6 böcker som bidrar till mer gay i YA

För en tid sedan hade Bokugglan ett inlägg där Tova räknade upp en mängd svenska (eller översatta till svenska) böcker med HBTQ-tema. Jag vill komplettera med några (relativt) nya titlar från YA-sidan.

HBTQ-personer är inte nya i YA-böcker och det finns fler författare än David Levithan och Malinda Lo. Om man letar lite. Men här är några böcker jag inte behövt leta så länge efter vilket jag tyckte var intressant. En liten ljusning på mångfaldsfronten?

Fan Art av Sarah Tregay - jag var jättesugen på den här, men några mindre positiva recensioner gjorde att intresset svalnade rejält. Om du är mindre lättpåverkad kanske du ändå ger den en chans? Om en kille som är kär i sin bästa vän som inte vet att han är gay.

Everything leads to you av Nina LaCour och
Lies my girlfriend told me av Julie Anne Peters -                                                  
intressanta på det sätt HBT-aspekten inte verkar vara det övervägande temat som det ofta kan vara.






My best friend, maybe av Caela Carter - grekiska övärlden och ex-bästisar. Baksidestexten talar om hemligheter som ska avslöjas etc. men placeringen i GLBT-hyllan på goodreads... spoiler! spoiler! Tror dock att den kan vara läsvärd ändå.

Openly straight av Bill Konigsberg har funnits ute ett tag och Anna på Boktycke har hunnit läsa så länken går till hennes recension från förra sommaren.

One Man Guy av Michael Barakiva - kanske inte så mainstream, men jag såg den ändå på en av mina vanliga YA-bloggar. Nu brukar jag ju sällan kasta mig över böcker om fjortonåriga killar, men en av mina absoluta favoriter sedan jag började bokblogga handlar om just en sådan, så det är dumt att stänga dörren.

En bit kvar innan alla initialer under HBTQ-paraplyet når mainstream, men ett steg i rätt riktning. Mest sugen är jag på Everything leads to you och One man guy.

Om en bok: SHINE

av Lauren Myracle

I en inskränkt håla i den amerikanska södern går livet sin gilla gång en vecka efter den brutala misshandeln som lämnat Cats vän Patrick i koma. Polisen tror att förövarna är några utifrån men Cat tror att de finns närmare än så och bestämmer sig för att själv rota i saken. Det är dock inte helt populärt i ett samhälle där man håller varandra om ryggen och där Cat sedan några år tillbaka dragit sig undan allt och alla, till och med Patrick, men nu måste återknyta gamla kontakter för att hjälpa sin vän.

Boken är indelad i veckodagar och följer Cats undersökningsarbete när hon pratar med gamla vänner och försöker komma underfund med vad som egentligen hände den där natten. Vem ljuger och om vad?
Det är spännande och ibland känner jag "Herregud, Cat, sluta med det här! Du kan råka illa ut!" Men det finns inte en chans att Cat tänker sluta, inte ens när hon tvingas ta itu med obehagliga minnen.

Det här är en bok som förtjänar att vara känd för mer än det faktum att den under några dagar var nominerad till National Book Award för att någon hörde fel i telefon. Det är en bra bok. Den är dessutom inte lika tung och mörk som jag förväntat mig. Misshandeln som beskrivs i en inledande tidningsartikel är vidrig, men efter den starten känns allt hanterbart. Berättelsen lyfter över det svartaste svarta. Det finns vänskap, kärlek och hopp. Ljus.
Men visst, det är inte den muntraste av miljöer. Inskränkthet, homofobi, fattigdom, missbruk, låg utbildningsnivå och trasiga livsöden skapar en miljö jag sällan ser i min vanliga YA-läsning där de flesta böcker tycks utspela sig i ett anonymt, det-kunde-vara-din-hemstad, medelklassamerika. Samhället är en så viktig del av berättelsen här, och bilden av det blir slående när man ser den genom Cat som ser den dels med nya ögon eftersom hon står lite utanför, dels med en självklarhet eftersom det är hennes hem.

SHINE är för övrigt bok 1457 (ungefär) som nämner TO KILL A MOCKINGBIRD, men till skillnad från många andra känns det här helt rätt att Cat läser om boken för miljonte gången och gråter över den för miljonte gången. Miljön med den amerikanska södern har de gemensamt och Cat och Scout känns som systrar från olika decennier. Fullt godkänt användande av MOCKINGBIRD och mer än godkänt för SHINE som helhet.

PS. Vill jag läsa Myracles kommande, THE INFINITE MOMENT OF US? Ja, det vill jag.

Om en bok: GE MIG ARSENIK

av Klara Krantz

Med några veckor kvar av den helvetiska högstadietiden kliver en tjej in i en bokhandel och hittar den perfekta skrivboken. Plötsligt faller bitarna på plats! Hon heter Elsa (inte Elisabeth som hennes föräldrar haft den dåliga smaken att kalla henne) och är ett geni och en författare. Samma dag snubblar hon också över Håkan Hellström som promotar sin debutskiva i en skivbutik.

Det finns ett visst skydd i att vara ett geni. Skolan är inte direkt rätt plats för genier så skolk är naturligt. Genier är ofta ensamma eftersom ingen riktigt förstår dem. Och det där med kärlek är komplicerat för ett geni kan naturligtvis bara vara tillsammans med ett annat geni och de går ju inte så tätt. Speciellt inte i lilla stockholmsförorten Säby där de flesta är idioter. I synnerhet den onda sidan som hennes tvillingsjäl uppslukats av. Möjligtvis är den fladdrande mentorn Anders ett undantag.

Hjälp, vad jag gillar den här boken och Elsa! Jag var Elsa, eller jag kände Elsa eller hon är bara så jäkla där och verklig. Jag vet att du tror att ingen förstår och att det är smartast att hålla allt inom dig, men det är det inte. Du behöver skriva. Du behöver prata. Du behöver spruta ur dig snäs och snark och du behöver undvika situationer som kan skada dig. Men du vet också vad du inte behöver så stanna borta därifrån.

Den här debuten är både språkfin och känslofin när Elsa nästan motvilligt delar med sig av det som varit tufft. Sveken och uppbrotten. Ensamheten. Hon både bygger upp och skalar bort sköldar under resans gång.

Och jag som skyr högstadieskildringar faller lite smått för denna, trots jobbigheten! För det är en så gnistrande skriven jobbighet.

Om en bok: ARISTOTLE AND DANTE DISCOVER THE SECRETS OF THE UNIVERSE

av Benjamin Alire Sáenz

Sommaren 1987. De två femtonåringarna Ari och Dante träffas vid poolen och Dante lär Ari att simma. De är två ensamvargar som snabbt blir vänner med någon sorts självklarhet. Sen händer något som sätter stopp för den enkla sommaren och för alltid knyter dem till varandra.

Ibland "vet" jag så väl på förhand hur en bok kommer att vara att jag blir en smula vilsen när den sen visar sig vara något annat. Här "visste" jag till exempel att boken skulle utspela sig under en enda sommar. Killarna skulle bli kompisar, vara ute på massa (filosofiska) äventyr, kanske strula lite med några tjejer men sen bli ihop. Fel, fel, fel. Och när jag upptäckte hur fel jag hade kunde jag ändå inte låta bli att jämföra med boken jag trodde jag skulle läsa och ville läsa. Ja, det blir lite konstigt ibland.

Både Dante och Ari har familjer med fattig mexikansk bakgrund men deras föräldrar har klassrest med olika stor framgång. Dantes pappa undervisar i engelska på universitetet och hans mamma är psykolog. Dante och pappan har ett nära förhållande som står i stor kontrast till Ari och hans pappa där pappan är ärrad av kriget och har svårt att kommunicera. Ari är det överbeskyddade sladdbarnet som funderar mycket på sin bror som sitter i fängelse och som ingen någonsin pratar om. Han är en trulig grubblare och tyst fighter som inte riktigt vet hur han känner för sina föräldrar, för sig själv eller för Dante. Dante har närmare till sina känslor och lättare att uttrycka dem vilket inte alltid är så lätt för Ari att hantera.

ARISTOTLE AND DANTE är en bra bok. Stillsamt poetisk och överhöljd-i-utmärkelser-bra. Men det finns ju den där skillnaden mellan rent objektivt bra och jag älskar dig. Jag kommer inte in i Aris berättarröst. Jag tycker att han ägnar alldeles för mycket tid åt att grubbla över sin bror och alldeles för lite åt Dante. Boken jag förväntade mig och boken som den faktiskt är. Så dumt att jämföra och så svårt att låta bli.

Om en bok: BOY MEETS BOY

"You don't have to write a book in order to reflect reality. You can also write a book to create reality."

Det var David Levithans svar när människor kritiserade BOY MEETS BOY för att inte vara tillräckligt realistisk. Han ville inte skriva ännu en bok där homosexualitet alltid följdes av problem och skapade istället en verklighet där människors olikheter accepteras och osämja inte beror på sexuell läggning. Ett utopiskt litet samhälle där fotbollslagets lagkapten blir homecoming queen och regnbågsflaggan vajar stolt i vinden.

I centrum står Paul som snabbt blir kär i den nya killen, Noah, men vad som kunde varit enkelt kompliceras av den uppklarade historien med ett ex och plötsligt pågår en vadslagning om vem av dem Paul ska bli ihop med. Eller om han ska klanta till det ännu mer och inte få någon av dem.

Om man plockar sönder den här boken så finns det många delar jag gillar. Humorn. Enskilda rader som "sometimes you just have to dance like a madman in the Self-Help section of your local bookstore". Att alla förhållanden inte befinner sig på en perfekt punkt när boken tar slut. Infinite Darlenes bråk med karaktären vars namn jag glömt. Många av Tonys repliker som är hjärtknipande.

Men när alla bitar läggs ihop blir det ändå aldrig mer än okej. Kanske för att jag aldrig riktigt fastnar för berättelsens nav/klister/kitt som är Paul. Han är perfectly fine, men vi klickar bara inte. Jag bryr mig inte riktigt om vad han gör eller vad som händer med honom.

Jag skulle väldigt gärna skutta runt på molnen med alla som älskar BOY MEETS BOY, men jag kommer inte upp på de höjderna. Supertrist men så är det.

Om en bok: THE DIFFERENCE BETWEEN YOU AND ME

av Madeleine George

Jesse och Emily är två personer som är olika på alla sätt men ändå tillsammans. Typ. Åtminstone varje tisdag på bibliotekets oanvända handikapptoalett. För det de har gemensamt är att båda är tjejer och medan Jesse är väldigt ute ur den så kallade garderoben är Emily långtifrån redo. Dessutom har hon en pojkvän.
Det hemliga förhållandet börjar skava för Jesse och när de båda har olika åsikter om den stora lågpriskedjans inflytande över skolan och staden blir allt ännu mer komplicerat.

Det är sällan man läser om samhällsengagemang i contempo. I dystopier och annat finns det onda krafter att bekämpa, men i contempon ligger svårigheterna mest på det personliga planet. Och nu säger jag inte att jag vill tillbaka till 70-talets politiska problemböcker, men lite kul är det ändå att läsa om personer som tänker större.
Både Jesse och Emily vill vara med och påverka och förändra, även om de naturligtvis väljer olika metoder. Jesse vill göra världen till en bättre plats för alla misfits och affischerar skolan med sina budskap. Emily väljer de rätta kanalerna med elevrådsarbete, skolengagemang och volontärarbete som både ger henne en känsla av makt och kommer se bra ut på CV:t.

Men det handlar också om kärlek. I skissen till det här inlägget har jag skrivit "Angela & Jordan, pannrummet. Hålla handen i korridoren?" och hur många som förstår den referensen vet jag inte, men lite så kände jag att det var med Jesse och Emily. De har sina hemliga träffar och även om det känns åh så bra så känns det till slut ändå fel för Jesse. Att vara den som inte går att visa sig tillsammans med. Att vara någon som måste passas in i schemat. Vill man som läsare att Emily ska ta Jesses hand inför alla i korridoren? Räcker det att Emily älskar henne (vilket jag tror att hon gör) om hon inte är beredd att förändras? Och vad vill Jesse?

En ovanlig ungdomsbok och en ovanlig kärlekshistoria.

Om en bok: THE BERMUDEZ TRIANGLE

av Maureen Johnson (nyutgiven under titeln ON THE COUNT OF THREE)

Nina Bermudez, Avery Dekker och Melanie Forrest. Likt systrar i jeans ska dessa tre vänner för första gången tillbringa en sommar på olika håll. Nina ska plugga på andra sidan landet medan Avery och Mel ska vara kvar hemma och jobba.
Mycket hinner förändras under en sommar. Nina blir kär och inleder ett långdistansförhållande medan Avery och Mel hittar kärleken på mycket närmare håll när de blir kära i varandra. Vad händer med vänskapen när två av benen i triangeln plötsligt börjar hångla? Och vad händer när det tar slut?

Det här är en av Maureen Johnsons tidigaste böcker och jag undrar om hon successivt blivit galnare i sitt skrivande för det här är ganska normalt. Det finns charmiga detaljer som sätter färg, men inte så mycket som i senare böcker. Det mest utmärkande är förstås att det är lesbiskt hångel istället för heterohångel, men det är ju minst lika fint det.

Jag gillar hur det inte är helt oproblematiskt men samtidigt inte PROBLEM! Nina försöker vara cool för det vet hon ju att det är helt okay att vara gay, men det är inte så jäkla lätt att ställa om. Speciellt när det är hennes bästa vänner. Varför valde de varandra och inte henne? Ska de vara ihop nu istället för att de kan fortsätta som förut alla tre? Och Avery vet inte riktigt heller vad som händer. Är hon lesbisk nu eller älskar hon bara sin bästa vän? Är hon beredd att visa det offentligt? Det är inte så mycket sexualiteten som är problemet utan det är vänskapen som gör allt så mycket svårare.

Om jag satte betyg på böcker skulle THE BERMUDEZ TRIANGLE förmodligen få en stabil men föga upphetsande trea. Johnson har skapat en intressant vänskapstrio där man inte nödvändigtvis gillar alla medlemmar. De kommer med tuggmotstånd och allt är inte solsken och mjukglass.