Om en bok: CODE NAME VERITY

Jag betygsätter inte böcker. Om ni vill veta vilka böcker jag verkligen tycker om ska ni leta efter ord som "den här boken fick mig att gråta" eller "den här boken har jag lånat och läst men vill äga". Högre lovord än så finns inte i min bok. Och Code Name Verity? Om Code Name Verity säger jag båda delar.

Det går långsamt till en början. Mitt läsmönster såg ut ungefär så här: läsa tio sidor - somna - vakna till - försöka läsa igen - klara en halv sida - slumra till - vakna - ge upp. Det upprepades några gånger. Men när jag började närma mig 200 sidor hände något och jag var inne i flytet, ville inte sluta. Det är verkligen en bok som växer ju fler pusselbitar som faller på plats.

Det är också en bok vars handling det är svårt att säga något om. Ju mindre man vet desto bättre. Samtidigt kan det kanske vara ett hinder för många att inte veta så mycket? Hur vet man om det är värt att läsa? Själv visste jag i stort sett ingenting annat än att den utspelar sig under andra världskriget och att den skulle vara fantastisk. Ja, det stämmer. Mer behöver du inte veta. Läs den ändå! Skynda, skynda!

Om jag ändå ska försöka säga något om handlingen: till sin form är boken en redogörelse nedtecknad av en brittisk agent. Hon har hamnat i tyskarnas händer i en liten stad i Frankrike och för att köpa sig tid från den oundvikliga avrättningen går hon med på att berätta vad hon vet om kriget. Men medan tyskarna förväntar sig koder och koordinater och detaljer om det brittiska flygvapnet berättar agenten om en vänskap som för henne är tätt sammanvävd med vad hon vet om kriget. En vänskap som kanske aldrig funnits om det inte vore för kriget.

Jag läser sällan historiska romaner. I min negativa bild av dem innehåller de alldeles för många beskrivningar för att författaren gjort all denna research och måste visa upp allt hen lärt sig. Det blir sällan underhållande. I Code Name Verity finns också beskrivningar och man förstår att Elizabeth Wein varit noga med detaljer, men det blir aldrig störande för mig, allt har sin plats.

Och tårarna. Tårarna. Det är en lurig bok. Jag tror inte att den påverkar mig så starkt, men så gör den det ändå. Smyger sig på flera timmar efter att jag lagt den åt sidan och går till attack tills tårarna sprutar.

Jag lånade Code Name Verity och har läst den en gång. Nu vill jag köpa den och återvända till i många år framöver.

Om en bok: DEAR DYLAN

av Siobhan Curham

Georgie skickar ett mail till sin kändiscrush, såpaskådisen Dylan Curtland. Och hon får svar! Först är det visserligen bara automatiska "tack för ditt mail, kolla in min hemsida för fler nyheter om vad jag har för mig!" men det är tillräcklig uppmuntran för Georgie som fortsätter att skriva. Och då kommer riktiga "jag har faktiskt läst det du skriver och bryr mig"-svar. Följer gör en mailväxling som tar Georgie igenom en trasslig sommar och stöttar henne i hennes drömmar när ingen annan gör det.

När jag läser en författare för första gången är det svårt att inte jämföra med andra författare. Siobhan Curham jämför jag med Meg Cabot för pladdrigheten, naiviteten och humorn och Louise Rennison av samma anledningar men mest because British (jag kommer egentligen inte ihåg hur hon skriver). I början gör just de jämförelserna mig motsträvig. Jag gillade gillade visserligen Cabot/En prinsessas dagbok men vi är inte i fas med längre och Georgies ordsprutande mail får mig att tänka på Mias dagboksanteckningar och förvänta mig något annat än det jag faktiskt får.

Boken är dessutom på den yngre sidan av ungdom, Georgie är bara fjorton, och det gör mig lite tveksam, men boken blir mer än en rad dråpliga tonårssituationer och berättelsen om en tjej som crushar på en skådespelare.

De bryter ner mig, Curham och Georgie, och jag faller. Det är svårt att inte gilla Georgie. Hon själv har kanske svårt att se sin egen storhet, men alla andra ser den.

Helt klart en charmig ny bekantskap. Tack till biblioteket som fortfarande får mig att upptäcka böcker som bokbloggare inte tipsat om!

Om TVÅ böcker av VALENTINE, Jenny

Det är alla hjärtans dag, Valentine's day, och jag har läst två böcker av Jenny Valentine. De handlar inte om romantisk kärlek at all.

Myrstacken

Bohemia flyttar in med sin mamma på Georgiana Street 33 i London. Om man ska gå efter hur deras liv sett ut förut är det dock högst tillfälligt och bara tills mamman hittar en ny kille.
I huset finns också sjuttonåriga Sam som försöker försvinna och vara ensam. Det går inte jättebra när gamla Isabel lägger näsan i blöt och den oavbrutet pratande Bohemia är i desperat behov av en vän.

Valentine brukar skriva om barn och ungdomar som av olika anledningar får ta hand om sig själva och/eller sina föräldrar. Med tioåriga Bohemia har hon kanske skapat det mest hjärtekrossande livsödet hittills. Men samtidigt inte. För Valentine har ett sätt att berätta som gör att det aldrig blir totalt förkrossande och eländigt även om man vill fånga in Bohemia, ge henne ett bad, några stadiga mål mat och bädda ner henne i en skön säng med nymanglade lakan.

Jag gillar Myrstacken för allt det jag gillar med Jenny Valentine. Tilltufsade karaktärer, fyndiga formuleringar i all enkelhet och så en liten hemlighet (här vad som fått Sam att fly sitt gamla liv) som spetsar till vardagen.

Ett favoritstycke när Bohemia precis mött en svampfärgad man och sen ser en kvinna:

Jag såg direkt att hon var hans fru för hon såg också ut som en svamp. Det kanske blir så när man blir gammal. Man vaknar en morgon och plötsligt är ljusbrunt ens favoritfärg. 

The Double Life of Cassiel Roadnight

En större hemlighet finns i den här boken (som kommer på svenska senare i år) - den om vad som hände med Cassiel Roadnight.

Chap är ingen och har ingen, men när han misstas för att vara någon, den försvunna Cassiel Roadnight, börjar han fundera på hur det skulle vara. Att ha ett namn. En familj. När han gör mer än att fundera och faktiskt upptas i familjen Roadnight blir det problem. Inte för att de upptäcker att han inte är Cassiel utan för att de bär på hemligheter.

Först bryr jag mig mest om vad som hänt med den verkliga Cassiel Roadnight och mindre om fejk-Cassiel. Sen bryr jag mig lite mer om Chap. Sen bryr jag mig egentligen inte om någonting alls. Vilket känns trist att medge, men allt känns lite "meh, kunde lika gärna klara mig utan". Jag tror att mysteriedelen/spänningsbiten blir för stor för mig. I tidigare Valentine-böcker har den aspekten tillfört något, urnan på taxikontoret och fotot från främlingen, men här blir det lite för mycket för mig.

Eftersom romantisk kärlek inte är all kärlek i denna världen vill jag lämna er med en av mina favoritpassager från boken.

Grandad said he loved me only once. [...] Just because he didn't say it before though, doesn't mean I didn't know it for a fact, like I knew that water was made of hydrogen and oxygen, like I knew that cats could climb trees. Grandad loved me in the books he chose to read to me. [...] In the key round my neck that meant I could go wherever I wanted and he'd always trust me to come back.  

Om en bok: INNAN JAG DÖR

av Jenny Downham

"Sluta nu pappa."
"Sluta med vadå?"
"Sluta låtsas att jag kommer att bli frisk."

Det är för historier som den här ordet hjärtskärande är skapat.

Tessa är sexton och döende. Efter flera års sjukdom är det nu kört. Det är så mycket hon inte hunnit med - hon har en hel lista - och så lite tid kvar att göra något åt saken. Men det är värt ett försök och hon börjar med det viktigaste. En kille.
Inte omöjligt, säger bästa kompisen och främsta påhejaren, om hon nöjer sig med sex och inte förväntar sig kärlek. Men det gör Tessa. Hon förväntar sig kärlek och hon förväntar sig massor av saker. Allteftersom tiden går vill hon bara mer och den ursprungliga listan växer hela tiden. Få uppleva våren igen. Se sina föräldrar hitta tillbaka till varandra och överleva dem. Så som det är meningen.

Innan jag dör är betydligt bättre än jag minns den sen jag läste den för några år sen. Eller, grejen är att jag inte mindes så mycket överhuvudtaget. Men nu fångar boken mig från första stycket (en pojkvän på en galge i garderoben!), första kapitlet (lillebror!), och håller greppet till de sista smärtsamma sidorna där jag bläddrar vidare efter de sista orden i hopp om att det trots allt finns mer.

Om en bok: DEN JAG VAR

av Meg Rosoff

En disig morgon på 1960-talet, en strand någonstans utmed den engelska östkusten. En disciplinerad grupp internatskoleelever kommer springande på led.
Det unga berättarjaget får nog och sätter sig ner, intill ett fallfärdigt skjul.
Högt där ovanifrån hörs fåglars hesa skrin.
Så skingras plötsligt hans tankar av en främmande röst: "Vad gör du här?"

Mötet ska komma att förändra allt.

Regel nummer tre: Alla styrs inte av lagar och regler.

Det där var baksidestexten till Den jag var. Som jag aldrig läste när jag plockade boken från bibliotekshyllan. Jag var fullständigt övertygad om att jag lånade Så har jag det nu som är en annan av Meg Rosoffs böcker. Titlarna är förvillande lika, tycker ni inte?

Aanyway, spännande att läsa något helt annat än man tänkt sig. Den jag var känns som en väldigt vuxen ungdomsbok. Inte vuxen i betydelsen "en massa sex och annat olämpligt" utan vuxen på det sättet att den berättas med facit i hand och perspektiv av bokens huvudperson som i slutet av livet ser tillbaka på året som förändrade allt. Året då han skickades till ytterligare en internatskola beredd på samma gamla trista visa men fick Finn. Som han drogs till, idoliserade, ville imponera på och vara.

Kan jag säga att det här är en annorlunda bok? Trots att det bara låter fånigt? Kan jag också säga att det finns en stämning och en känsla som jag har svårt att sätta ord på? För jag vet just inte riktigt vad jag tycker. Men den är fin på något sätt.

Om en bok: FORBIDDEN

av Tabitha Suzuma

Lochan älskar Maya. Maya älskar Lochan också. Så allt borde vara frid och fröjd, men istället är det ett problem. För Lochan och Maya är syskon.
Medan de drar ett tungt lass i hemmet och ansvarar för sina tre småsyskon angstar de över känslor som de vet är fel. Men vad är det egentligen som är så fel? Att de älskar varandra skadar väl ingen annan?
En svart och klibbig kärlekshistoria som omöjligt kan sluta lyckligt.

På schemat idag står två tunga böcker och grejen med jobbiga böcker är att jag har svårt att säga om de är bra eller inte.
På ett sätt antar jag att Forbidden är bra. Den får mig att sympatisera med det unga kärleksparet och uppleva en känsla av kallsvettig klaustrofobi av Lochans ångest. Men jag har också invändningar. Lochan och Maya turas om att berätta och deras röster låter inte alltid helt naturliga i mina öron. Det hinner också bli tjatigt med svartsjukan och det obligatoriska "vi får inte, men vi kan inte låta bli"-hattandet som är ett obligatoriskt inslag i historier om förbjudna relationer.

Lochan och Maya tror att de skulle ha hamnat i samma situation även om de haft mer "normala" familjeförhållanden, och, okej, ja , kanske, men nej. Att pressas in i en föräldraroll när en förälder sticker och den som är kvar dricker och sviker (what's up med alla pappor som sticker och lämnar sina barn hos instabila mammor förresten?) måste spela in. Den korta baksidestexten är väldigt förenklande. Att han är 17, gorgeous och med en lysande framtid framför sig är kanske sant, men han lider också av en stark social ångest som gör honom till en outsider som inte pratar med någon. Det spelar också in.

Men jag vill egentligen inte sitta här och förklara varför det blir som det blir (samtidigt som vissa teman oundvikligen tycks leda till att man gör det ändå). Jag är inte den som sätter ut varningstexter på böcker, men Forbidden kommer med en diskret "Not suitable for younger readers" på baksidan, så det gäller för den här som för alla, åtminstone tyngre, böcker - läs om du känner att du är redo för det.

Stacked och Andréa har också läst och bloggat om.

Om en bok: ADORKABLE

av Sarra Manning

Jeane Smith lever två liv. Ett där hon har en halv miljon följare på Twitter, bloggar, trendspanar för japanska tidningar, håller föredrag och är the Queen of Dorks. Ett där hon går i skolan, måste göra idiotiska bildprojekt, har en enda person att umgås med och ses som konstig i sina loppisfynd och udda val när det kommer till hårfärg.

Michael Lee trasslar in sig i båda de där liven vilket är totalt otippat. Han är the Golden Boy som alla gillar. Alla utom Jeane då som tycker att han är den mest ointressanta människan i det hav av ointressanta människor som skolan fylls av. Michael är inte så imponerad av Jeane heller. Är det nödvändigt att vara så konstig och är det nödvändigt att vara så elak?

:)

Det är kul att läsa en bok som låter internet ta så mycket plats. Många av oss tillbringar stor del av våra liv någon annanstans än där vi sätter våra fötter, men de flesta böcker jag läser innehåller väldigt lite virtuellt liv. Kanske för att författare vill vara mer tidlösa så att läsare kan läsa om fem år och inte sitta som frågetecken över vad detta Twitter egentligen är. Men vi vet vad Twitter är och vi kan känna igen oss i Jeanes överflöd av i-Produkter och behov av att kolla efter nya meddelanden det första hon gör när hon vaknar.

:(

• Inte på långa vägar tillräckligt mycket roller derby.  
• Mot slutet blir det lite eh...? och några plötsliga turer för att knyta ihop.
• Michael Lee är väldigt nice och väldigt vanlig, vilket är meningen, men han lämnar inte så djupa avtryck hos mig trots att han berättar vartannat kapitel. Men det är ju inte tänkt att vi ska bli ihop direkt och som motspelare i the Jeane Show fyller han och hans omskrivna kindben en funktion.

! Jeane är ett utropstecken hela hon. I sitt manifest (!) har hon punkter som "Don't follow leaders, be one." och "Quiet girls rarely make history." och lever efter dem. Hon är inte rädd för att säga vad hon tycker och berätta vad hon vill. Dessutom har hon väldigt lite tålamod med människor som inte är som hon. Hon är inte gulligt quirky. Hon är jobbig och obekväm.

? Jeane lever på godis. Vilket är ditt favoritgodis?

Om en bok: Nobody's Girl

Nobody's Girl av Sarra Manning handlar om sjuttonåriga Bea. Kanske världens tråkigaste sjuttonåring. Hon jobbar extra i en klädaffär ingen under 70 skulle sätta sin fot i och är hårt hållen av sin mamma som inte vill att Bea ska göra som hon, det vill säga bli med barn vid 17. Dessutom har hon dumpats av sin bästis för coolare kompisar och får nu hänga med tjejer som är mer bekanta än vänner. Räddningen är att fly in i fantasin där hon bor i Paris som Amélie och får sin första kyss på Pont Neuf medan fyrverkerierna lyser upp himlen.

När en semester i Spanien urartar fullständigt sätter sig Bea på tåget till Paris för att göra verklighet av drömmarna och hitta sin pappa som hon aldrig träffat. På vägen stöter hon på Toph och hans kompisar som tågluffar i Europa och plötsligt sätts lite färg på Beas tillvaro. Bäst att passa på att njuta så mycket som möjligt för när hon kommer hem väntar förmodligen livstids utegångsförbud!

Jag ska inte säga att Nobody's Girl är som Anna and the French Kiss för jag vet att folk blir väldigt upprörda om en bok inte lever upp till den jämförelsen. Men det är Paris med dess sevärdheter och romantik och Toph är nice. Förmodligen den snällaste kille Manning någonsin skapat. Bea skiljer sig också från övriga tjejer i Mannings universum. Inte lika Hello Kitty, vintageklänningar och Belle & Sebastian. Tillsammans har de några mysiga - och några mindre mysiga - dagar i Paris.

Det är en helt okej sommarbok. Inledningen kändes väldigt lång och det dröjde innan Bea lämnade London och kom till baksideshandlingen, men det finns ändå en viss poäng i att ge en bild av hur det var för att sedan ställa den bilden mot hur det blev. Utveckling, ryggrad och självförtroende och sånt.

Blev det någon kyss på Pont Neuf? Den som läser får se...

PS. Göteborgs bibliotek har beställt Adorkable så nu kommer jag garanterat att läsa den, inte bara önska mig.

Life: an Exploded Diagram. En bok om världens undergång

av Mal Peet

The end of the world is almost as old as its beginning. In chapter one of Genesis, the first book of the Bible, God spends most of a week creating the earth and all that is in it; then a mere six pages later (in Enoch's dog-eared copy) He destroys it all in a flood 

I mars 1945 skräms Clem Ackroyd ut ur sin moders livmoder när ett plan från det brittiska flygvapnet krossar skorstenen på hans födelsehem.
17 år senare kan hela världen slås i spillror när stormakterna USA och Sovjetunionen flexar sina kärnvapenmuskler.
I skuggan av världspolitiken och hotet om jordens undergång finns fortfarande ett liv att leva och saker som måste göras innan den eventuella apokalypsen.

Om man menar att en ungdomsbok utspelar sig under en begränsad, kort, tidsperiod, berättas ur den unga huvudpersonens perspektiv och är koncentrerad kring ett litet antal berättelsespår så kanske inte Mal Peets är en ungdomsbok. Även om berättelsens klimax är 1962, när Clem är 17 år, börjar den med hans födelse och dyker ner både i hans tidiga och senare år där en medelålders man står som jag-berättare. Inte så vanligt i ungdomsböcker. Dessutom ser man in i Clems föräldrar, hans mormor, John F Kennedy och Fidel Castro. Inte heller så vanligt i ungdomsböcker.

Jag skulle förmodligen klassa den som en vuxenbok, men jag har svårt att bedöma hur svår boken är. Den kan nog vara en utmaning. Hoppen i tid och rum, fakta blandas med fiktion. Och många repliker skrivna med talspråk (ugh! men av någon anledning mer OK på engelska än svenska) och dessutom norfolkdialekt.

Hursomhelst är det här en bra bok. För unga och vuxna. Den är fascinerande och smart upplagd. Torrt humoristisk, inte minst när man får titta in i Vita husets taktikrum och bekanta sig med världsledarna som var inblandade under Kubakrisen och hur spelet spelades när världen undgick undergång ytterligare än gång.
   Den blandar världshändelser och livshändelser. Den desperata viljan att bli av med oskulden. Den lika desperata viljan att bli av med sin svärmor. Eller den febriga ivern att en gång för alla få krossa de där jäkla kommunisterna.

Kubakrisen förresten. Kalla kriget. Jag närmar mig ett kvarts sekel och ålderskrisar galet mycket, men här får jag känna mig ung. Jag har växt upp i en värld post järnridå och Berlinmur. Kärnvapen finns fortfarande men vi hör inte talas om dem speciellt ofta. Vi hoppas att de som har makten inte är fullt så galna att de sätter fingret på avtryckaren och förintar planeten. Istället  förstör vi den gemensamt lite långsamt.

Jag varken älskar eller hatar

- snarare lämnar Jenny Downhams Älskar - hatar mig ganska oberörd. Jag bryr mig inte om vem som ljuger när ord står mot ord. Jag bryr mig inte om hur det går för Mikey och Ellie som på olika sätt pressas av sina familjer att ställa upp för laget.

Mikey, killen med ambitioner som får stå tillbaka när han måste ta hand om familjen. Omgiven av tjejer; mamman, systrarna och en oupphörlig rad av flickvänner som flyter ihop till en enhetlig grå massa. Innan Ellie dyker upp alltså. Ellie lyser.

Det blir lite jobbigt med kontrasterna mellan Mikeys Fish tank-miljö, drickande mamma och tomma kylskåp och Ellies fina hus med sitt dyrt fyllda barskåp och semesterminnen från utlandsresor. Som om Downham kände sig tvungen att använda just svart och vitt för att blanda till gråzonerna.

Äh, jag vet inte. Jag skrev "älskar - hatar" i sökrutan på www.bokbloggar.se och klickade in på inlägg efter inlägg och försökte se vad jag missade, men jag kände det inte. Klart fall av "Det är inte du, boken - det är jag"?

Det var dock intressant hur många som beskrev handlingen som att Karyn (Mikeys syster) blivit våldtagen av Tom (Ellies bror). Som om alla valt att ta Karyns version som den sanna trots att det fanns olika versioner. Jag gjorde det själv.
   Karyns version förresten... Hörde man den någonsin? Eller Toms? Alla andra skulle in och berätta hur det gått till (läs: Tom och Ellies pappa) och i huvudsak var det förstås Mikey och Ellie som gav sin version av en tung period.

Escape och Fiesta

Kate Cann. Känd som den brittiska författaren bakom realistfeministiska kärlekstrilogin om Coll och Art (Dyk i, Djupt vatten, Över ytan). I alla fall är det den serien jag främst förknippar henne med. Men idag ska vi prata två andra böcker, två sommarböcker lagom till vintern (?).

Escape och Fiesta ingår i Canns strandläsningsserie. Sommar och sol, te och rostat bröd... Men det är inte brittisk sommar utan tjejer som lämnar landet under sitt gap year (året många tar ledigt mellan A levels och Uni).

I Fiesta är Laura i Spanien med sina kompisar. Och kompisens kille. Tyvärr. Värsta tänkbara resesällskapet. Laura är trött på spanska motorvägar, skitiga motell med tunna väggar och mat hon kunde (men knappt skulle) äta hemma. Var är äventyret? Var är killarna? Var är det riktiga Spanien? Jo, det kommer, alltihop. Det gäller bara att sätta ner foten. Och ha en osannolik tur.
   Mja, sådärbra. Om jag ska vara generös. Inte så eldig passion. Inte så mycket dramatisk kurva, allt mest lunkar på under tjafs, bråk, tjafs, matlagning, fiesta, jobb... Man hänger med och sen tar det slut.

Escape är bättre men inte så bra som jag mindes den från min första läsning. Synd att jag inte har boken kvar för då skulle jag citera den roliga lilla inledningen om hur våld lönar sig.
   Rowan drar till USA för att jobba som au pair i Seattle och föreställer sig massa coola saker som hon ska göra på fritiden. Hon föreställer sig alltså att hon ska ha fritid att ägna åt coola saker. Not so much. Om det bara vore Flossy hon skulle ta hand om. Flossys föräldrar gör allt sju gånger värre. Dags att fly igen. Den här gången med en leguan, mot obestämt mål. Och där börjar en helt annan historia...

Laura och Rowan känns väldigt vanliga. Inte perfekta genier. Inte så duktig flicka-komplexiga. Tycker att de är skitsnygga ibland och skitfula ibland. Självsäkra och osäkra.
   Det känns på något sätt väldigt brittiskt. (Konstigt.) Brittiska ungdomsböcker är inte som amerikanska. (Ännu konstigare.) Lite mer Skins och lite mindre One Tree Hill. Det är som att hela bilden av amerikansk ungdom filtrerats genom ett TV-filter (CW) och att den inte känns lika verklig, hur mycket jag än älskar amerikansk YA.

Så om ni vill prova brittiskt och Kate Cann, välj Escape hellre än Fiesta och serien om Coll och Art hellre än någon av dem. Andra brittiska tips är fortfarande Sarra Mannings Diary of a Crush. 
   

Pretty Things

Det blir inget stort HBTema den här veckan. (Prideveckan brukar ju annars vara veckan då HBT-relaterade nyheter dyker upp i varenda nyhetssändning för att sedan försvinna till nästa år.) Men en ungdomsbok med homosexuella karaktärer kan jag bjuda på. Den saknar klassiska ingredienser som komma ut-problematik och homofobi, men visar att det kan vara nog så komplicerat ändå.
   Sarra Mannings Pretty Things beskrivs på baksidan som "a hip, funny, and fabulous girl-loves-boy-loves-boy-loves-girl story about finding love and friendship where you least expect it!"

För Charlie är homosexualitet bara en del av den han är.
   För hans bästa vän Brie är det något hon hoppas ska gå över så att han kan bli kär i henne för det finns ingen hon älskar lika mycket.
   För Daisy är homosexualitet närmast ett politiskt ställningstagande.
   För Walker är det olyckligt att Daisy ska vara den hårdaste flatan i norra London när hon i övrigt är så mjuk och lockande och allt han lustar efter den här sommaren (och inte bara för att han avverkat alla andra).
   Alla fyra strålar samman till en uppsättning av Shakespeares Så tuktas en argbigga och mellan repetitionerna hinner de trycka läpparna mot åtminstone ett par andra, bråka, lära sig något om sig själva, lägga på åtskilliga lager läppglans och spy på sina skor (Oj, så alkoholen flödar i den brittiska YA:n jämfört med den amerikanska! Kulturchock!).

Kul och cool sommarbok. Inte den mest djupsinniga, inte den rikaste bakgrundsbilden, men en underhållande här-och-nu-skildring.