Jag läste Perfect You och kunde skänka bort den utan större separationsångest. (Han gillar dig! På riktigt! Är det så svårt att förstå?!). Jag läste The Unwritten Rule och blev inte jätteimponerad. Men sen läste jag ändå, tredje gången gillt, Bloom och äntligen sprakar det till lite.
Lauren har en mamma som stack och en pappa som jobbar för mycket, men hon har världens mest perfekta pojkvän. Dave är trygg, stabil, supersnygg, populär, älskar henne och pushar henne inte att ha sex. Snarare det motsatta. Två kyssar när han följer henne till dörren och Laurens väska är full av kondomer hon inte har någon användning för. Annars är allt är perfekt. Bara lite... tråkigt. Och kanske inte direkt som Lauren vill ha det, om hon tillåter sig att känna efter.
Så dyker Evan upp. Och det är inte bara fysisk dragningskraft och intensiv ögonkontakt i klassrummet. (Även om det är plenty av den varan.) De har ett band som går långt tillbaka. Och Lauren kan prata med honom om allt det hon håller tillbaka för andra.
Men är hon beredd att ge upp tryggheten med Dave och ge efter för kraften som drar henne mot Evan?
Precis som i The Unwritten Rule blir det en del angstande. "Hur kan jag ens tänka tanken att göra slut med Dave och hans perfekta tänder?" Eh, för att du gillar Evan som är het, gillar dig, förstår dig och lutar sig mot saker. (OK, det sista kanske inte är ett solklart argument, men det är sååå Jordan Catalano att det hamnar på pluskontot.)
Men det finns mer i Bloom än Dave eller Evan-frågan. Laurens föräldrar, bästa kompisen Katie, Laurens intressen och ambitioner som hon har en tendens nedvärdera som inte coola nog. Hon har mer personlighet och bjuder på roligare språk än Sarah i The Unwritten Rule.
En bra bok om kärlek och om att vad som objektivt kan verka perfekt inte nödvändigtvis är det rätta för dig.
Featuring: världens minst besökta skolbibliotek. HI-larious!
Smakprov:
"I like you," he says. Just like that. Like it can just be
that easy.
I stare at him, my insides totally turned to mush by what
he's said, by his smile, by how his eyes crinkle at the corners
and his hair flops into his eyes. I'm totally unsettled and com-
pletely happy around him, and it scares me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar