något med Adams sorg och ilska och trasighet som drabbar mig hårdare. Kanske för att det är lite verkligare, lite råare och lite mindre tryck på gråtknapparna.

Bonus: karaktärer som har lämnat high school. Inte varje dag i böcker för unga vuxna.

Featuring: smakprov på Adams låttexter
Att läsa:
"Jag som trodde att jag var incognito", säger jag. Till hennes
fötter. Min enda chans att överleva det här samtalet är att prata
med Mias sandaler. Hon har målat tånaglarna ljusrosa.