Popcornsläsning à la Ally

Ni vet hur popcorn passar bättre till vissa biofilmer? Actionfyllda, spännande, underhållande. Och Ally Carters Heist Society-serie är precis så. Fast i bokform. Actionfylld, spännande, underhållande och smart. Jag har läst alla tre delarna (Heist Society, Uncommon Criminals och Perfect Scoundrels) i år och de är supercoola.

Handlar om ett gäng tonåriga tjuvar. När serien börjar har huvudpersonen Kat dragit sig tillbaka från "familjeföretaget" och försöker ha en vanlig skolgång, men hon dras tillbaka in i det (tack Hale, tack så mycket) och ställs inför ett omöjligt uppdrag när hon ska bevisa sin pappas oskuld.

Det handlar inte om småstölder utan om avancerade och välplanerade kupper. Allt är gentlemannamässigt utfört och med en hedervärd historia bakom när Kat och hennes gäng flänger över världen i jakt på konst och ädelstenar. Privatplan och exklusiva miljöer och så hjärtat i hela operationen, ett kök i Brooklyn.

Eftersom jag är jag gillar jag förstås relationsbitarna. Det lågmälda pirret mellan Kat och Hale som finns där men utan att ta allt fokus. Hur serien handlar om familjer, de man fötts in i på gott och ont och de man skapar åt sig själv.

MEN jag gillar också de hisnande äventyren som är så snillrikt uttänkta av Kat och Ally Carter. Favoritscenerna är kanske när gänget sitter samlat och försöker komma på vilken metod som är bäst lämpad för det de försöker uppnå. Just de diskussionerna målar upp en bild av en händelserik bakgrund som man bara får glimtar av. Det är en så intressant värld Carter byggt upp. Där finns traditioner, koder och historia och Heist Society är ett fint exempel på hur världsbyggande inte bara hör till fantasygenren.

Huruvida det kommer fler böcker i serien har jag inte riktigt koll på. Tredje boken slutar på ett sätt som är helt okej som punkt för serien som helhet, men stänger inte dörrarna för en fortsättning.

Om en bok: Becoming Bindy Mackenzie

a.k.a. The Betrayal of Bindy Mackenzie (AUS)
a.k.a. The Murder of Bindy Mackenzie (US)

av Jaclyn Moriarty (a.k.a. en av de intressantaste författarna du inte läser)

Bindy Mackenzie är smart. Sjukt smart. Dessutom är hon vänlig nog att dela med sig av goda råd till sina skolkamrater. En annan hobby hon har är att transkribera samtal hon snappar upp. Hon är kvick vid tangenterna.
Bindy Mackenzie är dock inte någon tonåring, tacksåmycket. Inte heller är hon omtyckt, något som blir tydligt när skolans nya påhitt, Friendship and Development, drar igång och tvingar eleverna att varje vecka umgås i konstruerade vänskapsgrupper tänkta att hjälpa dem genom tonårstidens kaos.
Ingen i Bindys grupp gillar henne. Upptäckten gör att något brister i Bindy och hon går till en märklig attack mot sina gruppvänner. Sen tappar hon greppet totalt.
Men vad beror hennes okaraktäristiska beteende egentligen på? Är det så att Bindy håller på att krokna under kraven på perfektion som hängt över henne hela livet, eller är det någon som långsamt håller på att förgifta henne?

Jag har tidigare läst de två första delarna i den här fristående serien böcker om Ashbury och Brookfield. Bindy Mackenzie har skymtat förbi där. Hon har inte varit en karaktär man gillat, annat än som en stunds comic relief, så det är ett spännande val att göra henne till huvudperson i denna väldigt märkliga bok. Man gillar inte precis Bindy här heller. Först. Sen kan man inte låta bli.

Precis som övriga böcker i serien består boken av olika dokument och en viktig del utgörs av Bindys dagboksanteckningar från tidig ålder. Här får man ökad förståelse för Bindy och dessutom guldklimpar från Bindy, 8 år, som upptäcker Faulkner och läser Stolthet och fördom: "I don't know what prejudice is yet, but Jane Austen seems quite witty." och nioåriga Bindy som kommenterar Ulysses. "I think a good editor might have made a world of difference to this book."

Tonåriga Bindy Mackenzie är awkward och socialt otränad. Hon har alltid varit fokuserad på skolan, på att prestera. Men hon är inte den klassiska YA-tjejen som stått lite utanför och betraktat men sen blir uppsvept av coola kompisar och visar sig vara helt perfekt normal och cool hon också. Riktigt så smidigt går det inte här och det är uppfriskande.

Becoming Bindy Mackenzie känns svårare än de tidigare böckerna och är bra mycket konstigare. Länge känns det segt eftersom jag inte riktigt vet vad som är på gång. Så vill man trots den starten läsa alla nästan 500 sidor? Jo, det vill man ju. För när bitarna i det intrikata och skruvade pusslet börjar falla på plats är det kul. Men vill du bekanta dig med Moriarty skulle jag ändå rekommendera en mjukare start med Celia eller Cassie.

Om en bok: EVERY YOU, EVERY ME

av David Levithan & Jonathan Farmer

Är det en skrivövning som borde ha stannat i byrålådan eller ett lyckat experiment? Gränsen är hårfin ibland, är den inte? Här lutar jag mer åt det senare. För mig funkar det.

EVERY YOU, EVERY ME är ett samarbete där fotografen Jonathan Farmer löpande servat författaren Levithan med fotografier utifrån vilka Levithan skrivit en berättelse.

Bokens jag är Evan. En ensam kille, deprimerad och tyngd av skuldkänslor sedan bokens du, hans enda bästa vän försvunnit. Hur hon försvann är höljt i dunkel. Lever hon eller är hon död? På vilket sätt var Evan inblandad? Och finns det någon grund för hans skuldkänslor och den paranoia som späds på när någon lämnar mystiska fotografier i hans väg? Vem är det som lämnar dem? Någon som vet vad som hände.

Det händer inte speciellt mycket, men det är kanske vad som gör det till en psykologisk thriller. Eller vad det nu är. Mycket händer i Evans huvud, men bara för att det händer där betyder det inte att det är mindre verkligt. Som vi alla vet.

Det händer inte mycket och mycket av det som händer är överstruket. Ibland hela kapitel/avsnitt. Jag tycker det är spännande hur Levithan berättar med mer än bara ordens betydelse. I WILL GRAYSON, WILL GRAYSON berättades hans Will enbart med gemener. I THE REALM OF POSSIBILITY testade han versformen och här jobbar han dels med de överstrykningar, dels med korta avsnitt. Ibland bara en rad eller några få, andra gånger flera sidor. De korta avsnitten bidrar till den febriga/nojiga känslan. Man hetsar vidare med Evan för att få klart för sig vem som terroriserar honom.

EVERY YOU, EVERY ME är en av Levithans mindre kända böcker. Det känns lite som att det alltid poppar upp någon bok man totalt missat när det gäller honom. Personligen tycker jag mer om honom för varje bok jag läser. Den första, IBLAND BARA MÅSTE MAN, gillade jag helt okej, men det var ingenting som stannade kvar. Jag skulle fortfarande inte kalla honom en av mina favoritförfattare, trots att han är en författare jag återvänder till och kommer att återvända till framöver. Både JAG, EN och LITEN PARLÖR FÖR ÄLSKANDE är olästa och IBLAND/BOY MEETS BOY kan kanske förtjäna en omläsning. Han sitter inte still i sitt författande och det håller mig nyfiken.

PS. Har ni sett omslaget till kommande TWO BOYS KISSING? Det föreställer passande nog two boys kissing. Kanske första gången ett hångelomslag är på sin plats. David Levithan berättar mer om boken och omslaget i Entertainment Weekly. 

Om en bok: CODE NAME VERITY

Jag betygsätter inte böcker. Om ni vill veta vilka böcker jag verkligen tycker om ska ni leta efter ord som "den här boken fick mig att gråta" eller "den här boken har jag lånat och läst men vill äga". Högre lovord än så finns inte i min bok. Och Code Name Verity? Om Code Name Verity säger jag båda delar.

Det går långsamt till en början. Mitt läsmönster såg ut ungefär så här: läsa tio sidor - somna - vakna till - försöka läsa igen - klara en halv sida - slumra till - vakna - ge upp. Det upprepades några gånger. Men när jag började närma mig 200 sidor hände något och jag var inne i flytet, ville inte sluta. Det är verkligen en bok som växer ju fler pusselbitar som faller på plats.

Det är också en bok vars handling det är svårt att säga något om. Ju mindre man vet desto bättre. Samtidigt kan det kanske vara ett hinder för många att inte veta så mycket? Hur vet man om det är värt att läsa? Själv visste jag i stort sett ingenting annat än att den utspelar sig under andra världskriget och att den skulle vara fantastisk. Ja, det stämmer. Mer behöver du inte veta. Läs den ändå! Skynda, skynda!

Om jag ändå ska försöka säga något om handlingen: till sin form är boken en redogörelse nedtecknad av en brittisk agent. Hon har hamnat i tyskarnas händer i en liten stad i Frankrike och för att köpa sig tid från den oundvikliga avrättningen går hon med på att berätta vad hon vet om kriget. Men medan tyskarna förväntar sig koder och koordinater och detaljer om det brittiska flygvapnet berättar agenten om en vänskap som för henne är tätt sammanvävd med vad hon vet om kriget. En vänskap som kanske aldrig funnits om det inte vore för kriget.

Jag läser sällan historiska romaner. I min negativa bild av dem innehåller de alldeles för många beskrivningar för att författaren gjort all denna research och måste visa upp allt hen lärt sig. Det blir sällan underhållande. I Code Name Verity finns också beskrivningar och man förstår att Elizabeth Wein varit noga med detaljer, men det blir aldrig störande för mig, allt har sin plats.

Och tårarna. Tårarna. Det är en lurig bok. Jag tror inte att den påverkar mig så starkt, men så gör den det ändå. Smyger sig på flera timmar efter att jag lagt den åt sidan och går till attack tills tårarna sprutar.

Jag lånade Code Name Verity och har läst den en gång. Nu vill jag köpa den och återvända till i många år framöver.

Om en bok: LUFTSPRÅNG

av Annika Widholm

Vad är poängen med att stanna kvar på ett gymnastikläger när man är skadad och inte kan göra något? Och vad är förresten poängen med att hålla på med gymnastik överhuvudtaget? Det är vad Linnea frågar sig när hon skadar foten på sommarlägret och bestämmer sig för att sticka därifrån.
Planen är att ta sig hem till villan som står tom medan resten av familjen är på semester, men på vägen söker hon skydd i ett rivningsområde där Isak och hans kompisar håller på med parkour. Hon bestämmer sig för att stanna. Det är helt olikt allt hon är van vid. Ett liv utan regler, eller i alla fall med helt andra regler.

Jag drogs till Luftsprång av två anledningar; författaren och förlaget ville ge mig boken som recensionsex och den handlar om parkour. Samma anledningar visade sig bli ett problem för mig.
Det är smickrande att någon noterat min blogg, kanske till och med läst, och vill att jag ska skriva om deras bok, men när jag försökte vara duktig och läsa boken till det officiella recensionsdatumet kändes läsningen plötsligt som en läxa. Dessutom gick jag in i litteraturkritikermode och blev överdrivet kritisk på ett sätt som jag inte är annars när jag läser. Den inställningen mattades något när jag sköt upp läsningen, men finns ändå kvar och påverkar.

Så är det parkour. Jag är väldigt fascinerad av parkour, men att läsa om det var inte speciellt kul. För det första blir det alltid lite klumpigt när man ska introducera ett relativt okänt fenomen i en skönlitterär historia. För det andra är jag inte något fan av beskrivningar och när det beskrivs hur hopp utförs - hur de tar sats och var de greppar tag - skummar jag mest.
Men knappt hade jag formulerat i mitt huvud varför jag inte gillade parkourdelen ("Det här är alldeles för tekniskt - borde inte parkour skrivas mer som poesi?") kom en ny person och en annan, mer poetisk, parkour in i bilden och allt blev bättre. Språket blev ytterligare ett sätt att visa på skillnaderna.

Men det är inte bara parkour. Det finns spänning som jag är ovan läsare av, men som jag tycker funkar bra. Isaks skumma affärer och rivningsområdet som ekar av händelser från det förflutna. Delen som är mer på min hemmabana kretsar kring Linneas beslut att lämna gymnastiken bakom sig efter år av hårt jobb, prestationskrav och uppoffringar. Här är jag inte lika övertygad och Linneas "inre resa" känns inte helt förankrad hos mig. Allt går lite för fort och jag behöver mer underbyggnad.

Jag tror att det här är en ungdomsbok som i första hand går hem hos ungdomar och att den verkligen kan gå hem hos ungdomar. Det är mycket som känns svart eller vitt, liv eller död på ett sätt som nästan bara tonåren gör. Boken är dessutom relativt kort (under 200 sidor) och innehåller en hel del action och spänning som kan passa personer som föredrar böcker där det är större fokus på det som görs än det som tänks.

Tack Annika och Alfabeta för att jag fick chansen att läsa Luftsprång!

PS. Vill du veta mer om parkour? Det bästa är nog att kolla på YouTube och se vad det är. Hur coolt som helst.

Om en bok: Istället för att bara skrika

Jag har läst en bok som inte handlar om kärlek. Romantisk kärlek, that is. (Även om Andrea och Molly... Kanske? Eller? Bara vänner?) Det är hur som helst ovanligt, fenomenet i sig och att jag läser den typen av böcker, men Istället för att bara skrika av Elin Nilsson är ett fint undantag.

Boken är en utpressningshistoria som börjar med ett hotbrev som Andrea läser trots att det är ämnat för hennes mamma. Följer gör ett mysterium där Andrea tilsammans med kompisen Molly och storasyster Sandra börjar nysta i det förflutna för att ta reda på vem det är som kräver pengar och varför. Vad döljer hennes mamma och vad sysslade egentligen farsan med? Han som stack och sen kom tillbaka och sen dog.
I bakgrunden finns familjedynamiken i en familj som trasats sönder av död, sorg och bråk. Både morsan och Sandra har hittat nya familjer och Andrea vet inte riktigt var hon passar in i det nya.

Det finns en tickande stress i ungdomarnas naiva jakt på en potentiellt farlig person. "Inte en bra idé", tänker jag mer än en gång och skakar på huvudet. "Bara för att Kitty Drew aldrig råkade ut för något och Julian och de andra fyra alltid klarade sig är det ingen garanti."
   Själva mysteriebiten är inte det starkaste inslaget för mig och upplösningen är så där, men det skapar en intressant infallsvinkel på trasiga-familjen-historien som har berättats så många gånger (och kommer berättas många gånger till för ingen trasig familj är den andra lik). Samtidigt blir mysteriet mer intressant för att det är personligt; det handlar om familjen. Familjebitarna som kastats omkring och huggits av och försvunnit och kompletterats med bitar från andra kartonger för att göra pusslet svårare.
   Lägg till små glimtar av humor och briljans och jag är nöjd. Connys mobilhållare och gränssnitt. Kladdkaka (böcker med kladdkaka är bra böcker). Och så själva titelcitatet som jag, själv en icke-skrikare, tar med mig.

Det kanske är språket som är problemet, det 
kanske är orden som lägger sig i vägen. När
 man börjar försöka formulera meningen "jag är 
arg och besviken" istället för att bara skrika, 
det kanske är då som det svåra börjar.

Darlah - 172 timmar på månen

av Johan Harstad

I rymden kan ingen höra dig skrika.


Ursäkta, men hur rysningsframkallande är den meningen? Och boken i övrigt?
Nog för att jag är lättskrämd ibland och kommer på att The Woman in Black inte är någon bra idé om jag hoppar en meter upp ur biostolen när jättevovvarna kommer i Hunger Games eller Michael Fassbender skriker på Carey Mulligan i Shame, men jag tror inte att det bara var jag som tyckte det var småläskigt med Johan Harstads månresa.

Att ta med tre tonåringar och åka till månen låter inte som den smartaste idé NASA någonsin haft. Men de behöver goodwill och pengar för att kunna undersöka... något... på månen. Man har fått indikationer på att det finns något på månen som inte borde finnas där. (Det låter fortfarande inte lysande att skicka folk till månen.) Vid ett superhemligt möte i Washington kläcks idén att hålla ett lotteri för planetens ungdomar där tre utvalda inte ska få besöka Willy Wonkas chokladfabrik utan spendera 172 timmar på månen. Kul? Ofarligt? Ingenting av det ska det visa sig.

Mia från Norge är absolut inte intresserad, men en vinst skulle kunna vara bra PR för hennes och bandets musikkarriär. Antoine från Frankrike behöver något nytt att fokusera på. Att stalka sitt ex håller inte hur länge som helst. Midori från Japan vill komma undan de kulturella begränsningar som väntar henne på hemmaplan. New York är målet men en omväg via månen kanske är medlet?

Så det här är smårysigt och läskigt och inte alls vad jag förväntade mig av handlingen. Absolut en bladvändare. När jag väl kommit över sträckläsningströskeln var det inte roligt att behöva pausa för andra saker. Och den funkar uppenbarligen helt okej även om man inte är intresserad av science fiction, men förmodligen lika bra om man är det.

Vill du läsa norskt i år är Darlah ett bra alternativ.

KURIOSA: Boken kom i år ut på engelska och då har handlingen flyttats fram några år i tid för att behålla känslan av inte alltför avlägsen framtid. I min svenska översättning äger månfärden rum redan i sommar.