Söndagssexan - minus 3

1. Min vinterläsning fortsätter och igår avslutade jag Dash & Lily's Book of Dares (min favorit av Rachel Cohn/David Levithan hittills, mer om den senare). Efter den tänkte jag att det nog skulle bli för likt att läsa Maureen Johnsons 13 Little Blue Envelopes, uppgifter i en anteckningsbok kontra uppgifter i kuvert, så jag valde en annan bok som jag trodde skulle vara mer olik. Bara för att återigen hamna på Manhattan, i en bokhandel, i december - precis som i Dash & Lily! Så kan det gå. Dessutom är det en vuxenbok av chick lit-karaktär jag gett mig in i så det blir en utmaning. (Me and Mr Darcy av Alexandra Potter)

2. Inspirerad av ovan nämnda böcker funderar jag på att göra ett nytt inlägg om böcker som dyker upp i böcker. Hör gärna av dig om du har några bra exempel som jag kan ta med!

3. Om Melina Marchetta gjort mig glad och rört mig till tårar den här veckan så har jag också blivit stolt över en annan favoritförfattare. Vad jag nu har för anledning att bli stolt när jag inte varit inblandad på något annat sätt än att jag älskat John Greens The Fault in Our Stars. Men stolt är jag. Och det gör mig så glad att andra gillar den så pass att den som enda ungdomsbok dyker upp på årsbästalistor när amerikanska stortyckare som Oprah ska sammanfatta året. Det är på något sätt en seger för hela YA-världen att en bra bok får vara en bra bok, oavsett vilken målgrupp den är tänkt för.

Om en bok: AN OFF YEAR

av Claire Zulkey

AUGUSTI: Cecily ska precis börja college. Hon står vid dörren till sitt studentrum med nyckeln i handen när någonting känns fel och hon bestämmer sig för att låta bli.

Sen följer månad efter månad, kapitel efter kapitel, utan att något egentligen händer. Hon reser inte jorden runt, skriver inte någon roman, hittar varken sig själv eller den stora kärleken. Hon sitter i soffan och kollar på TV. Och försöker att undvika grannar för att slippa förklara vad hon sysslar med. Glider ifrån vänner som gjort som man ska - valt den utstakade vägen och gått vidare. Hon vet inte vad som gick snett och hon vet inte vad hon ska göra härnäst.

Jag fattar att An Off Year inte är en bok för alla och att den låter superdeprimerande. Men den är rolig på ett bra sätt (det vill säga: på mitt sätt). Det finns snark om än inte på Jessica Darlings nivå (men dit är naturligtvis svårt att nå). En blurb på bokens baksida kallar den "subtly funny" och "quietly melancholy". Yes och yes.

För någon som tagit paus från livet mer än en gång finns det dessutom mycket som är välbekant. Det går inte alltid att ta raka vägen från A till B. Ibland vet man inte var B ligger eller om det ens är dit man ska. Man kan behöva säga "Stopp, vänta lite, det här känns off". Kanske händer det när man är 18 eller 30 eller 43. Eller så händer det när man är 18, 30 OCH 43. Och det är okej.

John Green blurbar också (han och Zulkey är tydligen kompisar) och alla lyssnar väl på John Green? Han tycker i alla fall att An Off Year borde läsas av alla som någon gång känt sig "paralyzed thinking about the future". And who hasn't, really?

Bokbloggsjerka 27-30 juli: bäst och sämst

Den där jerkan var ju inte så farlig! Veckans fråga känns ganska lätt att besvara så jag ger den en vecka till, minst. Vill du haka på eller fattar du inte vad jag svamlar om? Läs instruktionerna i Annikas litteratur- och kulturblogg!

Veckans fråga:
Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år?

Jag måste tänka till lite innan jag svarar för det blir lätt slentrianmässigt. Tycker jag verkligen att x är den bästa boken i år eller har jag bara vant mig vid att tycka det? Men nej, men jo, John Greens The Fault in Our Stars är den bästa boken jag läst i år. Tufft för alla andra som kommer ut med böcker i år att veta att årets bok kom redan i januari. Den tar livet och döden och kärleken på allvar men också med humor. Och den är så jäkla fin.
Kommer på svenska endera dan, Förr eller senare exploderar jag.

Den sämsta: tuff kamp mellan Ung, bög och jävligt kär och Beautiful Disaster. Men jag är inte den som är den. De får dela på sämstapriset! Varsågoda!

Vad ska man läsa efter TFIOS?

Johanna frågade vilken av John Greens böcker jag rekommenderar henne att läsa efter The Fault in Our Stars och jag tänkte genast: HERRRREGUUUUD, vilken svår fråga! (och: Jag kommer bli den sämsta boktipsbibliotekarien någonsin). Samtidigt är svaret: Vilken som helst.

Grejen är att alla John Greens böcker är bra, men jämfört med de tidigare tre är The Fault in Our Stars från en annan planet. Personligen föredrar jag Paper Towns och An Abundance of Katherines framför Looking for Alaska/Var är Alaska?, men jag vet att många älskar Alaska.

Om jag ändå ska välja en av dem att läsa härnäst skulle jag nog, trots mina egna känslor, säga Looking for Alaska, helst på engelska.

Finns det några fler John Green-läsare där ute med tips om en bra andrabok för Johanna?

Omslagstorsdag: an abundance of jeansshorts

"Det borde förstås vara OmslagsOnsdag eller FramsidesFredag", tänkte jag när jag gick och funderade på det här inlägget. Men så insåg jag att det lika gärna kunde vara omslagstorsdag för aldrig i livet att det kommer bli en serie där jag visar omslag. Det finns så många som gör det bättre, till exempel Bokskadad och Boktycke. Dessutom är jag inte tillräckligt intresserad av omslag. Jag har insett att jag gillar böcker med pastelliga, chick lit-iga, totalt intetsägande omslag. Inte för att jag gillar pastelliga, chick lit-iga, totalt intetsägande omslag utan för att jag gillar vad som finns innanför. Som Sarah Dessen och Jessica Darling.

Men den senaste veckan har Sarah Dessens böcker fått nya kläder och jag (som inofficiell fanblogg) kan naturligtvis inte ignorera det helt. Bokgläntan har samlat ihop de nya omslagen i två inlägg som ni kan kika på. Idag avslöjades det sista, Along for the Ride, hos The Story Siren. Jag trodde att vi skulle slippa jeansshorts den här omgången, men tydligen inte.

Vad tycker jag om de nya? Jag vet inte! Guud... Jag kommer förmodligen aldrig bli nöjd. Allt kommer kännas fel och missvisande för vad kan någonsin på ett rättvist sätt representera innehållet liksom. Men om Sarah är nöjd så är jag nöjd och glöm inte att läsa Du glömde säga hej då som precis kommit ut. (Det är snö i den men ni kan låtsas att det är en sommarbok ändå.)

En som är nöjd med sitt nya omslag är John Green. An Abundance of Katherines har genom en tävling fått en ny, fandesignad framsida. Vinnande omslaget gjordes av en tjej som heter Sarah Turbin som idag först varit på Book Expo America med Green och sen ska på sin avslutningsbal (utan Green). En dag att minnas och ett omslag hon kan vara stolt över. (Fotnot! Badkar!)

Sarah and @realjohngreen twitter.com/jsgabel/status…
— jsgabel (@jsgabel) juni 7, 2012

Dagens suck - olämpliga Alaska

Skolor i Tennessee plockar bort John Greens Var är Alaska? från undervisningen. För att det förekommer oralsex i den. För att John Green inte är Hemingway. För att en förälder skummade igenom boken och tyckte att det var olämpligt. Skummade igenom. Hallå, kontexten? Älskade moralpanik och beskyddaranda. Älskade föräldrar som vill skydda sina egna barn och ser det som sin plikt att göra en god gärning och även bestämma vad andra ska läsa.

Sånt gör mig lite trött så här en tisdagskväll. Vill man läsa artikeln och sucka lite själv så hittar man den här: Sumner County schools ban novel over teen sex scene.

Kommentarerna till artikeln får mig nästan att vilja aktivera mitt facebookkonto men jag får säga det här istället  så kan någon av er (med aktivt facebookkonto) vidarebefordra ;).

De som försöker förstå beslutet menar att det är begripligt att inte ha en bok som Alaska som obligatorisk läsning och tvinga elever att prata och skriva om den för att bli godkända. Men ingen som läst hela boken väljer väl sedan att diskutera en sexscen som är en försvinnande liten del av boken? Ingen lärare ber eleverna att skriva 500 ord om just den scenen när boken innehåller så många andra frågor. De som faktiskt läst boken tar med sig helt andra saker.
   Innebär det att scenen är onödig och lika gärna kunde hoppats över för att den inte tillför något och bara är där för att provocera? Nej, den tillför något till historien, men den är inte allt så sluta behandla den som om den vore det.

Psst... unga göteborgare!

Nästa helg (5-6 maj) öppnar Stadsbiblioteket Dynamo med pompa och ståt. Eller i alla fall Hunger Games-träff och FIFA-turnering. Hela programmet hittar du här.

Sedan stadsbiblioteket stängde för ombyggnad tidigare i år har det poppat upp mindre stadsbibliotek runt om i centrala Göteborg för att försöka fylla det gapande tomrum som stadsbiblioteket lämnat efter sig. 300m2, Miini för de minsta och nu senast Global (typ som Internationella biblioteket) och Dynamo som båda finns på Göteborgs stadsmuseum.

Dynamo vänder sig till unga mellan 15 och 25 och det kommer att finnas mycket att göra där, men själv längtar jag mest efter att kunna gå och browsa bland bokhyllorna igen.

Mer om stadsbiblioteken i Göteborg kan du läsa på stadsbiblioteket.nu.

PS. Såg att det är 19 reservationer på The Fault in Our Stars i Göteborg. Kloka människor som insett att det är Boken man ska läsa i år. Jobbigt för den som är nummer 19 bara...

Bokmässedrömmar

Ni vet väl att det bara är 209 dagar kvar till årets bok- och biblioteksmässa?

Hög tid att beställa ett drömseminarium av mässgudarna med andra ord. Här är mitt!

Sarah Dessen. John Green. Pratar böcker och sociala medier. Helst i några timmar. De kan få prata om vad som helst egentligen. FIFA? Dockhus? Friday Night Lights? Pizza? Jag skulle lyssna.

What Happened to Goodbye kommer på svenska i maj, Du glömde säga hej då, och det skulle underlätta om Rabén & Sjögren lagt beslag på The Fault in our Stars och fixar en översättning till hösten. Annars är samarbete över förlagsgränserna fint. Johanna Lindbäck ligger ju på Rabén och Sjögren så hon kan få vara moderator.

Bra så?

Hur skulle mässan kunna bli extra fantastisk för dig?

Bokalfabet 2.0 - Ö

Idag är sista dagen. Sen är det över. Alfabetet om böcker.

1. Enligt O är det här de sista 5 orden som ska kopplas till boktitlar:

ö   öl   överraskning   ödmjuk   önsketänkande

Will Grayson får en överraskning när han stöter på en annan Will Grayson på ett oväntat ställe i Chicago. 

   Tiny Cooper har ett eget hus där han och Will Grayson kan dricka öl och spela TV-spel. Men Will gillar inte öl och Tiny gillar inte TV-spel så de spelar dart istället.
   Tiny är för övrigt ett under av ödmjukhet när han sätter upp en musikal om sig själv där han givetvis har huvudrollen men också skriver, regisserar, rollbesätter etc. etc.
   maura verkar tro att hon och will har en chans. men det är rent önsketänkande från hennes sida. will är inte intresserad.
   Om Will Grayson, Will Grayson ändå utspelade sig på Manhattan så jag kunde påstå att John Green och David Levithan skrivit om en ö... Nåväl.
(Vill ni ha ett tips om en bra bok som faktiskt utspelar sig på en ö? Kolla Bokgläntans recension av Om jag inte hade sett honom.)


2. En karaktär med för- eller efternamn på Ö????????????

Så här sista gången kan man väl få lägga till smeknamn till för- och efternamn? För jag kommer verkligen inte på någon Örjan.
   I Var är Alaska? av, ja, John Green finns det två smeknamn på Ö, nämligen Översten och Örnen. Det är väldigt förvirrande att de blivit så lika i översättningen för de är ju totalt olika som karaktärer. Översten är den som gör hyssen och Örnen är den som delar ut straffen.

3. En bok som var så bra att jag nästan grät av saknad när läsningen var över?

Nästan? När jag läste ut The Piper's Son av Melina Marchetta grät jag inte nästan - jag grät. Men var det av saknad eller för att boken var en så fin gråtbok? Äh, sak samma. Den var så bra. Rekommenderad läsning även för personer som inte föll för Jellicoe Road. ;)

The Fault in Our Stars

av John Green

Hazel är döende. Lite mer döende än de flesta andra eftersom hennes lungor suger på att vara lungor och en dag kommer att dränka henne och ingen mirakelmedicin i världen kan hindra det utan bara skjuta det på framtiden.
   Augustus Waters har inte cancer längre. Han har å andra sidan inte längre ett komplett set av sina originalben, men han är på en bergochdalbanetur som bara går uppåt. Och han vill ta med sig Hazel.
   De träffas på en stödgrupp för ungdomar med cancer (var annars) och det säger klick typ direkt (med ett mindre farthinder som är på väg att ta död på vad-det-nu-är-som-håller-på-att-hända innan det hinner starta) och de gör som coola kids gör: läser varandras favoritböcker (übersweet!!!) och sen fortsätter boken att vara makalöst bra så läs den.

Hazel har en utläggning om hur vissa böcker är sådana att man måste prata om dem och rekommendera till alla medan andra blir så personliga att man inte vill eller kan berätta om dem för någon. Jag skulle vilja rekommendera The Fault in Our Stars till alla men jag vet inte om jag har några ord för att göra det. Helst vill jag bara räkna upp massa scener och citat och säga "Åh!" eller "Åh, Augustus..." eller "Det var så roligt när..." eller "Tårarna bara svämmade över när..." eller "Isaac!!!!" eller "Tänk att X dök upp!" o.s.v. i oändlighet.

Alla kommer naturligtvis inte att läsa den här boken, men många kommer att göra det. Vanliga John Green-fans och så nya fans som dras till en bok om cancer. Men det här är inte den typen av cancerbok som Annas pappa (eller Nicholas Sparks) skriver. Det är heller inte en vanlig John Green-bok om det nu finns någon sådan. För det första är berättaren en tjej, men Green har alltid haft intressanta kvinnliga karaktärer som på sätt och vis varit huvudpersoner. För det andra är det en kärleksroman. Men egentligen finns alla ingredienser med. Bara förpackade på ett lite annat sätt.

Det är inte enbart cancer och död. Det är en bok om liv och kärlek och allt annat som är värt att skriva om. Det är okej att skratta och älska men också att bryta ihop över hur jäkla orättvist det är att vara sexton och döende eller över andra saker som inte är på liv och död men känns så.
Det är också en bok om böckers fantastiskhet.

Men det är en bok om cancer och död. Jag ska inte säga något dumt om att "Gråter du inte när du läser är du en känslokall robot", men jag skulle tro att tårar i någon utsträckning är vanligt förekommande vid läsning av TFIOS. Mina ögon kunde vätskefyllas vid de mest oväntade ställen redan från ett tidigt skede innan det blivit så sorgligt som det skulle kunna komma att bli. När det inte var mer sorgligt än att jo, just det, Hazel är döende. Alla är döende.
Utom Max Mayhem. Max Mayhem överlever alltid.

Paper Towns

av John Green

Tänk vilka äventyr man kan ha i en minivan. I alla fall om man som Q bor granne med Margo Roth Spiegelman och en natt blir utsedd till chaufför på en hämndodyssé i ett sovande Orlando.
   I alla fall om Margo Roth Spiegelman är denna närmast mytiska varelse som kan göra vad som helst och som Quentin varit besatt av i evigheters evigheter. Och nu har hon valt honom. Kommer allt att bli annorlunda? Kommer de att hänga i skolan de sista veckorna? Kommer Margo att sitta med Q och hans kompisar istället för med de populära typerna hon brukar umgås med?
   Nej. Efter en natt av äventyr försvinner Margo. Vilket hon brukar göra då och då så ingen reagerar utan väntar bara på att hon ska dyka upp med en galen förklaring. Men när dagarna går utan att hon kommer tillbaka inser Q att den här gången är annorlunda och att det är upp till honom att följa spåret som Margo lämnat efter sig.

Några som får stå ut med Quentins besatthet är hans bästa kompisar Ben och Radar som är besatta av andra saker. Ben av att hitta en tjej (en honeybunny) som vill gå på balen med honom. Radar av att underhålla Omnictionary (vilket märkligt nog inte hindrat honom från att skaffa en date till balen). Q är inte intresserad av balen, men okej, om Margo ville...
   Grejen är att jag gillar de här personerna och deras vänskap så sjukt mycket. Som Colin och Hassan all over again. Alla små detaljer som gör vänskapen trovärdig. Hur de vet allt om varandra, har sina interna skämt och hackar på varandra men ställer upp för varandra på galna saker. Deras egenheter.
    Jakten på Margo blir ett mysterium och där en annan bok skulle använda Q och Margos natt som tidsramen för hela boken blir den här bara upptakten till något mer. Och det är smartroligt och korkat roligt och fint på samma gång.

JGW : An Abundance of Katherines

Återvinner ett tidigare inlägg om An Abundance of Katherines. Som är en rolig bok.* Jag brukar inbilla mig att jag inte tycker om roliga böcker men det är just inbillning. Det finns så många olika slags rolighet. John Greens rolighet till exempel.

An Abundance of Katherines handlar om Colin Singleton som efter att ha blivit dumpad av sin nittonde flickvän (som precis som alla de övriga heter Katherine) dras i väg på en roadtrip, söderut från hemstaden Chicago. Följeslagare på och initiativtagare till resan är (enda) kompisen Hassan som egentligen helst tillbringar sin tid i TV-soffan och kollar på Judge Judy, men vad gör han inte för sin kompis?
   De hamnar i Gutshot. En håla i heta södern som har två saker: Franz Ferdinands grav och en fabrik. Och en befolkning med historier att berätta. Colin kan inte berätta historier. Eller viska. Men han är suverän på anagram, kan de första 99 siffrorna av pi, talar elva språk (däribland holländska, ryska, latin och arabiska) och tycker allt är intressant. Han är, eller har varit, ett underbarn, men är inget geni. Men nu tror han sig ha hittat grejen som ska få honom att nå genistatus. Med sin episka erfarenhet av att bli dumpad (av Katherines) ska han kunna knåpa ihop ett teorem (grafer och x-axlar och annat obegripligt) som ska kunna förutspå förhållandens utveckling och därmed reducera heartbreaks överallt.

När jag såg framsidan på den här boken blev jag lite tveksam för den såg matematisk ut och matte? Inte min grej. Men Colin är inte något mattegeni (han är bara sjukt mycket bättre på det än de flesta andra) han är egentligen bättre på ord - som jag. Och det underlättar när texten börjar brytas upp av grafer. Bli inte rädda för dem! För det här är en makalöst nördigt rolig bok. Nördroligt är my kind of funny. Fotnoter. Colins märkliga faktakunskaper. Hassan och Colins vänskap. Citat:

"Of all the major human mysteries - God, the nature of the universe, etc. -

he knew the least about tampons. To Colin, tampons were a little bit like

grizzly bears: he was aware of their existence, but he'd never seen one in the

wild, and didn't really care to."

---------------------------------------------------------------------

*DISCLAIMER! Eftersom det finns olika typer av rolighet är det möjligt att just Du inte kommer att roas av just den här sortens rolighet. Eventuellt bestrider du påståendet som föregår asterisken. Men läs boken ändå. För den är rolig.

Påminnelse om Annas utlottning

Sista chansen att vara med i Annas bokutlottning. Sprillans nya januariböcker att välja bland. Som The Fault in Our Stars... (John Green! John Green! John Green!)

Tävlingen hittar du HÄR.

Var är Alaska?

av John Green.

Vad handlar den om?
Miles som lämnar sin tråkiga och kompislösa värld i Florida för att börja på en internatskola i Alabama. Där blir han omedelbart omdöpt till Bullen av sin rumskompis Översten, indragen i en värld av hyss och regelbrott och förtrollad av Alaska som inte behöver något annat namn än Alaska.
Mer? Tro, liv, död, lidande, människors sista ord, litteratur och händelser som förändrar och får oss att omvärdera våra liv. Före och efter.

Är den bra?
Ja. Karaktärerna är komplexa. Översten. Alaska naturligtvis. Den otroliga dragningskraften hon besitter utan att vara någon felfri ängel. Spänningen som byggs upp av formen, kapitlen som räknar ner till något.
Är den så vanvettigt bra som andra påstår?
Nej, inte för mig. (Jag hör heller inte till dem som älskar Räddaren i nöden/The Catcher in The Rye och recensenter gillar att likna Alaska med den.) Jag läste Alaska första gången 2007 när jag inte visste något om John Green och så läste jag om den efter att ha läst An Abundance of Katherines och upptäckt att Green är fantastisk.
Blev den bättre andra gången? Lite kanske. Men personligen föredrar jag hans andra.


Varför? Är jag för ytlig? För ofilosofiskt lagd? För ointresserad av att diskutera hur man tar sig ut ur labyrinten? Ja, kanske. Förmodligen. Högst troligt. Men det har jag inte lust att fördjupa mig i. Kan vi ta en annan fråga?
OK. Skulle den vara bättre på engelska? Är det där problemet ligger, jag har läst Greens andra på engelska?
Jag inbillar mig det, men det är mest en känsla. Inte så att jag riktar någon kritik mot översättningen, men vissa saker gör mig alltid så medveten om att det är en översättning. Som ramsor (Vad rimmar de på egentligen?) och brytningar (Nehej, så där låter hon inte!) och smeknamn (Pudge skulle jag acceptera medan Bullen låter så 50-tal.) Men jag tror ändå inte att språket är avgörande. Det är inte så att jag läser den på engelska och plötsligt utnämner den till århundradets bok.


Ska du läsa den? Ja. Om du gillar välskrivna böcker. Om du gillar att läsa. Om du gillar att läsa om internatskolemiljö och människor med magnetisk aura. Om du gillar att tänka och gillar att läsa böcker som får dig att tänka ännu mer.

John Green Week

I anslutning till utgivningen av John Greens senaste bok pågick John Green Week där flera amerikanska bokbloggar deltog och skrev om författaren och hans böcker. (Jag deltog genom att läsa om Var är Alaska?)

Själv blev jag inte frälst på allvar förrän jag läst Paper Towns men då blev jag istället smått besatt. Så besatt att jag i brist på annan fotboll tittar på John Greens FIFA-matcher med Swindon Town. Ja.

Men i alla fall... Den här veckan tänkte jag dela med mig av mina "recensioner" av de böcker jag har läst i min egen John Green Week. Om du vill säga något om John Green och hans böcker får du gärna göra det. I min blogg eller i din blogg eller genom att ställa dig på torget i din pizzatröja och vara allmänt awesome.