Om en bok: RAW BLUE

Raw Blue var ett impulsköp som kunde ha gått väldigt fel. På pappret har den alla typiska New Adult-klichéer som jag hann tröttna på i början av året. Tjej med mörk hemlighet. Kille med mörk hemlighet. Tatueringar. Sex. Men allt handlar ju om hur man sätter ihop det. Kirsty Eagar sätter ihop det på ett bättre sätt än de flesta. Men...

Surfing. Väldigt mycket surfing. Carly surfar. Det är hennes grej, hennes happy place. Hon har hoppat av universitetsstudierna och tagit ett kvällsjobb som gör det möjligt för henne att surfa så mycket som möjligt. Och jag unnar verkligen Carly ett happy place. Men jag tycker det är så tråkigt att läsa surfscenerna. Rent allmänt tycker jag att beskrivningar är trista för mitt visuella tänkande funkar så där och jag orkar inte riktigt föreställa mig det som beskrivs. Det gäller dels miljöbeskrivningar men framför allt beskrivningar av fysiska aktiviteter och i synnerhet beskrivningar av fysiska aktiviteter jag har noll koll på. Att läsa om surfing är som att läsa ett helt annat språk. Så jag skummar mycket och det drar naturligtvis ner mina känslor för boken. Tyvärr.

Jag unnar Carly ett happy place för hon har som sagt en mörk hemlighet och jag tänker avslöja den för det framgår ganska snart i boken att hon blev våldtagen en kväll när hon var nästan medvetslös på en fest. Hon har aldrig anmält, aldrig pratat om det och lyssnar fortfarande efter röster från männen som gjorde henne illa. När Ryan kommer in i hennes liv - via surfingen - är hon inte pigg på att öppna sig. Hon är spänd och misstänksam och ingenting går lätt. Men Ryan ger inte upp. Det finns något där mellan dem och han är ganska säker på sin sak. Äldre och nyss ute ur fängelset försöker han starta upp sitt liv på nytt och han vill väldigt gärna att Carly är en del av det. Alla har ett förflutet men alla förtjänar också en framtid.

Det jag gillar bäst med boken är Carly och Ryans relation. Det går väldigt trögt först (men oj som jag gillar de där scenerna som är så besvärande att man vill begrava huvudet i kudden och kvida), sen fort och sen... Ja. Det är inte helt lätt och det är en ovanlig relation att läsa om. Ryan är inte en tatuerad bad boy med våldsamma tendenser. Det är ingen svartsjuka och inga löjliga förvecklingar.

Det är en rätt så mörk bok, väldigt australisk och väldigt intensiv. Sen är det dessutom väldigt frestande att använda adjektiv som rå och salt med tanke på titeln så jag tänker ge mig själv tillstånd att använda dem. Och surfscenerna till trots - klart lyckat impulsköp för min del!

Om en bok: PIECES OF US

av Margie Gelbwasser



Så fin framsida, så fult innehåll.


Every summer, four young adults from two families - sisters Katie and Julie and brothers Alex and Kyle - reunite in the Catskills. Staying with their grandparents, picking berries, using their Russian names, falling in love ...it's an idyllic break from school, parents, and other troubles. By keeping their home lives secret and separate from the blissful summers, Katie and Alex hope to preserve their fragile romance. When the couple risks pursuing a real, year round relationship, disaster strikes. A damning video of Katie surfaces, stirring up shame, self-hatred, and mistrust that sends all four teenagers to a precarious breaking point.

Ja, jag ger er en standardbeskrivning från Adlibris för jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Pieces of Us. Jag förväntade mig en sorts sommarbok, men åt det svartare hållet. Och det är det. Bara så mycket mer svärta än jag var beredd på. Så mycket vidrighet och trasighet.


Boken pendlar mellan fyra röster och ingen av dem går att sympatisera med någon längre tid. Jag tror först att det ska vara Julie som är min karaktär, men det visar sig snart vara väldigt fel. Det är absolut inte Alex. Det är Katie ibland. Kanske Kyle mest. Kyle som är så trasig att han berättar om sig själv i andraperson.
Och mammorna! Mammorna som tävlar om vem som kan vara vidrigast. Jag tror att Katie och Julies mamma vinner den tävlingen.

Jag brukar hävda att jag inte gillar roliga böcker, men när jag läser böcker som den här inser jag att jag ÄLSKAR roliga böcker. För det finns ingenting roligt med Pieces of Us och det är heller inte avsikten. Det är en riktigt jobbig bok och inte alls vad jag vanligtvis brukar läsa. Men det är inte en dålig bok (tror jag inte, men jag har som sagt svårt att bedöma jobbiga böcker), bara fruktansvärd.

Om en bok: FORBIDDEN

av Tabitha Suzuma

Lochan älskar Maya. Maya älskar Lochan också. Så allt borde vara frid och fröjd, men istället är det ett problem. För Lochan och Maya är syskon.
Medan de drar ett tungt lass i hemmet och ansvarar för sina tre småsyskon angstar de över känslor som de vet är fel. Men vad är det egentligen som är så fel? Att de älskar varandra skadar väl ingen annan?
En svart och klibbig kärlekshistoria som omöjligt kan sluta lyckligt.

På schemat idag står två tunga böcker och grejen med jobbiga böcker är att jag har svårt att säga om de är bra eller inte.
På ett sätt antar jag att Forbidden är bra. Den får mig att sympatisera med det unga kärleksparet och uppleva en känsla av kallsvettig klaustrofobi av Lochans ångest. Men jag har också invändningar. Lochan och Maya turas om att berätta och deras röster låter inte alltid helt naturliga i mina öron. Det hinner också bli tjatigt med svartsjukan och det obligatoriska "vi får inte, men vi kan inte låta bli"-hattandet som är ett obligatoriskt inslag i historier om förbjudna relationer.

Lochan och Maya tror att de skulle ha hamnat i samma situation även om de haft mer "normala" familjeförhållanden, och, okej, ja , kanske, men nej. Att pressas in i en föräldraroll när en förälder sticker och den som är kvar dricker och sviker (what's up med alla pappor som sticker och lämnar sina barn hos instabila mammor förresten?) måste spela in. Den korta baksidestexten är väldigt förenklande. Att han är 17, gorgeous och med en lysande framtid framför sig är kanske sant, men han lider också av en stark social ångest som gör honom till en outsider som inte pratar med någon. Det spelar också in.

Men jag vill egentligen inte sitta här och förklara varför det blir som det blir (samtidigt som vissa teman oundvikligen tycks leda till att man gör det ändå). Jag är inte den som sätter ut varningstexter på böcker, men Forbidden kommer med en diskret "Not suitable for younger readers" på baksidan, så det gäller för den här som för alla, åtminstone tyngre, böcker - läs om du känner att du är redo för det.

Stacked och Andréa har också läst och bloggat om.